Fru talman! Den första januari i år blev Sverige
medlem av EU. Den första januari i år hände också
någonting annat utomordentligt betydelsefullt för oss
alla här i Sverige. Det var att den nya världshan-
delsorganisationen, WTO, bildades och att den stora
handelsförhandlingen i GATT, GATT-rundan, fak-
tiskt kunde avslutas - och det med en väsentligt kraft-
fullare frigörelse av handeln än vad de flesta hade
vågat förutsäga när rundan en gång påbörjades i Punta
del Este i Uruguay 1986. Det handlar om delvis 40-
procentiga tullsänkningar, och det handlar om att
jordbrukets subventioner för första gången kommer
att minska ordentligt runt om i världen, även om
övergångstiderna kanske är längre än vad vi skulle ha
önskat oss. Det är i varje fall en rejäl och utomor-
dentligt välkommen frihandelsuppgörelse som har
träffats.
Samtidigt skaffar sig såväl USA som EU redskap
som kan komma att användas protektionistiskt, och
det är ett varningstecken som det är viktigt för oss i
Sverige att lägga märke till. USA har skärpt sin praxis
i negativ riktning när det gäller antidumpningstullar,
och EU är på väg i liknande riktning. Skyddsåtgärder
bullas upp, och nya instrument tas fram. Det är
mycket viktigt att Sverige som nybliven medlem i EU
ordentligt bevakar och tillsammans med andra frihan-
delskrafter i EU begränsar och kringskär de nya han-
delsinstrumenten, så att de inte kommer att användas i
protektionistisk riktning. Det började vi med redan
som observatörer förra hösten, och det har vi även
haft framgång med, naturligtvis inte ensamma utan
tillsammans med andra krafter i EU. Det är alltså en
viktig uppgift för oss att tillsammans med andra verka
för att den stärkta frihandel som har åstadkommits i
WTO nu inte urholkas genom olika bilaterala eller
andra aktioner.
Det är också viktigt att WTO kommer i gång ef-
fektivt och snabbt. Det finns många frågor, som
kommer från Uruguay-rundan, för den nya organisa-
tionen att ta ställning till. Det handlar om viktiga delar
av tjänstehandelsförhandlingarna. Tjänstehandeln är
den mest expanderande delen av handeln i världen -
den omfattar kanske 20 % av världshandeln. Där har
man varit överens om ett ramverk, men det återstår
viktiga förhandlingar också på för Sverige väsentliga
områden som t.ex. telekommunikationer. Det handlar
om frågor om handel och miljö, handel och arbets-
villkor, det handlar om investerings- och konkurrens-
regler i en globaliserad ekonomi, där det ekonomiska
utbytet alltmer sker genom lokal produktion, lokala
investeringar, snarare än genom den traditionella
handeln över gränserna. Då blir naturligtvis också
exempelvis konkurrensvillkor av vikt på ett sätt som
de kanske inte var i en värld där det ekonomiska utby-
tet i första hand skedde med traditionell handel med
varor.
Inom WTO kommer man nu tidigt att diskutera
den egna organisationens relation till Världsbanken,
IMF, de s.k. Bretton Woods-institutionerna, kanske
inte minst i ljuset av de misslyckanden som man har
ansett sig kunna påtala när det gäller hur de tidigare
Bretton Woods-institutionerna har hanterat de kriser
som har uppstått i länder som har försökt att frigöra
sin handel. Mexico är ett sådant fall, där debatten nu
är mycket intensiv.
Bretton Woods-institutionerna står så att säga för
ett makroekonomiskt perspektiv och WTO för ett
mikroekonomiskt. Måste inte dessa giftas ihop på
något sätt? Måste det inte bli ett bättre samarbete
mellan de ekonomiska institutionerna på multilateral
nivå för att utvecklingen skall stödjas, inte minst i de
u-länder som nu frigör sig och sin ekonomi?
Detta är frågor som jag hoppas kommer att spela
en stor roll på OECD:s ministermöte i maj och san-
nolikt också vid toppmötet inom G7-gruppen som
kommer att hållas i Halifax i juni. Från svensk ut-
gångspunkt är det väsentligt att samordningen och
samarbetet mellan de organ som kan ge ett stöd till
länder som försöker frigöra sin ekonomi blir starkare.
Vi bör också redan nu tänka igenom en strategi för
den framtida frihandeln så att den kan leda till ett
djupare ekonomiskt utbyte och en tillväxt och sprid-
ning av sysselsättningen, så att framstegen även
kommer u-länderna till del och får en bredd i de län-
der som deltar i handelsutbytet.
