Fru talman! Det är i år 50 år sedan andra världs-
krigets slut. Det är också 50 år sedan Förenta natio-
nerna bildades, som en frukt av krigsslutet, som ett
löfte om fred.
Vi har nu bakom oss några år av frihetens och
demokratins segrar i östra Europa. De blockgränser
som drogs upp av kriget är borta. Fria val har hållits i
land efter land.
Samtidigt tvingas vi konstatera att Europa inte
förmått förvalta sina nya möjligheter. Det pågår ett
regelrätt krig mitt i Europa. Bosnien upplever sin
fjärde krigsvinter. I vårt grannland Ryssland har de
senaste två månaderna tusentals människor dödats i
militära aktioner i Tjetjenien.
Liknande och värre trauman har drabbat männi-
skor i andra delar av världen. I Rwanda har ett folk-
mord begåtts.
Den slutsats vi måste dra av dessa och andra
konflikter, som i de flesta fall varit inomstatliga, är att
världssamfundet måste inse förebyggandets nödvän-
dighet och ingripa tidigare.
Antalet fredsbevarande operationer och humanitä-
ra krisprogram ökar i dag kraftigt. Men de tar sig an
symtom snarare än orsaker. Konflikter bottnar djupast
sett i fattigdom och social misär, kränkningar av
mänskliga rättigheter samt etniska och religiösa mot-
sättningar. Om vi inte kan komma till rätta med dessa
grundproblem kommer allas vår säkerhet att förbli
hotad.
Det krävs därför att tillämpningen av folkrätten
fortsätter att utvecklas mot att inte bara skydda stater
utan också individer. Vi behöver också gå vidare på
det praktiska planet. FN, Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet
måste få de reella möjligheterna att engagera sig tidigt
och kraftfullt när en konflikt hotar.
Förebyggande är sällan glamoröst. Det är den som
räddar barnet ur det brinnande huset som blir hjälte -
inte den som hindrar elden att bryta ut. Det krävs
därför en gränsöverskridande politisk kraftsamling för
att utveckla och realisera det förebyggande arbetet.
I regeringskansliet utarbetas nu ett program för
gemensam säkerhet. Avsikten är att stärka våra egna
möjligheter till förebyggande arbete och preventiv
diplomati genom att bättre koordinera politiska och
ekonomiska insatser samt att samordna nationella
resurser för att förebygga och hantera konflikter.
Fru talman! Målet för den svenska säkerhetspoliti-
ken förblir att alltid och på sätt som vi själva väljer
kunna utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt,
kulturellt och annat hänseeende.
Efter det kalla kriget börjar vi nu skönja konturer-
na av en europeisk säkerhetsgemenskap. Målet måste
vara att göra krig mellan stater i denna gemenskap
lika otänkbart som krig mellan de nordiska länderna.
Visionen är en alleuropeisk fredsordning där militära
lösningar på politiska problem är uteslutna. De tankar
om gemensam säkerhet som Palmekommissionen
lanserade i ett frostigt internationellt klimat i början
av 1980-talet har i dag nya förutsättningar att för-
verkligas.
Sverige skall ge sitt aktiva bidrag till en sådan ut-
veckling. Regeringen välkomnar en öppen diskussion
om denna angelägna framtidsfråga.
I de överläggningar som nu pågår om säkerhets-
politiken eftersträvar regeringen samförstånd kring
uttolkningen av riksdagens beslut om denna politik.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt
land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde består. För att vi skall kunna bidra till
säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt
handlande är förutsägbart. Vår beslutsamhet att söka
hålla vårt land utanför krig tar sig uttryck i att Sverige
står utanför alla militära allianser och att vi har ett
betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge andra
stater förväntningar om ett svenskt militärt engage-
mang i händelse av väpnad konflikt. Sverige behöver
eller önskar inte i något annat avseende ålägga sig
restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande
europeiska samarbetet.
Det är vår övertygelse att det är som militärt alli-
ansfritt land som Sverige har bäst möjligheter att
bidra till säkerhet i vårt närområde och till fredsbyg-
get i hela Europa.
I vårt närområde vill vi bidra till utveckling och
stabilitet i de stater som nyligen återvunnit sin suve-
ränitet. Vi har klargjort att hot mot de baltiska stater-
nas frihet och säkerhet inte kan lämna Sverige likgil-
tigt.
