Fru talman! Står Sverige inför krigshot? Finns det
en befogad rädsla för att vår säkerhet står på spel?
Vad handlar den utrikespolitiska och säkerhetspolitis-
ka debatten om? Ja, för många svenskar är det obe-
gripligt vad vi politiker, framför allt ledande företrä-
dare i svenskt partiliv, håller på med.
Man kan lätt få ett intryck av att Sverige skulle ut-
sättas för allvarliga hot. Sanningen är den att Sverige
är ett av de länder i världen som är minst utsatta för
hot. Det bekräftas från flera håll att vi är helt eniga
om det över partigränserna.
Sverige har ett mycket gott rykte internationellt,
som delvis har blivit skamfilat just i den här situatio-
nen. Men huvudsakligen är det välförtjänt, och det
beror på att vi har stått utanför koloniala intressen.
Vår viktigaste säkerhetsuppgift i dag är kampen mot
förtryck och fattigdom, för utveckling och demokrati.
Där kan aldrig engagemanget stanna vid Europas
gränser, som Carl Bildt tycks anse.
Jag ämnar inte diskutera marinzoologiska företeel-
ser - det hör inte hemma här. För övrigt saknar jag
totalt kompetens på området. Men jag måste säga att
jag tycker synd om Carl Bildt. Moderatledaren har
uppenbarligen blivit vilseförd av uppgifter från för-
svarsmakten. Jag förstår det; det är mycket lätt att bli
det, och det har hänt förr. Vi har exemplet med flyg-
plan och bedömningar av flygfärdighet i fråga om
JAS, där uppenbarligen fler än Carl Bildt har blivit
vilseledda. Men det vore lätt att tillstå det här missta-
get.
Utrikesministern bekräftar i sitt anförande att den
nya definitionen av neutralitetspolitiken ligger fast,
nämligen neutralitet i händelse av krig i vårt närområ-
de.
Vänsterpartiet menar att det förändrade begreppet
från 1992 rymmer en rad problem. Det är en insväv-
ning, och frågan inställer sig genast om vi bara skall
vara neutrala i närområdet. Var går gränsen för nä-
rområdet? Är det Norden och Baltikum? Men vad
skall vi säga om konflikter i Afrika? Skall vi lägga oss
i dem?
Svenska folkets inställning i den här frågan är
mycket tydlig. Enligt en nyligen genomförd under-
sökning, som redovisades i DN i förra veckan, anser
70 % av svenska folket att det gamla begreppet, dvs.
att "Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik,
syftande till neutralitet i krig", bör ligga fast. Dess-
utom är det bara 15 % som vill att Sverige skall söka
medlemskap i NATO.
Vänsterpartiet delar Centerpartiets uppfattning på
den här punkten. Det gamla begreppet duger, och det
är det som en överväldigande majoritet av svenska
folket vill se.
Regeringen framhåller att Sverige inte eftersträvar
medlemskap i vare sig NATO eller VEU. Men vad
innebär "aktivt observatörskap" i VEU, Lena Hjelm-
Wallén? Nog blir det motsägelsefullt när man säger
att "Sverige står utanför alla militära allianser".
Det är bra att utrikesministern klargör att neutrali-
tet inte innebär likgiltighet. På den punkten finns det
en klar missuppfattning från Moderaternas och Carl
Bildts sida, tycker jag. För Vänsterpartiet står det fullt
klart att svensk neutralitet inte innebär vare sig likgil-
tighet eller passivitet.
Regeringens vidgade säkerhetsbegrepp är bra. Vi
tror att det är klokt att konstatera att säkerhet är något
mer och kvalitativt annorlunda än militär säkerhet.
Men även här finns en dubbelhet hos regeringen.
Betydelsen av förebyggande insatser har betonats vid
flera tillfällen tidigare, liksom här i dag. Alla de insat-
ser vi gör runt om i världen kan leda till utveckling
och rättvisa, och de bör samtidigt ses som en investe-
ring i säkerhet. Men hur är det i verkligheten?
