Fru talman! Min överskrift på mitt anförande är
EU - en säkerhetsrisk.
Sverige är inte längre ett litet neutralt land mellan
två starka militära block. Efter det kalla krigets slut
var Sverige i stället ett litet neutralt block i ett kao-
tiskt Europa. Så börjar boken EU - en säkerhetsrisk,
av Helena Fernandez och Caroline Runesdotter.
Sedan boken trycktes för knappt ett år sedan har vi
haft en folkomröstning, och Sverige har blivit medlem
i EU. Vi är medlemmar i en union där flera länder
redan har börjat bygga upp ett gemensamt försvar.
År 1987 började en tysk-fransk brigad på blyg-
samma 4 200 man att byggas upp på förbundskansler
Kohls förslag. 1991 beslutar NATO att upprätta
brandkårsstyrkor i Europa. Frankrike och Tyskland
tar initiativ till EUROCORPS, samma år som Ma-
astrichtfördraget träder i kraft och VEU samordnar
uppbyggnaden av eventuell gemensam västeuropeisk
försvarspolitisk plattform. 1993 beslutar VEU:s
medlemsländer att anvisa nationella arméer till VEU,
och Frankrike, Spanien och Italien beslutar om mili-
tärt samarbete - sydliga EUROCORPS.
Svenska folket har en stor tilltro till vikten av
Sveriges neutralitet, och 70 % vill ha en bibehållen
neutralitet, vilket naturligtvis är så gott som otänkbart
i en union. Ett handelssamarbete, som var EG:s hu-
vudsakliga syfte, var en annan sak.
Men helt tydligt deklarerade Ulf Dinkelspiel i sitt
tal i februari 1993 att Sverige ställer upp på ett ge-
mensamt försvar:
"Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt
medverka i den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken har ett brett parlamentariskt stöd. Sverige
har inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Vi
är beredda att ikläda oss samma fördragsmässiga
rättigheter och skyldigheter som Gemenskapens nuva-
rande medlemmar. Som den svenska riksdagen nyli-
gen deklarerade består Sveriges alliansfrihet alltjämt.
Samtidigt inser vi att utformningen på långt sikt av en
gemensam säkerhets- och utrikespolitik, som med
tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, är
ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken. Detta kommer att diskuteras vidare inom
ramen för 1996 års översynskonferens. Vi avser inte
att hindra EU:s utveckling på vägen mot detta mål."
Uppbyggandet av EUROCORPS i två varianter,
en syd- och en mellaneuropeisk, är oroande för fram-
tiden, och det är knappast troligt att något EU-land
kommer att kunna hålla sig utanför.
Efter Berlinmurens fall var det första man började
tala om hot om upprustning och det fösta man började
bygga en armé. Då, som alltid, hade det varit viktigare
med samarbete, fredssamtal och att satsa på konflikt-
lösning.
Ny byter EG namn till EU, från ett forum för civilt
samarbete till att militarisera det samarbetet, och det
är oroväckande. Likaså är det med de numera siame-
siska tvillingarna NATO och VEU.
I NATO skall man bistå varandra om en av par-
terna angrips. Men landet bestämmer självt om det
skall vara i form av militär hjälp eller någon form av
annat bistånd.
I VEU skall man bistå varandra militärt, och par-
lamenten behöver inte tillfrågas.
Ett militariserat EU - om Sverige nu lyckas stå
utanför VEU eller inte - är hotande och provocerande
både mot öst och syd. De muslimska länderna känner
sig hotade, speciellt efter Gulfkriget.
Johan Galtung, norsk fredsforskare, anser att det
finns en risk att andra unioner bildas, just för att län-
der utanför EU känner sig hotade. Vapenskrammel
och uppbyggande av ett gemensamt försvar är alltid
hotande.
Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993, in-
nebär att unionen skall utveckla en försvarspolitik,
som med tiden kan leda till ett gemensamt försvar för
alla länder.
Produktion av försvarsmaterial är undantaget från
EG:s ansvarsområde enligt Romtraktaten 223 §. I
Maastrichtfördraget finns angivet att man avser att
ytterligare undersöka ökat samarbete på vapenområ-
det i syfte att upprätta en europeisk vapenagentur.
Inom EU håller redan i dag en gemensam marknad
för vapenindustrin på att växa fram. Sverige har i flera
år aktivt verkat för att komma med i detta samarbete.
Sverige har nämligen ansökt om samarbete med de
europeiska NATO-staternas programgrupp för forsk-
ning, utveckling och tillverkning av krigsmateriel.
Ansökan, som gjordes till dåvarande IEPG, Indepen-
dent European Programme Group, stöddes enhälligt
av Utrikesnämndens ledamöter. Den avslogs dock av
IEPG.