Sveriges säkerhet främjas genom aktivt deltagande
i arbetet för de mål som delas av Europas stater. Vårt
medlemskap i Europeiska unionen ger oss möjlighet
att konstruktivt delta i utvecklingen av dess gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige efter-
strävar inte medlemskap i vare sig NATO eller Väst-
europeiska unionen, VEU. Vi deltar i Partnerskap för
fred och bygger vår relation till VEU på ett aktivt
observatörskap. Detta samarbete är - tillsammans
med vårt arbete i OSSE och Europarådet, vårt stöd för
ett starkt FN och vårt värnande av folkrätten - uttryck
för vår strävan att delta i skapandet av en ny säker-
hetsgemenskap. Det är också vårt omfattande delta-
gande i FN:s fredsbevarande arbete.
Fru talman! Med medlemskapet i Europeiska
unionen (EU) får Sverige nya möjligheter att påverka
utformningen av Europas politik. Regeringen kommer
att verka för ett Europa som präglas av demokrati,
solidaritet och öppenhet. En stark folklig och parla-
mentarisk förankring är nödvändig för att göra detta
arbete framgångsrikt. Allmänhetens insyn i EU:s
arbete måste öka.
Sverige har ett starkt intresse av de öst- och cent-
raleuropeiska ländernas framtida EU-anslutning. Vi är
övertygade om att detta skulle leda till ökad politisk
och ekonomisk stabilitet i Europa. Breddning och
fördjupning i EU-samarbetet kan upplevas som mot-
stridiga, men bör snarare inspirera varandra. För-
väntningarna om EU-medlemskap har en stabiliseran-
de inverkan, men effekten är naturligtvis beroende av
att samarbetet leder framåt.
Den regeringskonferens som EU skall starta 1996
skall behandla EU:s framtidsfrågor. Regeringen anser
det väsentligt att svenska ställningstaganden kan
grunda sig på en bred offentlig debatt. Huvudfrågan
är hur EU:s institutioner behöver reformeras för att
bättre kunna uppfylla medborgarnas krav, samtidigt
som man definierar vilka frågor som länderna bäst
hanterar på nationell nivå. Medlemsländerna måste
tillsammans effektivare ta sig an frågor som arbets-
löshet, miljökris, ojämlikhet mellan såväl individer
som regioner och därmed utveckla demokrati och
stabilitet i Europa.
Sverige är en frihandelsnation. I stora drag över-
ensstämmer EU:s handelspolitik med den traditionellt
svenska politiken. På de områden där EU:s handels-
politik är mer restriktiv, främst på textil- och jord-
bruksområdet, skall Sverige verka för liberalisering.
Detta är viktigt inte minst för länderna i tredje värl-
den.
Sverige kommer att aktivt verka för att höja kvali-
teten och effektiviteten i EU:s bistånd, samt att främja
en ökad inriktning på fattigdomsbekämpning, social
rättvisa, jämställdhet, större engagemang i FN samt en
satsning på Central- och Östeuropa.
Den nya världshandelsorganisationen, WTO, är en
milstolpe i frigörelsen av den internationella handeln.
Nya viktiga förhandlingsfrågor står nu på dagord-
ningen. Miljö- och arbetsvillkor bör integreras i han-
delsreglerna. I dag skapas allt fler frihandelsregioner i
världen. Det är nödvändigt att dessa blir steg på vägen
mot en global frihandel. Sverige kommer att verka för
en sammanhållen EU-strategi i dessa viktiga framtids-
frågor. Ett aktivt exportfrämjande skall dessutom
bedrivas för att ge svensk industri dragkraft på viktiga
marknader utanför EU-länderna. Fru talman! Det
nordiska samarbetet är viktigt inte bara för Nordens
länder utan för hela närområdet. Att Norge och Island
står utanför EU snarast ökar betydelsen av det nordis-
ka samarbetet. En översyn görs nu av formerna för
samarbetet.
Östersjöstaterna ökar i dag sitt samarbete till gagn
för handel, kulturutbyte, vänorter och folkrörelsekon-
takter. Denna positiva utveckling måste stärkas. Det
nyligen presenterade treårsprogrammet för samarbete
med Central- och Östeuropa syftar till att främja sä-
kerheten, demokratin och en ekonomiskt och miljö-
mässigt hållbar utveckling.
Relationerna mellan Sverige å ena sidan och Est-
land, Lettland och Litauen å den andra bestäms av
faktorer som den geografiska närheten, en delvis
gemensam historia och den stora grupp flyktingar som
efter kriget tog sin tillflykt till vårt land. De tre län-
derna återvann sin självständighet i en process som
har ett betydande svenskt stöd. Det är ett centralt
svenskt intresse att stödja deras utveckling och obero-
ende. Det är angeläget att de baltiska länderna integ-
reras i det europeiska samarbetet, inte minst genom
ett närmande till, och ytterst fullt medlemskap i, EU.