Vi gör en viktig insats genom de fredsbevarande
trupperna i f.d. Jugoslavien. Det finns i och för sig
mycket kritik mot FN och en hel del av truppernas
insatser, men just de svenska och nordiska truppernas
beteende har enligt vad alla omvittnat varit gott. I
mina ögon är detta den viktigaste insats som det
svenska försvaret gör över huvud taget för säkerheten
i Sverige och i världen. Desto märkligare är det att
den insatsen inte betalas av det militära anslaget utan
bekostas av UD. Över 40 miljarder i anslag går till
försvaret och mindre än en tredjedel till bistånd. Det
är den omvända fördelningen som borde gälla, om vi
vill skapa säkerhet i världen.
För Vänsterpartiet är det självklart att vi måste stå
fast vid enprocentsmålet. Vi har svårt att förstå att
regeringen kan försvara att biståndsanslagen har ut-
satts för en frysning. Det innebär ju besparingar i
jämförelse med anslagen till just försvaret. Det finns
många exempel på hur den nedskärningen drabbar.
Man kan också peka på det absurda i att frivilliga
försvarsorganisationer inte får vidkännas någon som
helst frysning av sina anslag samtidigt som fredsor-
ganisationer däremot får det.
Just biståndsfrågorna uppfattar jag som de centrala
i vår utrikespolitik. Det anslag med kvinnoperspektiv
som har förts in i biståndet som ett sjätte biståndsmål
välkomnar Vänsterpartiet. Men problemet med de
minskade anslagen kvarstår - jag måste understryka
det. Jag tycker också att barnperspektivet fattas i
biståndspolitiken. Hur ungdomar kan spela en viktiga-
re roll har Vänsterpartiet lyft fram i flera motioner.
Där menar jag att det brister hos regeringen. Detsam-
ma gäller en satsning på funktionshindrade. Som Lena
Hjelm-Wallén sade behöver vi bygga upp länder som
Angola och Moçambique efter kriget, men inte heller
där har regeringen kunnat satsa ordentligt med pengar
på grund av nedskärningen.
För Vänsterpartiet är det helt klart att biståndet
kan effektiviseras. Vi har inga invändningar mot att
myndigheterna slås ihop till en, och vi tycker att det är
mycket lämpligt att SIDA flyttar till Rinkeby.
Vi är många som minns löftena om svenskt age-
rande i EU inför folkomröstningskampanjen. Lena
Hjelm-Wallén tog nu upp frågan om regeringskonfe-
rensen 1996 och sade att det svenska ställningstagan-
det måste grundas på en bred offentlig debatt. Det är
bra, men Sverige är väldigt sent ute. Det var först
häromveckan som regeringens ansvarige utsågs, och
arbetet har alltså inte alls kommit i gång.
Det finns naturligtvis positiva exempel på hur
Sverige agerar i EU. Jag tänker t.ex. på jordbruksmi-
nisterns envisa kamp för bättre och humanare frakt-
villkor för slaktdjur. Jag hoppas att hon kommer att
vinna den kampen i EU.
Ett annat exempel är att EU-parlamentet har väg-
rat Turkiet att komma med i en tullunion med hän-
visning till problemen där med mänskliga rättigheter.
Varför intog inte Lena Hjelm-Wallén samma stånd-
punkt? Hur kan Lena Hjelm-Wallén undgå att stå på
EU:s sida på det området?
På många andra områden finns det anledning att
konstatera att farhågorna har förverkligats i mycket
större utsträckning än vad vi på nej-sidan kunde förut-
se. Det gäller t.ex. biståndet inom EU, som är långt
mer byråkratiskt och svårt att påverka än vad våra
egna biståndsbyråkrater kunde föreställa sig. Vi har
livsmedelsbiståndet som är 20 % och som snarast
gynnar jordbruksnäringen i EU-länderna. Vi har
Loméavtalet, som bygger på koloniala relationer. Vi i
Vänsterpartiet menar att det finns oerhört mycket som
måste ändras inom EU.
Ett förslag gäller EU-parlamentets enorma kostna-
der för byråkratin på grund av att den är uppdelad på
två platser i Europa. Varför inte ha det antingen i
Bryssel eller i Strasbourg?