IEPG bytte 1993 namn till WEAG, Western Eu-
ropean Armament Group, men uppgifterna är desam-
ma. Däremot har gruppen inlemmats i VEU och flyt-
tat sitt högkvarter till Bryssel. VEU är enligt Ma-
astrichtfördraget, artikel J 4, "en integrerad del av
unionens utveckling, att utarbeta och genomföra
unionsbeslut och unionsakter som berör försvaret".
Inlemmandet av WEAG förstärker denna ambition
och måste ses som ett led i den framtida säkerhets-
politiken.
Sverige är genom Försvarets materielverk, FMV,
representerat i det råd som planerar kursverksamhet
för WEAG:s medlemmar. Syftet med denna verksam-
het, benämnd Session Européenne des Responsables
d´Armement, SERA, är enligt uppgift från f.d. för-
svarsminister Anders Björck "att bidra till ett europe-
iskt synsätt inom försvarsmaterielområdet, att utbyta
information och att skapa förståelse för skilda synsätt
och arbetsformer. Bland områden som behandlas kan
nämnas former för materielanskaffning och för-
svarsindustrins inriktning i olika länder samt möjlig-
heter till och erfarenheter av mellanstatligt samarbete
om försvarsmateriel."
Personer från FMV, Försvarets forskningsanstalt,
FOA, och försvarsindustrin har redan deltagit i detta
samarbete. För övrigt skickade Sverige officiella
observatörer till VEU:s sessionsmöte i Paris redan
den 29 november 1993. Numera är vi observatörer.
IEPG skapade också för några år sedan ett för de
deltagande länderna gemensamt program för forsk-
ning och teknikutveckling, European Cooperation for
the Long-Term in Defence, Euclid. Det finansieras av
medlemsländerna samt deltagarna i respektive pro-
jekt. Sverige har genom FOA haft visst informations-
utbyte med Euclid.
Riksdagen har uttalat att svensk säkerhetspolitik
skall vara alliansfri, syftande till neutralitet i händelse
av krig i vårt närområde. Men hur skall vi kunna vara
neutrala när vår försvarsindustri är beroende av
NATO-ländernas vapenindustrier?
Det är allvarligt att Sverige utan offentlig debatt
agerat för att ingå ett säkerhetspolitiskt samarbete
med allierade stater, och nu inom EU. Hur många
känner till alla dessa programgrupper - IEPG,
WEAG, SERA, Euclid - som Sverige nu alltmer
engagerar sig i och för?
I en demokrati är det viktigt att säkerhetspolitiken
har en bred förankring och omfattas av folket. Därför
får inte en ny säkerhetspolitik smygas in, utan den
måste föregås av en öppen debatt.
Är ett land med i EU kan det inte spela ett neutralt
lands roll. USA erkände hösten 1993 VEU som den
europeiska pelaren i NATO, och den 10 januari vid
toppmötet beslutades detta i EU. EU är i och med
detta direkt kopplat till NATO. Både VEU och
NATO är uppbyggda i det kalla krigets anda, med
upprustning och kärnvapen som hot. Ingen utveckling
har skett mot konfliktlösning eller andra möjligheter.
Ju fler länder som går med i EU, desto starkare
blir unionen. Små länder hotar inte freden. Det är
alltid stormakter som startar krig, men egentligen är
det en sanning med modifikation. De flesta krig i
världen är ju inbördeskrig. Om man definierar ett krig
med att det betyder att mer än 1 000 människor dödas
per år, kan man säga att det pågår ungefär 40 krig i
världen. Ett enda av dem är en väpnad konflikt mellan
stater, nämligen Pakistan och Indien.
Vi är en liten, rik minoritet, som använder vilka
medel som helst för att skydda våra orättvisa privile-
gier. Europa jublar i dag över att vi lyckades sätta så
mycket press på Sydafrika att apartheid avskaffades.
Vi har också ett liknande apartheidsystem, men vi gör
inget fel.
Om de som plockar bomull, som får 10 kr i måna-
den, och de som syr T-tröjor i Taiwan skulle ha en
levnadsstandard i stil med vår, skulle en T-tröja kosta
3 000 kr. Vi tar för givet att vi skall fortsätta att köpa
bomullströjor för 150 kr även i fortsättningen.
Det behövs höga murar för att den lilla vita rika
minoriteten skall kunna fortsätta sitt kalas. Man kan
till nöds acceptera att marknader utanför får avsätt-
ning för sina produkter. VEU kan också få möjlighet
att använda kärnvapen för att se till att vi får tillgång
till det som vi behöver innanför murarna. VEU:s roll
är verkligen skrämmande.