Den demokratiska utvecklingen i Ryssland har vi-
sat sig bräcklig och behöver fortsatt stöd. Det är där-
för viktigt att strävan fortsätter att integrera Ryssland i
det europeiska samarbetet. Som part i ett sådant sam-
arbete får ett land både rättigheter och skyldigheter.
Inga särskilda regler kan anses gälla för Ryssland.
Det ryska agerandet i Tjetjenien är oacceptabelt.
Militärt våld får aldrig vara en lösning på politiska
problem. Den ryska ledningen har inte följt de normer
som länder åtagit sig att följa i OSSE och FN. Av
välgrundade skäl har Europarådets parlamentariska
församling skjutit upp behandlingen av Ryssland
medlemskapsansökan. Ryssland måste nu till fullo
samarbeta med OSSE. Striderna i Tjetjenien måste
omedelbart upphöra och förhandlingar inledas.
Kriget i f.d. Jugoslavien går nu in på sitt fjärde år.
Någon förhandlingslösning är svår att skönja. Trots
att krigsdrabbade människor inget hellre önskar än
slut på det militära våldet tycks de politiska ledarna
inte vara beredda till en uppgörelse. Fredsansträng-
ningarna får dock inte upphöra. På kort sikt gäller det
att säkra vapenvilan och Unprofors fortsatta närvaro.
För att försoning och varaktig fred i regionen skall
kunna bli möjlig måste en förhandlingslösning nås där
Bosnien-Hercegovina garanteras att bestå som stat
och där flyktingarna får rätt att återvända.
Sverige är en av de största bidragsgivarna till f.d.
Jugoslavien. Omkring 1 300 svenskar gör en viktig
och uppskattad insats i området. Vi har anslagit 900
miljoner kronor i katastrofbistånd och tagit emot
118 000 asylsökande. Biståndet till f.d. Jugoslavien
inriktas på att stödja fredsansträngningarna och för att
främja demokrati och mänskliga rättigheter med syfte
att stärka det civila samhället och oberoende medier.
Regeringen har också börjat förbereda återuppbygg-
nadsinsatser efter kriget. Hoppet om försoning och
fred får inte släckas.
Fru talman! I den världsordning som växer fram
har Förenta nationerna en central roll för internatio-
nell fred och säkerhet, liksom för mänskliga rättighe-
ter och rättvisa. Det är det enda internationella forum
där alla kan komma till tals, oavsett ekonomisk och
politisk styrka.
Stödet till FN är en hörnsten i svensk utrikespoli-
tik. Alternativet till ett starkt FN är att internationell
politik domineras av några få ekonomiskt och poli-
tiskt starka stater. Ett väl fungerande FN förutsätter
att stormakterna, inte minst USA, tar arbetet på stort
allvar.
Det har gått 50 år sedan länderna samlades kring
visionen att "rädda kommande släktled undan krigets
gissel". Vi kan konstatera att FN-visionen mer än
någonsin förtjänar att lyftas fram, samtidigt som red-
skapen måste användas och metoderna utvecklas. I
allt detta måste förebyggandet sättas i centrum.
Kommissionen för globalt samarbete och ledar-
skap, där Ingvar Carlsson tillsammans med Sir Shri-
dath Ramphal delat ordförandeskapet, har lagt fram
ett stort antal förslag om ett reformerat FN. Rapporten
kommer att vara en inspirationskälla för regeringens
aktiva FN-politik. Ambitionen skall vara att ge FN
den politiska handlingskraft och effektivitet som både
dagen och framtiden kräver.
Det är utifrån viljan att stärka och reformera FN
som Sverige kandiderar till en plats i FN:s säkerhets-
råd 1997/98. Det är av liknande skäl som Sverige
upprättar en internationell fredsstyrka, som snabbt
skall kunna sättas in på FN:s eller OSSE:s uppdrag.
Nedrustning är en central del i svensk utrikespoli-
tik. Genom att det kalla kriget upphört har mänsklig-
heten fått ett historiskt tillfälle att avskaffa kärnvapen
och andra massförstörelsevapen.
Det hittills viktigaste nedrustningsavtalet är icke-
spridningsavtalet, NPT, som inom kort skall förläng-
as. Sverige förespråkar en förlängning på obestämd
tid. Vi vill undvika att avtalet, efter en begränsad tid,
löper ut, med risk för en okontrollerad spridning.
NPT är dessutom det enda avtal där kärnvapenstater-
na förbinder sig att verka för nedrustning.
