Fru talman! Att skriva utrikesdeklarationer är en
svår konst. Det finns alltid risk att behovet av att säga
någonting om allting leder till intrycket av en utrikes-
politik utan fokus och utan prioritering. Konsten är
svår. Jag vill inte påstå att någon har lyckats till full-
ändning med den. Men låt mig, fru talman, i alla fall
fokusera och prioritera, inte på alla de frågor som
finns utan på den fråga som är den avgörande, nämli-
gen halten i Sveriges europeiska engagemang.
Sveriges förhållande till europeisk integration är
historien om en lång rad felbedömningar, om okun-
nighet, ointresse och inte minst om en seglivad oför-
måga till omvärdering och nytänkande. I dag, efter 40
års betänketid, är motståndet brutet och det otänkbara
har blivit verklighet. Sverige har efter en lång och
perspektivlös motståndskamp slutgiltigen blivit med-
lem av den europeiska gemenskapen.
Med dessa ord summerade historikern Håkan Ar-
vidsson, i en recension häromdagen av en nyutkom-
men avhandling om Sverige som den ståndaktige
nationalisten, utvecklingen av vår inställning till det
europeiska samarbetet.
Visst har Arvidsson rätt. Även om det är lätt att se
de historiska skäl som ledde till att det blev så, kom
Sverige under efterkrigsdecenniernas samarbetssträ-
vanden bland Europas fria samhällen att spela rollen
just av den ståndaktige nationalisten.
Men det var då. Nu ställs kraven på Sverige annor-
lunda, och det kommer att bli allt tydligare under
kommande år. Åren sedan Berlinmuren bröts igenom
i november 1989 har varit omvälvande. Det sovjetiska
imperiet bröts upp och det sovjetiska väldet föll sam-
man. På andra sidan Östersjön återfick äntligen Est-
land, Lettland och Litauen sin frihet. Den europeiska
integrationen tog stora steg framåt. Sverige gav upp
sitt motstånd, ansökte och vann medlemskap i den
europeiska unionen.
Dagens utrikesdebatt är ju inte bara den första ef-
ter ett regeringsskifte som inneburit att den socialde-
mokrati som under det senaste decenniet haft så stora
svårigheter med alla dessa förändringar har kommit
till makten, utan också - vilket är än viktigare - den
första efter det att vi helt och fullt blivit medlemmar i
den europeiska unionen.
Få saker är viktigare i dag än att vi har förmågan
att formulera våra visioner om vart vi vill medverka
till att föra Europa och det europeiska samarbetet. Vi
har inte längre råd att bara vara den ståndaktige natio-
nalisten. Vi måste främst inrikta vår politik på att bli
den engagerade europén.
Under ett halvt århundrade av ideologisk och mili-
tär konfrontation frystes Europas strukturer och
mönster. Nationers handlingsfrihet kringskars av såväl
blockpolitikens som neutralitetspolitikens begräns-
ningar. Vi frystes fast i skräcken för den kärnvapen-
konfrontation som hade hotat hela vår kontinents
överlevnad.
I dag finns inte längre dessa begränsningar och
dessa bindningar. Att detta innebär väldiga fram-
tidsmöjligheter inser var och en. Men lika fattigt som
det vore att försumma dessa, lika farligt vore det att
inte se de risker som också finns. Utrikes- och säker-
hetspolitiken i Europa kan nämligen under de närmas-
te decennierna gå antingen mot en successiv avnatio-
nalisering genom alltmer av samarbete eller mot en
successiv åternationalisering med alltmer av söndring
och strid. I bildlig bemärkelse står Europas fram-
tidsval mellan Bryssel och Bosnien, mellan avnatio-
nalisering och åternationalisering, mellan samarbete
och söndring och i det längre perspektivet därmed
också mellan fred och krig. Det är ett val som för oss
borde vara en självklarhet.
När konfrontationens bindningar och begräns-
ningar har släppt har Sverige all anledning att sälla sig
till de av Europas nationer som inser betydelsen av
detta vägval och är beredda att fullt ut gå denna väg.
