Herr talman! Jag kände att det var viktigt att rea-
gera mot ett par av de något oskuldsfulla formulering-
arna i slutet på regeringsdeklarationen, där regeringen
skriver: "Under senare år har vi lyft fram respekten
för mänskliga rättigheter som en förutsättning för
demokrati." Det är viktigt hur man bedömer historien.
Det som hände under detta skede får inte hända igen.
Under detta skede hade vi från liberalt håll bl.a. en
uttalad kritik mot socialdemokratisk utrikespolitik, att
den i för liten utsträckning stod upp för demokrati och
mänskliga rättigheter. Denna skillnad är för närvaran-
de i huvudsak undanröjd. Nästa vecka invigs exem-
pelvis det valövervakningsinstitut som skall ligga i
Stockholm. Jag tror att det kommer att ha en mycket
viktig funktion för att säkra en demokratisk utveck-
ling i länder som nyligen har gått över till demokrati.
Jag är glad över att den nya regeringen har fortsatt
arbetet med att bygga upp detta institut. Initiativet tror
jag ursprungligen kom från liberalt håll. Men, som
sagt, den antydan som finns i avslutningen, att enga-
gemanget för demokrati och mänskliga rättigheter är
en epok som kommer att avlösas av en annan epok
där vi engagerar oss för någonting annat, är farlig.
Jag har funderat en del på hur jag skulle ta upp
Bosnienfrågan. Utrikesministern säger att man inte
skall göra politik av Bosnienfrågan, för vi tycker
likadant. Jag är övertygad om att vi båda känner
samma avsky för det som nu händer och gärna vill
åstadkomma fred och att Bosnien får överleva som
självständig stat. Det vill jag gärna säga till Lena
Hjelm-Wallén. Ändå är detta en samvetsfråga för mig
som politiker. När man gör politik av något bör det
vara sådant som gör att man vinner röster osv. Jag har
svårt att tro att denna fråga i den meningen är popu-
listisk. För mig är det en samvetsfråga. Jag tycker att
de historiska parallellerna är så avskräckande, fast de
ligger ganska nära.
På 30-talet började en diktatur i Europa, nämligen
Hitlers, utrota ett helt folk. Då var det inte muslimer
utan judar som var utsatta för etnisk rensning. Om-
världen orkade inte engagera sig förrän ett krig i hela
Europa var oundvikligt.
Ungefär i samma skede som Hitler började med
sin utrotning överföll en annan diktator i Europa,
Mussolini, en självständig nation, medlem av Natio-
nernas förbund. Då var det inte Bosnien utan Abessi-
nien vars existens skulle upphöra. Omvärlden orkade
inte engagera sig. För NF innebar oförmågan att för-
svara Abessiniens integritet att hela organisationens
auktoritet ohjälpligt hade undergrävts.
Jag tror att det finns mycket att lära av dessa his-
toriska paralleller. Spridningsriskerna är mycket stora
om inte kriget i Bosnien bringas till ett slut. Som
Folkpartiets nyvalda ordförande Maria Leissner har
sagt: Lika självklart som det har varit för oss liberaler
att ställa upp för det judiskt dominerade Israels rätt att
leva är det att försvara det muslimskt dominerade
Bosniens rätt att leva inom säkra och erkända gränser.
Jag vill återigen vädja till den svenska utrikesminis-
tern att på allt sätt - genom EU, FN och alla sina
kontakter med kolleger runt om i världen - verka för
att omvärlden på effektivast möjliga sätt åstadkommer
en lösning på situationen i Bosnien och att Sverige
också är berett att gå före och göra de insatser som
FN önskar av oss.
Ett ord som förekom på den gamla tiden i den sä-
kerhetspolitiska debatten var "finlandisering". Det
stod för att länder i västvärlden kunde bli alltmer
beroende av den kommunistiska sfären. I dag står det
ordet för det rakt motsatta. I Finland förs en mycket
mera öppen debatt om säkerhetspolitik än vad som
sker i Sverige. Jag tycker att det är en oerhört tydlig
illustration till att vi måste tillåta att denna diskussion
också i Sverige förs utan en massa fördomar och
tyngande krav på att man på varje kommatecken
måste svära på magisterns ord.
Någon kanske blev uppskrämd över Marianne
Samuelssons skildring över det som har hänt i Euro-
paparlamentet. Man skall ha klart för sig att Europa-
parlamentets roll i det europeiska samarbetssystemet
är att vara pådrivande och opinionsbildande vad gäl-
ler nya samarbetslösningar. Men till sist är ändå inte
Europaparlamentet beslutande i sådana frågor.