Fru talman! Ibland blir utrikespolitik inrikespoli-
tik. Det finns bevis för det. Så har det varit i ett par tre
veckor. I tidningar, radio och TV har utrikespolitiken
nyttjats som ett slags partipolitikens kroppsbyggande.
Vi kristdemokrater kan inte tycka att det är annat än
dystert med utrikespolitiska trätor som dessutom sitter
fast i det historiskt förgångna. Dagens utrikespolitiska
debatt borde självfallet sträcka sig framåt, sikta mot
sekelskiftet och syssla med morgondagens många
internationella utmaningar i stället för att i så hög
grad vara en storm i ett redan sprucket vattenglas.
Berlinmuren har hackats ner. De baltiska staterna
är fria. Warszawapakten har fallit sönder och sam-
man. NATO är inte längre sig likt. Europa andas med
båda lungorna. Väst- och Östeuropa bjuder varandra
armen. Det kalla krigets debattklimat har inte fog för
sig. Demokratin har äntligen fått en rejäl chans. Det
kan då inte vara något annat än den stabila svenska
demokratins uppgift att gå före med det goda exemp-
lets makt och visa mental och åsiktsmässig mognad i
utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål. De gångna
veckorna har inte visat upp den kvaliteten. Jag anser
dessutom att svenska folket har rätt att ha de ansprå-
ken på sina politiker.
Fru talman! Enligt vår åsikt behöver vi egentligen
inte ägna ett enda meningsutbyte åt att stryka under
svensk militär alliansfrihet. Det torde inte finnas
många frågor här i kammaren om vilka det råder en så
kompakt enighet som just den om svensk militär alli-
ansfrihet.
Vi vet från tidigare decennier alltför väl att vårt
geografiska läge och vår neutrala position mellan
NATO och Warszawapakten gjorde vårt territorium
synnerligen intressant. I dag kan vi, och det gör vi,
småle åt minkhistorier, men vi bör för den sakens
skull inte skriva om hela vår säkerhetspolitiska histo-
ria. Vi vet ju att spionverksamhet och infiltration i
flera sammanhang har varit omfattande under tidigare
år.
Men säkerhetspolitiken kan inte behöva vara natt-
stånden, när det nu gryr en ny dag över Europa.
Svensk neutralitetspolitik kan inte enbart se sig i
backspegeln. Det kommer aldrig, tror jag, dagens
unga och morgondagens medborgare att tolerera. Jo
då, vi vet allihop att det finns orosmoln på flera håll i
Europa, i Mellanöstern, i forna Sovjetunionen, i Afri-
ka och Asien. Fred och frihet måste ständigt vinnas.
Just därför måste vi syssla med framtiden och se vad
länder tillsammans kan åstadkomma.
Sannolikt var vi alldeles för oförberedda på att det
kalla kriget skulle ta slut. Vi hoppades och önskade
hett att det skulle förpassas till en förgången tid, men
när detta väl skedde visste Europa inte riktigt hur
situationen skulle hanteras. Det är för att vi skall
slippa hamna i en framtida villrådighet som säker-
hetspolitiken måste anpassas efter det faktum att vi
lever i ett nytt Europa och efter det faktum att histori-
en inte går i repris.
Vi har olika uppfattningar om EU, men vi kan
omöjligt ha olika uppfattningar om EU-fädernas in-
tentioner. De var att riva gränsbommar för att männi-
skor skulle komma närmre varandra. EU var och
måste få vara en fredsidé.
En av Europas absolut största framtida säkerhets-
politiska utmaningar är att lyfta de forna kommunis-
tiska staterna upp ur ekonomisk, social och miljö-
mässig förslumning. Det säger sig självt att pendeln
slår ut minst sagt kraftfullt åt höger efter att ha varit
uppbunden i kommunismen och planekonomin under
så många år. Men det ligger, tror jag, en stor säker-
hetspolitisk risk i att nyliberalism och otyglad mark-
nadsekonomi får breda ut sig i det vakuum som have-
rerade kommunistiska ekonomier skapat. Sådant leder
lätt till att reaktionära krafter får luft under vingarna.