För att upprätthålla balansen och trovärdigheten i
NPT-avtalet krävs framsteg i kärnvapennedrustning-
en. Syftet måste vara att fullständigt avskaffa dessa
vapen, om möjligt inom 10-15 år. Kärnvapenmakter-
na måste uppfylla sina åtaganden i avtalet. Som ett
steg i denna riktning verkar Sverige för att snarast få
ett avtal om ett fullständigt stopp för kärnvapenprov.
Det är också viktigt att snarast inleda förhandlingar
om totalförbud av produktion av uran och plutonium
för vapenändamål.
Landminor slår obeskrivligt hårt mot civila i mo-
derna krig. Långt efter det att striderna upphört ligger
minor kvar och orsakar urskillningslöst lidande. Om-
kring 80 miljoner sådana minor beräknas vara utlagda
i världen, främst i fattiga länder. Sverige har presente-
rat ett förslag om ett internationellt förbud mot
truppminor. Samtidigt lämnar vi bistånd på omkring
70 miljoner kronor till minröjning i bl.a. Angola,
Afghanistan, Kambodja och Moçambique. Vi söker
också få till stånd en samlad EU-insats för minröj-
ning. Minornas farsot måste hejdas.
Fru talman! Vår kunskap om hur människor drab-
bas av krig och plötsliga katastrofer är stor, inte minst
tack vare god mediebevakning. Men det finns orättvi-
sor och lidande som passerar mer obemärkt. Under tre
fyra dagar dör lika många barn av svält och fattig-
domsrelaterade sjukdomar som det antal människor
som dog av atombomben i Hiroshima.
Den rikaste femtedelen av världens befolkning är i
dag 60 gånger så rik som den fattigaste. Klyftan har
blivit dubbel så stor de senaste 30 åren. Med en sådan
skillnad i livsbetingelser kan mänskligheten aldrig
känna verklig trygghet.
Framtiden bär på en "social bomb". Under kom-
mande år skall viktiga globala rådslag hållas om de
bakomliggande sambanden, t.ex. det sociala toppmö-
tet i Köpenhamn om två veckor och FN:s fjärde kvin-
nokonferens i Peking i september. Dessa möten ingår
i raden av FN-konferenser från Rio 1992 till Habitat i
Istanbul 1996, som alla behandlar olika aspekter av
mänskliga överlevnadsfrågor.
Också det fortsatta arbetet för demokrati runt om i
världen behöver ny näring. På svenskt initiativ kom-
mer ett internationellt institut för demokrati och val-
stöd att bildas i Stockholm nästa vecka. Demokrati
kan inte påtvingas underifrån. Den växer fram genom
politiska processer som bygger på individens rätt att
påverka och uttrycka sin vilja. Respekten för varje
människas fri- och rättigheter är grundläggande i ett
demokratiskt samhälle.
Fru talman! Sydostasien befinner sig i en snabb
ekonomisk utveckling. Det är ett svenskt intresse att
stärka banden med världens ekonomiskt mest dyna-
miska region. Vi strävar efter att bredda och fördjupa
förbindelserna såväl genom EU-samarbetet som bila-
teralt. Kontakterna med Japan bör intensifieras. Ut-
vecklingen i Kina, den andra stormakten i Östasien,
bör följas nära vad gäller både ekonomin och respek-
ten för mänskliga rättigheter.
Under senare år har betydande framsteg gjorts för
fred, demokrati och ekonomiska reformer i Latin-
amerika. Detta öppnar nya möjligheter för samarbete
på alla områden. Men stora delar av befolkningen får
inte del av den ekonomiska tillväxtens fördelar.
Skuldbördan innebär också en orimlig belastning för
särskilt utsatta länder. Inkomstklyftorna och sociala
orättvisor riskerar därmed att bli hot mot freden och
demokratin och en hållbar ekonomisk och social ut-
veckling.
Fredsprocessen i Centralamerika går vidare, inte
minst genom betydande insatser av FN. Det är rege-
ringens avsikt att konstruktivt bidra till att denna
process fortsätter. Bl.a. genom EU:s s.k. San José-
konferens, som äger rum denna vecka, kan vi öka
Europas stöd till regionens utveckling.
Afrika är en plågad kontinent. Folkmordet i
Rwanda och svältkatastrofen i Somalia, liksom inbör-
deskrigen i Sudan och Liberia är tragedier av enorma
mått. I Afrikas största land, Nigeria, tar militären ett
allt hårdare grepp om makten med påföljd att respek-
ten för de mänskliga rättigheterna urholkas. I Algeriet
pågår en terror under religiös täckmantel som lamslår
samhället och drabbar oskyldiga.
