Herr talman! Det säger väl en del om den här de-
batten att Lena Hjelm-Wallén, när hon räknar upp ett
antal socialdemokrater i historien som har gjort stora
utrikespolitiska insatser, hoppar över Per Albin Hans-
son. Å andra sidan nämns han i Carl Bildts anförande
för att illustrera Carl Bildts ståndpunkt i säkerhets-
politiken: att en regering i dag i en trängd konflikt bör
kunna agera väl så fritt som Per Albin Hanssons re-
gering gjorde under finska vinterkriget.
Det ligger väl något i det som Carl Bildt gör när
han för samman bl.a. Folkpartiet i en gruppering i just
denna säkerhetspolitiska fråga. Jag kan dock inte
godta att han också etiketterar denna grupp som Folk-
partiet tillhör såsom moderniserad och europeiserad.
Båda uttrycken är i och för sig utmärkta, men de är
otillräckliga.
Ett tema i denna debatt har varit - vid några tillfäl-
len har nämligen ett par talare snuddat vid detta: Hur
mycket orkar man engagera sig - skall man ha fokus
på ett speciellt problem eller skall man se till att väl-
digt mycket täcks?
Det finns argument för båda hållningssätten. Jag
personligen och även mitt parti anser att Bosnien-
konflikten nu är ett sådant blödande sår i världssam-
hället att oerhört mycket koncentration skall ägnas åt
just den konflikten. Av de stora uppgifter som nu
förestår inom Europeiska unionen anser vi att utvidg-
ningen österut är den allra viktigaste. Den typen av
prioriteringar måste man naturligtvis kunna göra.
Samtidigt tycker jag att det är oerhört viktigt att
slå fast att vi inte får ange europé som den sista be-
skrivningen av vår hemvist. Hallänning är utmärkt.
Svensk är utmärkt. Europé är utmärkt. Men vi är
också världsmedborgare, och vi måste orka med att se
världen utanför Europa.
Jag var hösten 1992 något inblandad i den krisför-
handling där en nedskärning av biståndet första gång-
en genomfördes. Mitt parti medverkade till den, så jag
skall inte kritisera den. Men jag vill säga att det var
deprimerande att se hur lätt det gick för alla partier att
ena sig om just den besparingen. Det var egentligen
det första som man kunde ena sig om att skära i.
Nu går den socialdemokratiska regeringen vidare
och skär ännu mer i biståndet. Vi fjärmar oss alltmer
från det enprocentsmål som jag nämnt att jag kämpa-
de för redan i tonåren. Jag tycker att det är tragiskt
och det är en felaktig svensk utrikespolitik.