Vi vet att EU:s avsikter är att utvidga österut, och
vi ser det självfallet som synnerligen viktigt att också
Baltikum snarast möjligt inryms i den europeiska
gemenskapen. Blotta möjligheten för central- och
östeuropeiska stater att komma med i en europeisk
gränslös gemenskap utgör i sig ett säkerhetspolitiskt
plusvärde.
Fru talman! Jag har mycket svårt att tro att det
skulle ha funnits en tillräckligt stark och samlad kraft
att ta sig an de gigantiska uppgifter som det forna
Sovjetunionen lämnat efter sig om inte EU funnits.
Att Ryssland och Ukraina är i färd med att bygga upp
ett frihandelsavtal med EU är självfallet fredsskapan-
de för vår vida omgivning.
Naturligtvis spelar Sveriges medlemskap i EU en
säkerhetspolitisk roll. Gemenskap kan aldrig vara
detsamma som likgiltighet. Sveriges alliansfrihet kan
aldrig innebära att vi förpliktar oss att sitta med ar-
marna i kors om Europa brinner. Och den som älskar
att tolka skillnaderna mellan Carl Bildts Baltikumtal
och påstående att Sverige inte skall kunna vara neu-
tralt om Baltikum anfalls och Lena Hjelm-Walléns tal
om att Sverige inte skulle förhålla sig likgiltigt om
Baltikum anfalls, hon eller han kan knappast gå till
historien som säkerhetspolitikens mest betydelsefulla
uttolkare eller exeget.
Låt mig också slå fast, fru talman, att Europage-
menskapen skall vara en gemenskap och ett samarbete
mellan fria och självständiga stater. Självständigheten
skall inte säljas ut vare sig nu eller 1996, vare sig det
gäller säkerhetspolitik eller annan politik. Att samar-
beta är inte att uppge sin självständighet. Ingen skulle
få för sig att hävda att Sverige förlorade sin själv-
ständighet när Sverige gick med som medlem i FN.
Och likväl känner vi alla till att FN:s säkerhetsråd har
åtskilliga möjligheter att ställa krav på FN:s medlem-
mar. Ingen skulle heller få för sig att påstå att Sverige
förlorat sin självständighet för att vi deltagit och del-
tar i samordnade fredsskapande, humanitära och mili-
tära aktioner runt om på jordklotet. Det må sedan
gälla insatser i Somalia eller det forna Jugoslavien
eller i samband med det s.k. Gulfkriget.
Att vi i Europa är beroende av varandra och att fri
rörlighet över gränserna innebär att detta beroende
känns än mer naturligt, det kan väl ingen förneka. I
själva demokratibegreppet, och absolut i den männi-
skosyn som vi kristdemokrater vill omfatta, ligger
dessutom ett ansvarstagande, ett engagemang för
medmänniskor, och detta upphör inte vid nationsgrän-
ser.
Fru talman! I detta sammanhang kan jag inte låta
bli att uttala besvikelse över att Sverige så länge visa-
de sig tafatt när ryssarna brutalt gav sig in i Tjetjenien
och terroriserade civilbefolkningen där. Jag tror att
den filttoffelmetodik som utrikesministern då använde
är helt felaktig. Vi borde för övrigt ha lärt oss av
händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien att det
inte duger att vara åskådare i första ronden och tro att
det går att spela en roll i den andra. Åtskilliga bedö-
mare har ju ångrat att man inte gav Belgrad resoluta
besked omedelbart, när vapenskramlet började och
krigsmaskineriet satte sig i rörelse där. Skall en
våldslavin förhindras, sker det inte genom att man
ställer sig mitt i backen, det sker om bollen som star-
tar de våldsamma krafterna vrids ur handen på den
som visar sig benägen att kasta, att starta våldet.
