Herr talman! Lars Leijonborg avslutade med ett kon-
staterande som jag tycker var värt att spinna vidare
på, nämligen att Europaparlamentets roll är att vara
pådrivande men inte beslutande. Visst är det så. Men
är det då inte särskilt angeläget att vi här hemma vet
var våra partirepresentanter som sitter med i dessa
icke-beslutande men just pådrivande församlingar
står? Det är mycket intressant att konstatera att Folk-
partiets, Moderaternas och Socialdemokraternas re-
presentanter inte var ense om den svenska säkerhets-
politiken vid Europaparlamentets utrikes- och säker-
hetspolitiska sammanträde. Man gjorde en röstförkla-
ring där man talade om något annat. Men här, i den
utrikespolitiska debatten, får vi inte reda på ett enda
ord om var partierna står utrikespolitiskt eller snarare
inrikespolitiskt i EU-unionen när det gäller det kom-
mande försvarssamarbetet. Det kan gå mycket snabbt.
Man är ju inte politiker bara för att driva debatt. Man
vill faktiskt också ha litet makt. Det är en anledning
för mig att tro att den här parlamentariska fördelning-
en, att en klar majoritet i Utrikes- och säkerhetspoli-
tiska kommittén är för en gemensam försvarsmakt
också innebär att man har en klar majoritet med sig
även i de kommande regeringsförhandlingarna. Det
skulle vara mycket märkligt annars, faktiskt.
Men det är möjligt att Folkpartiet om det företrä-
der Sverige som regeringsrepresentant står för en helt
annan linje än man gör som parlamentariker där nere.
Jag vet inte. Men jag tycker att det vore klädsamt om
vi kunde få någon form av svar på var de svenska
parlamentarikerna i dag står i dessa för oss och för vår
framtid så stora och avgörande frågor.
Vår utrikesminister säger att det är för tidigt och
att det inte är aktuellt just nu. Men det är faktiskt
1995. År 1996 skall regeringsförhandlingarna sättas i
gång. Om man inte är tidigt ute vet jag som miljöpar-
tist att det hinner hända förfärligt mycket innan man
får i gång debatten, opinionen och påtryckningar på
de frågor som man tycker är viktiga.
Jag minns hur ja-sidans politiker under EU-
debatten just sade att det var för att kunna påverka
som man ville bli medlem i den europeiska unionen.
Då tycker jag att det vore klädsamt om vi i den här
kammaren fick reda på vad det är man tänker påverka
när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU
och vad politiker i framtiden avser att trycka på.
Jag fick t.ex. inget svar på om man tänkte använda
sig av vetorätten för att förhindra att tvingas vara med
i ett försvar. Än så länge finns den kvar, såvitt jag vet.
Men det är klart, ligger man inte på, är man inte vak-
sam och inte driver debatten kan det hända mycket.
Plötsligt finns bara inte saker längre.
I regeringens utrikespolitiska redovisning finns en
formulering som jag har reagerat på: "Sverige efter-
strävar inte medlemskap i vare sig NATO eller Väst-
europeiska unionen, VEU." Vad står ordet eftersträ-
var för? För mig är det precis lika otydligt som
"skulle kunna" beträffande neutralitetspolitiken.
Det finns mycket här i livet som man inte har ef-
tersträvat, men plötsligt har man varit där ändå. Det
händer faktiskt att man måste motarbeta vissa saker
för att inte hamna där man inte vill hamna.
Jag skulle gärna se en liten förklaring till vad just
"eftersträvar" står för egentligen. Är den socialdemo-
kratiska neutralitets- och allianspolitiken på glid? Står
inte regeringspartiet längre för detta som 70 % av
svenska folket står för? Man kanske i likhet med
Moderaterna, Folkpartiet och jag tyckte att kds gans-
ka tydligt talade om detta anser att det där väl inte var
så viktigt. Vi kanske inte hade så stor betydelse. Ja,
ja, så småningom händer det väl någonting som vi inte
bestämmer över i dag, vi kommer väl att vara med
ändå.
Jag tycker att den här debatten måste komma i
gång. Vi måste ta aktivt ansvar för att inte svenska
folket skall stå inför ett beslut som de inte har någon
som helst möjlighet att aktivt vara med och påverka.
Jag skulle också ha velat hinna med litet grand
kring det som jag tycker är de viktiga internationella
frågorna: biståndsfrågorna, vår internationella soli-
daritet och vårt samarbete inom FN, där Sverige fort-
sättningsvis måste vara pådrivande.