Fru talman! Vad gäller den första frågan finns det
inget skäl att frångå den uppfattning som vi har haft
tidigare, nämligen att man beträffande den andra
pelaren samarbetar mellanstatligt och alltså grundar
sig på vetorätten. Jag har ingen annan uppfattning om
detta än den som jag har haft tidigare.
När det gäller den andra frågan kan jag säga att vi
har en något annan organisation än vad det finska
parlamentet har. Det är riksdagen själv som bestäm-
mer hur man organiserar sitt arbete. Den 14 december
hade vi t.ex. en diskussion då jag redovisade den
svenska regeringens prioriteringar inför EU-arbetet.
Jag presenterade dem ganska utförligt då och har
också gjort det vid andra tillfällen.
Såvitt jag vet för den finska riksdagen en debatt
om detta nu. Av riksdagens uppläggning har jag för-
stått att man i dag önskar en utrikes- och handelspoli-
tisk debatt. Därför har jag i mitt inlägg anmält att jag
vill tala om svensk handelspolitik. Jag tycker faktiskt
att det är väsentligt att vi diskuterar den frågan mer än
vad vi brukar göra.
Vi har också talat med talmannen. Det vore bra
om vi fick till stånd en renodlad EU-diskussion i
riksdagen, men i det här fallet är vi ganska mycket i
riksdagens händer.
När det gäller 1996 års regeringskonferens bör vi
från regeringens sida och från oppositionens sida ha
en fortlöpande diskussion och utbyta uppfattningar
och värderingar med varandra. Sedan hoppas jag att
den parlamentariska kommitté som nu skall börja sitt
arbete kommer att ge ett underlag för en fyllig debatt i
hela Sverige när vi närmar oss de tidpunkter då det är
aktuellt att lägga fram våra positioner.
Till dem som har sagt att det är bråttom vill jag
säga att det inte är det. Regeringarna kommer att
lägga fram sina positioner rimligt sent i den här pro-
cessen. Det är en helt annan sak att man i Europapar-
lamentet, i kommissionen, gör sina utspel.
Vi har all anledning att inte göra om det misstag
som gjordes i Maastrichtprocessen. Regeringen bör
inte hastigt binda upp sig för en linje som sedan,
oförankrat, drivs igenom, så att förhandlingsresultatet
senare blir ifrågasatt. Detta blev fallet för många
länder som berördes av Maastrichtavtalet. Vi har all
anledning att föra en diskussion kring detta och att ta
den tid på oss som behövs för att vi i Sverige skall
kunna föra en öppen och demokratisk debatt.
Man kan inte både äta upp kakan och ha den kvar.
Man kan inte både säga att det är fel av regeringen att
inte nu lägga fram på bordet hur det skall vara och
sedan instämma i att det är bra med en parlamentarisk
debatt, att det är bra att vi i Sverige kan få tid för en
fyllig diskussion i vilken många människor kan delta,
innan regeringen tillsammans med riksdagens EU-
nämnd låser den svenska positionen. Min bedömning
är att vi har god tid på oss för att föra en sådan debatt.