Det är sant att Sverige inte var ensamt om att tve-
ka och humma i stället för att ge herrarna i Kreml raka
och rena besked. Men det är ju i sig ingen ursäkt. Och
det hade, menar jag, varit på sin plats att driva på
övriga medlemsländer i EU och i världssamfundet,
något som nu inte skulle ha räknats som annat än
klokt säkerhetspolitiskt internationellt arbete.
Fru talman! En folkomröstning om EU-
medlemskap och vilka omställningar som medlem-
skapet krävt leder lätt till att Europapolitiken blir helt
dominerande och att övriga globala frågeställningar
hamnar i skymundan. Det är verkligen att beklaga att
Sverige nu ytterligare drar ner sin utrikesrepresenta-
tion ute i världen och att detta sker parallellt med att
biståndsrelationerna med de fattiga länderna mattas.
Jag förstår faktiskt inte att regeringens representanter
fortsätter att hävda att enprocentsmålet ligger fast, då
ju sanningen är att biståndet skall urholkas steg för
steg de närmaste fyra åren.
Europa är inte världen, och vi får aldrig ett tryggt
Europa om vi inte får tryggare relationer mellan det
norra och södra halvklotet, och det får vi inte med
mindre än att man i fråga om bistånd och handel ser
större global rättvisa som mål. Aldrig har vi haft bätt-
re och större insikt om att vi är beroende av varandra
var på jordklotet vi än bor, aldrig har de internationel-
la avstånden varit mindre än i våra dagar. Därför
känns det så fel att nu snäva in våra internationella
perspektiv, så fel att kapa angelägna internationella
relationer.
Herr talman! Befolkningstillväxt och miljöförstö-
ring är sannolikt de största globala säkerhetspolitiska
hoten. Lika väl som vi fått lära oss att inte enbart tala
om statsskuld utan också om miljöskuld, behöver vi
lära oss att säkerhetspolitik inte enbart har med militä-
ra strukturer att göra. Häromdagen rapporterades att
kineserna nu blivit 1,2 miljarder. Skulle denna enor-
ma folkmängd tillägna sig hälften av vår livsstil skulle
den säkerhetspolitiska debatten knappast handla om
militärallianser utan om miljöföroreningar, och förstås
om de spänningar som miljöföroreningarna skapar
rent militärt. Det är heller inte svårt att förstå att brist
på mat och dricksvatten kan sätta folk i rörelse, kan
uppamma aggressioner och hat och kan komma att
skapa helt andra säkerhetspolitiska konflikter än de
som historien möjligtvis rymmer. Om 40-50 år - det
måste vi kalkylera med - är jordens befolkning för-
dubblad, och ingen tror väl annat än att detta får sä-
kerhetspolitiska konsekvenser.
Herr talman! Under flera år har Sverige mycket
aktivt tillsammans med övriga nordiska länder arbetat
för att FN-systemet skulle bli mer effektivt till organi-
sation och arbetsformer. För bara något år sedan nåd-
de det s.k. nordiska FN-projektet en bra bit på väg.
Det var inte en nordisk internationell framgång som
rönte särskilt stor uppmärksamhet i medierna, men
den var inte desto mindre ytterligt väsentlig och bety-
delsefull för framtiden.
Vi kristdemokrater anser inte att någon möda får
sparas när det gäller att stärka FN:s roll i det interna-
tionella säkerhetspolitiska arbetet. Men när nu den
bipolära världssituationen inte längre existerar, be-
hövs en korrigerande kraft gentemot nationalistiska
och hegemonistiska tilltag. FN måste därför mer bli
en fredsskapande kraft. Det räcker inte att rycka ut när
eldsvådan är ett faktum. FN måste se som sin absolut
primära uppgift att vara på plats för att förhindra
själva utbrottet. Vi vet att FN därvidlag inte har varit
lyckosamt i alla sammanhang på sistone, men FN är
och blir självfallet vad vi gör det till. Och det är, me-
nar jag, ett oavvisligt faktum att FN inte gavs den
styrka och auktorisation som borde ha varit naturligt
när det kalla krigets dagar var till ända.