När riksdagen våren 1992 nyformulerade avgörande
delar av vår säkerhetspolitiska doktrin skedde det mot
bakgrunden av just dessa revolutionerande föränd-
ringar.
Att den militära alliansfriheten med dess förut-
sättning i form av en betryggande försvarsförmåga
alltjämt upprätthölls var självklart. Men det slogs
samtidigt fast att bevarandet av den militära allians-
friheten inte förutsätter att Sverige i något annat avse-
ende behöver ålägga sig restriktioner vad gäller delta-
gande i det framväxande mångfasetterade europeiska
samarbetet.
Det ströks under att vilka medel som bäst lämpar
sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av den
långsiktiga utvecklingen i världen runt om oss och att
det på samma sätt som tidigare finns anledning att
avvisa en permanent bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar framtid.
Att blockuppdelningsdecenniernas neutralitetsau-
tomatik försvann var en självklarhet. Sverige är inte
neutralt inför det som händer i Bosnien. Och dess
värre kan ingen av oss garantera att Europa ännu sett
sitt sista Vukovar, sitt sista Sarajevo eller sitt sista
Groznyj. Men samtidigt var det naturligt att en neut-
ralitetsoption bibehölls som ett medel att i ett yttersta
läge förhindra att vårt land drabbades av ett krigs
fasor.
Politik handlar ju som bekant om att vilja, att ha
en vision och att våga gå vägen mot denna visions
successiva förverkligande. För mig är det en själv-
klarhet att Europavalets konsekvens för vår utrikes-
och säkerhetspolitik är att vi inom den europeiska
unionen och i samarbete med det övriga Europa skall
bygga en gemensam säkerhet nu grundad på gemen-
samma värderingar. Det gäller för Europa i dess hel-
het, och Sverige kan självfallet inte vara ett undantag.
Det innebär att vårt första alternativ i säkerhets-
politiken alltid måste vara att i samarbete och solidari-
tet med främst det övriga EU lösa upp motsättningar,
dämpa kriser, möta konflikter och i det yttersta fallet
också fredsbevarande militärt, på det sätt vi ser i det
före detta Jugoslavien, vara beredda att ta vår del av
ansvaret för fred, stabilitet och säkerhet i Europa.
Säkerhet i morgondagens Europa handlar allt
mindre om militär säkerhet i den mening vi lärde oss
under avskräckningsbalansens decennier. I allt större
utsträckning handlar det om att bygga de allt tätare
nätverken av samarbete och sammanhållning på sam-
hällslivets alla områden. Det har vi gjort under sekler
i ett Norden där vi tidigare tog livet av varandra. Det
har under de senaste decennierna skett i ett västra
Europa som också i vår tid sargats svårt av skyttegra-
var och stridsvagnar. Det måste dagens och morgon-
dagens generationer ha kraften att göra i Europa i dess
helhet.
Men att säkerheten i allt högre grad inte är militär
får inte innebära att vi underskattar de rent militära
bidrag som vi, förhoppningsvis i samarbete med det
övriga Norden, kan ge till den europeiska säkerheten.
Samarbetet i Bosnien och nordisk sammanhållning för
europeisk säkerhet har visat en väg som vi har all
anledning att gå vidare på. Det är bidrag som bygger
på den dubbla frivilligheten av ett nationellt beslut
och ett individuellt beslut, men det är icke desto
mindre viktigt.
Detta innebär som förändrad politik - låt oss vara
fullständigt klara över det - ett europeiskt fredsenga-
gemang bortom den neutralitetspolitik vi oåterkalleli-
gen lämnat i och med steget in i den europeiska unio-
nen. Vi har ingen anledning att i dag söka oss bort
från den militära alliansfriheten. Så länge vi har kraf-
ten att upprätthålla en betryggande försvarsförmåga är
detta det bästa alternativet.