Här handlar det kanske framför allt om den ökan-
de regionaliseringen i världen, där regionala han-
delsorganisationer utvecklas alltmer. I Europa har vi
EES-avtal och EU, och vi förbereder oss nu för den
frihandel med Östeuropa som jag skall återkomma
till. I Nordamerika finns Nafta. Det pågår en diskus-
sion med Sydamerikas länder. Det förekommer också
diskussioner mellan USA och de ostasiatiska länder-
na, APEC, om en eventuell frihandel. Frågan är om
denna typ av regionala organisationer är till förfång
för en ökad frihandel och ett multilateralt samarbete
eller inte. Det blir naturligtvis så om det byggs upp
protektionistiska block.
Frågan är dock om erfarenheten hittills har inne-
burit en sådan effekt. Det är frågor som analyseras. I
Sverige arbetar vi med dessa frågor t.ex. i Kom-
merskollegium för att ha en bas för vad som kan bli
dagordningen för världshandelsorganisationen om
några år, när de frågor som den har att hantera först
har lösts.
Om ett regionalt samarbete innebär att man för-
djupar frihandeln och integrationen på områden där
det inte är politiskt möjligt att åstadkomma förhand-
lingar på en global bas, kan man åstadkomma något
regionalt som andra länder sedermera kan ansluta sig
till. Det blir en dynamik och en fördjupning.
Regionalt samarbete och regional integration kan
också gälla att man går in på nya områden som ännu
är oprövade i ett multilateralt sammanhang. Då kan
den regionala förhandlingen bli en experimentverk-
stad för multilaterala förhandlingar som kan göras
sedan. En del menar att Australiens och Nya Zeelands
regionala samarbete kring tjänstehandel har utgjort en
typ av experimentverkstad, som har varit viktig att dra
erfarenheter av när det skedde förhandlingar om
tjänstehandel på multilateral basis inom GATT.
Den här typen av frågeställningar, om en EES-
inriktad integrationsaktion mellan större grupper än
de europeiska länderna vore av värde inför framtiden,
arbetar vi intensivt med i Sverige. Det gör även andra
länder. Jag menar att det är viktigt att dessa frågor
kommer upp på dagordningen när världshandelsor-
ganisationens första ministermöte kommer att hållas i
Singapore i slutet av 1996.
Vi har nu också en akut handelspolitisk fråga i
Sverige som berör såväl EU som WTO. Det gäller att
vi som nyblivna medlemmar kommer att höja våra
tullar på vissa områden. Effekten av att ett land går in
i en tullunion får inte för omvärlden bli att tullarna
höjs. Således måste EG kompensera omvärlden för de
tullhöjningar som skulle bli av. De förhandlingarna
har kommit i gång. Vi har lyckats få ett halvårs för-
längning av våra låga tullar på de områden som är
viktiga för oss, t.ex. halvledare, datorer och elektro-
nik.
Nu gäller det för Sverige att övertyga Kommissio-
nen tillsammans med de andra länder som har samma
intresse som vi - det gäller importörer i andra delar av
världen och de nya länder som ofta har samma tull-
struktur som vi - om att de tullsänkningar som EG
permanent skall förhandla fram just skall gälla de
länder som är viktiga för oss och för importörerna
utomlands. Det gäller, som sagt, t.ex. halvledare.
Det här är ingen enkel förhandling. Det finns gi-
vetvis ett skäl till att EG har högre tullar. Man har inte
sänkt dem lika mycket som vi under Uruguayrundan
eftersom det fanns skyddsintressen hos vissa länder.
Detta är en för oss och för svenska intressen väsentlig
förhandling som kommer att pågå under våren. Det
kommer att handla om vår utvidgning.
En annan utvidgning, som vi ser som nästa stora
steg för EG, är också mycket väsentlig ur handelspo-
litiska utgångspunkter. Skall det vara möjligt att in-
tegrera Öst- och Centraleuropas länder snabbt på den
europeiska marknaden krävs också handelspolitiska
åtgärder. Det är många villkor som måste uppfyllas av
de nya förhandlingsstaterna, de som förväntas bli
medlemmar senare.
Vid toppmötet i Köpenhamn angavs villkoren. Det
handlar om demokratiska institutioner, en fungerande
marknadsekonomi och möjligheter att åta sig med-
lemskapets förpliktelser när det gäller en politisk,
ekonomisk och monetär union. Det handlar också om
EU:s egen förmåga att ta emot nya medlemmar. Det
är en viktig aspekt av den regeringskonferens som
kommer att påbörjas nästa år, 1996.
För att påbörja det här arbetet har EG vid toppmö-
tet i Essen antagit en strategi för att förbereda de
central- och östeuropeiska länderna för inträdet i EU.