Samtidigt vore det orätt att låta katastrofer och
problem helt dominera beskrivningen av Afrika. Det
senaste året har de demokratiska framstegen varit
stora i södra Afrika. Apartheid befinner sig nu i his-
toriens skräpkammaren och demokratin styr i Sydafri-
ka. Sveriges samarbete med Sydafrika och andra
länder i regionen går nu in i ett nytt skede, där huvud-
uppgiften blir att trygga demokratin och ta vara på
förutsättningarna för social och ekonomisk utveck-
ling.
Det finns i Afrika också en växande insikt om det
egna ansvaret för de egna problemen. I södra Afrika
tar det mångåriga regionala samarbetet sikte på kon-
flikthantering och konfliktlösning. Den afrikanska
enhetsorganisationen OAU har fått uppgifter även på
konflikthanteringens område. Detta är en utveckling
som Sverige vill uppmuntra och stödja.
Att bekämpa fattigdomen och medverka till att
höja de fattiga folkens levnadsnivå är huvudmålet för
det svenska biståndet. Afrika förblir den viktigaste
kontinenten i det svenska utvecklingssamarbetet.
De nordafrikanska staterna omfattas av EU:s plan
att etablera en samlad Medelhavspolitik. Den syftar
till demokratisk och social utveckling, respekt för
mänskliga rättigheter och därmed ökad säkerhet i hela
regionen. Handelspolitiska lättnader skulle i hög grad
gynna dessa länders utveckling. Därför verkar Sverige
inom EU för att underlätta importen av produkter från
Medelhavsområdet.
I Mellanöstern är fredsprocessen i fara, samtidigt
som det finns en stark vilja till fred. Fredsavtalet
mellan Israel och Jordanien i somras illustrerar detta,
liksom att israeliska och palestinska ledare är beslutna
att driva fredsprocessen vidare. Målet för denna pro-
cess är att uppnå en rättvis, varaktig och allomfattan-
de fred som kommer alla folk i regionen till del. Det
förutsätter självbestämmande för palestinierna och
säkerhet för israelerna.
Sveriges engagemang för fred i Mellanöstern ökar
nu både politiskt och ekonomiskt. Det krävs snabba
och konkreta förbättringar i palestiniernas levnads-
villkor för att ge stadga och stöd åt processen. Rege-
ringen har därför ökat biståndet och inrättat en sär-
skild Mellanösterngrupp för att bättre samordna de
politiska och ekonomiska insatserna.
I Mellanöstern möts de muslimska, judiska och
kristna kulturerna. Också Sverige är i dag ett mång-
kulturellt samhälle. Europa är en invandrarkontinent
och invandrarna är en viktig tillgång för mötet med
framtiden. Det kräver att vi överbryggar misstro mel-
lan etniska grupper, kulturer och religioner. Inte minst
i relationen till islam är i dag det svenska och väster-
ländska samhället fullt av fördomar och okunskap.
Det extrema inom islam tas av många för allmängil-
tigt.
Europas politiska ledare har ett stort ansvar för att
fördomar inte utvecklas till intolerans och konfronta-
tion. I den andan initierar regeringen under året möten
för att skapa större förståelse för muslimsk kultur och
islam i Europa samt för en europeisk och kristen kul-
tur i den muslimska världen. Att övervinna fördomar
och okunskap är ett mål i sig. Att stärka muslimers
delaktighet i det svenska samhället är ett annat mål,
liksom att öka kontakter med länder och människor i
den muslimska världen.
Fru talman! Varje tid har sina ödesfrågor. Under
åren av avkolonialisering konstaterade vi: "Utan rätt-
visa, ingen fred." Under senare år har vi lyft fram
respekten för mänskliga rättigheter som en förutsätt-
ning för demokrati. I tider av interna konflikter blir
fokus: "Utan fred, ingen utveckling."
Prioritering av olika frågor i olika historiska
ögonblick måste göras och ger nödvändig kraftsam-
ling. Samtidigt finns en fara att vi tappar i balans.
Mänskligt liv är en helhet, som för att bli fullödigt
kräver fred, god miljö, social rättvisa, mänskliga
rättigheter, demokratisk delaktighet, utveckling och
framtidstro.
Uppgiften för Sveriges utrikespolitik, handelspo-
litik och biståndspolitik är att utifrån denna helhetssyn
söka förverkliga ett värdigt liv i frihet och oberoende
för människor i vårt eget land, men också i vårt
grannskap, i Europa och i världen.