Men vi har heller ingen anledning att ställa upp
någon annan begränsning vad gäller vårt engagemang
för och vårt deltagande i det europeiska utrikes-,
säkerhets- och försvarssamarbetet. Det är kring dessa
frågor det har rått och kommer att råda en icke allde-
les oviktig debatt. När regeringen välkomnar den i
deklarationen hoppas jag att det innebär mer än att
man tvingats göra en dygd av nödvändigheten.
Formuleringarna i dagens regeringsdeklaration in-
nebär om jag skall vara vänlig - och det skall jag -
framsteg i förhållande till det papper som presentera-
des för oss vid den misslyckade partiledaröverlägg-
ningen i torsdags. Vissa viktiga formuleringar från
1992 har man nu accepterat och tagit med. Det är bra.
Observatörskapet i Västunionen har blivit aktivt på ett
sätt som det inte var då. Det är också bra.
Men samtidigt får vi motstridiga signaler. Utri-
kesministern gav en radiointervju i måndags där hon
lanserade en säkerhetspolitisk tes som kanske kan
beskrivas som den neutralitetspolitiska misslyckande-
doktrinen och som jag tyckte ställde en del viktiga
begrepp på huvudet.
För mig är det en självklarhet att det är det europe-
iska engagemanget och samarbetet som är huvudlin-
jen i vår säkerhetspolitik när det gäller kriser och
konflikter i Europas alla delar. Neutralitetsoptionens
roll är att som yttersta möjlighet i ett yttersta läge
förhindra att vårt land blir indraget i krig. Men det lät
som om det var precis tvärtom för utrikesministern,
att strävan efter den folkrättsliga neutraliteten alltid är
politikens första huvudlinje och att den bara kan för-
ändras i ett läge där den på ett eller annat sätt miss-
lyckas. Det är en linje som jag tror riskerar att kastre-
ra Sveriges roll i den europeiska fredspolitiken.
Det var inte ett misslyckande som ledde Per Albin
Hansson till det aktiva engagemanget för ett kämpan-
de Finland under vinterkriget 1939-1940. Och det är
sannerligen inget misslyckande som fört oss till ett
aktivt politiskt, humanitärt och militärt engagemang i
den brutala bosniska konflikten. Misslyckandet kan
aldrig bli ett utrikespolitiskt program. Det är alltid
engagemanget som måste vara det utrikes- och säker-
hetspolitiska programmet.
Det var naturligt med en strävan efter folkrättslig
neutralitet i varje tänkbar konflikt i ett europeiskt och
globalt läge där alla konflikter mer eller mindre direkt
kunde föras tillbaka till blockkonfrontationen och
därmed genom snabb, ibland t.o.m. omedelbar, s.k.
horisontell eskalation skulle komma att beröra vårt
eget land direkt. Men så är det inte längre. Vi har en
möjlighet att förena ett aktivt engagemang väl bortom
de snäva gränser som den folkrättsliga neutraliteten
ställer med en politik som stärker våra möjligheter att
bespara även vårt land ett krigs fasor.
I dag - och än mer i morgon - är det det fulla eu-
ropeiska engagemanget som är den viktigaste freds-
och säkerhetsfaktorn också för vårt land vid sidan av
vårt nationella försvar. Det är med detta vi också har
de bästa möjligheterna att bidra till den våra grann-
länders och den europeiska unionens säkerhet som
också är avgörande för vår säkerhet. Det gäller inte
minst de tre baltiska staternas självständighet och
säkerhet. Det kan aldrig vara vår främsta politik att
likgiltigt sträva efter folkrättens neutralitet om de
skulle hotas.
Fru talman! Vi måste som nation kunna ta steget
från gårdagens ståndaktige nationalist till morgonda-
gens engagerade europé. Det ställer krav på öppenhet
i vår debatt och i vår politik. Det kräver att vi har litet
mer av ugglan och litet mindre av strutsen som ideal
när vi skall ta ställning till dessa frågor. Det fordrar
att vi fördomsfritt och framtidsinriktat är beredda till
den successiva nyprövning som kommer att krävas.
Icke heller utrikes- och säkerhetspolitik kan föras med
blicken endast i backspegeln.
(Applåder)