Förhoppningsvis kommer den strategin snart också att
omfatta de baltiska staterna och Slovenien. Från
svensk sida har vi drivit på för att de baltiska staterna
snarast möjligt skall kunna sluta associationsavtal, s.k.
Europaavtal, för att få samma status som de sex län-
derna i Central- och Östeuropa inför de förhandlingar
som vi hoppas skall påbörjas om medlemskap i EU.
EU:s öststrategi är en färdplan och en hjälp vid ett
närmande till EU. Den har både kortfristiga och me-
delfristiga element. Från svensk sida har vi all anled-
ning att understödja denna process och ordentligt
främja att målen förverkligas. Det handlar om ett ökat
handelsutbyte. Det är ett mycket väsentligt bidrag till
Östeuropas utveckling. Det handlar också om att
öppningen skall kunna ske så att vi kan skapa ett
europeiskt frihandelsområde, som inkluderar central-
och östeuropeiska stater, det nuvarande EU samt
EES-staterna.
Samtidigt måste de länder som förbereder sig för
förhandlingar med oss själva genomföra förändringar
i sitt samhälle så att de orkar med konkurrensen på
den stora och svåra gemensamma marknaden. Kom-
missionen förbereder nu en vitbok som kommer att
läggas fram vid toppmötet i Cannes i juni med förslag
till hur de central- och östeuropeiska länderna skall
anpassa sin lagstiftning och sina ekonomiska system
till EU. Det gäller lagar, förordningar, standarder,
certifieringsmetoder, regler gällande konkurrens,
statsstöd m.m.
Jag tror att vi i Sverige skall tänka på att vi i mit-
ten av 80-talet påbörjade en liknande förändring av
vår ekonomi i EES-processen. Det tog tid för oss. Det
är självklart att det kommer att ta tid - kanske än mer
tid - för de öst- och centraleuropeiska staterna. De
utgår inte från moderna marknadsekonomier, vilket
Sverige, Finland och Österrike har gjort och gör. De
har en väsentligt svårare situation när de skall genom-
föra sina förändringar för att kunna delta i den stora
gemensamma marknaden.
De östeuropeiska länderna har i många fall redan
påbörjat motsvarande självständiga förändring. Det är
viktigt och glädjande att de gör det. Man har också
frågat oss om vi kan hjälpa till med att dela med oss
av våra erfarenheter från EES-tiden. Det gör vi själv-
fallet mycket gärna.
EU som organisation kommer också att erbjuda
tekniska hjälpprogram för att underlätta den här pro-
cessen för de östeuropeiska och centraleuropeiska
länderna. Men som sagt, vi själva som medlemsländer
kan bidra, inte minst vi som har EES-processen bak-
om oss.
Enligt svensk uppfattning måste EU anstränga sig
för att tidigarelägga sina sänkningar av tullskyddet,
öka importen när det gäller textil-, stål- och verk-
stadsprodukter, vilket är viktigt. Det gäller många av
de produkter som det är realistiskt för Östeuropas
länder att exportera till oss. Det gäller inte minst jord-
bruksprodukter, där EU måste ta ett ordentligt tag för
att förändra den gemensamma jordbrukspolitiken om
det skall vara möjligt att motta de nya länderna som
medlemmar.
Om den nuvarande jordbrukspolitiken i EU skulle
kvarstå oförändrad skulle det handla om inemot en
fördubbling av jordbrukets kostnader som andel av
BNP. Det är naturligtvis en orimlighet. Om man me-
nar allvar med ett medlemskap för Östeuropas länder
måste man förändra EU:s jordbrukspolitik.
Fru talman! Såväl EU som Östeuropas, Centraleu-
ropas och Baltikums länder måste reformera sin eko-
nomiska verklighet. Det handlar om att reformera
hemma i Tjeckien, i Estland, i Sverige, i Belgien och i
Tyskland. Det handlar om stål- och tekoindustrin och
om jordbruket för EU:s del. Det handlar om en mo-
dernisering och om möjligheter för Östeuropas länder
att konkurrera.
Vi måste reformera i den verkliga ekonomin, och
det reformarbetet måste vi starta nu. Det är minst lika
viktigt att vi arbetar med detta för att Östeuropas
länder i realiteten skall bli medlemmar som med de i
och för sig viktiga institutionella reformer som hand-
lar om beslutsfattande, nya organisationsformer och
annat. De reformerna diskuteras mycket, kanske be-
tydligt mer, i den allmänna debatten i olika medlems-
länder. Debatten om den verkliga ekonomin är svåra-
re. Därför kanske den finns med så litet på debattsi-
dorna i olika länders tidningar, men den är minst lika
viktig för oss som vill att Östeuropas länder skall bli
medlemmar i den europeiska unionen.