Ett annat EU-problem som vi först nu har riktigt
förstått gäller den nya klassen - nomenklaturan, skulle
man väl kunna kalla den - som har enorma löner och
förmåner; det gäller både tjänstemän och politiker.
Inte var det väl det som ja-sidan eftersträvade, och
hur tänker regeringen agera för att ändra på det förhål-
landet?
Jag vill också gärna veta hur det blir med de
dubbla vetona i försvarsfrågorna. Anslutningen som
observatör till VEU ger fel signal. Och så har vi ut-
spelet från Maj-Lis Lööw och Margaretha af Ugglas,
som vill avskaffa vetorätten när det gäller utrikespoli-
tiken. Är regeringen med på de noterna?
EU finns, och Sverige är med där. Som medlem
måste Sverige agera mycket aktivt mot centralism och
överstatlighet. Drottning Kristina jämförde i en pos-
tum intervju i DN den 14 januari 1995 EU:s makt
med påvedömets under hennes sekel. Inte heller där
var öppenhet eller demokrati några framträdande
inslag. Däremot kanske beslutsprocessen var litet
kortare. Inför regeringskonferensen 1996 måste Sve-
rige driva på i EU för ökad demokrati och öppenhet.
Reformeringen av FN är nödvändig. Ingvar Carls-
son och Shridath Ramphal har kommit med en mycket
intressant rapport. Där finns ett flertal förslag, exem-
pelvis om minskade militärutgifter, om en permanent
domstol för att döma krigsförbrytare och inte minst
om att inordna Världsbanken och övriga Bretton
Woods-institutioner i FN-systemet. Jag hoppas att alla
de här förslagen blir föremål för en ordentlig diskus-
sion på ett brett plan i Sverige och att många av dem
kan genomföras.
När det gäller FN och Sveriges agerande vill jag
konstatera att vi nu inför konferenserna i Köpenhamn
och i Peking kan se problem med att Sveriges upp-
fattning skall inordnas under EU:s. Våra möjligheter
att driva en självständig politik är mycket begränsade.
Lena Hjelm-Wallén tog upp kränkningar av de
mänskliga rättigheterna på flera ställen på jorden. Det
är välkommet med tanke på regeringsförklaringen
från oktober 1994, där frågan om mänskliga rättighe-
ter över huvud taget inte behandlas. Andra har varit
inne på frågan om Bosnien. På den punkten efterlyser
jag för Vänsterpartiets räkning ett mycket klarare
ställningstagande. Vi måste klargöra att Bosnien-
Hercegovina skall överleva som nation och att vi inte
accepterar en uppdelning i etniska nationer.
Men det finns många flera platser på jorden där
Sverige måste agera tydligare. Det gäller Turkiet, som
jag tidigare var inne på. Det gäller Colombia, där
Sveriges intresse huvudsakligen har begränsat sig till
de svenska medborgare som är fängslade av gerillan.
Det är alldeles riktigt - det är Sveriges uppgift att
agera för att de skall bli frigivna, men vi borde i
mycket större utsträckning rikta intresset mot de co-
lombianer som i dag lever i ett samhälle präglat av
våld och politiskt våld.
Jag undrar vad Sverige gör i fallet Mexico. Jag har
inte hört något fördömande från Sveriges sida av att
regeringen i flera omgångar har tillgripit vapen för att
kväsa indianerna i Chiapasregionen. Det är bara för-
handlingar som kan lösa problemen, och på den
punkten måste vår regering vara mycket tydlig.
Jag efterlyser svenska initiativ på en rad områden.
Det finns här ett tydligt sambandet med svensk vape-
nexport, som inte borde förekomma till länder som
kränker mänskliga rättigheter men som fortsätter med
hänvisning till gamla avtal.
I fråga om Östeuropa har vi väl alla känt glädje
över att muren har fallit och att gamla, antidemokra-
tiska strukturer har upphört. Men vår glädje har också
ersatts av en oro över att ett dåligt system är på väg
att ersättas av ett annat, med en extrem rovdrift på
människor och miljö. Här kan Sverige göra mycket
viktiga insatser, och utrikesministern tog upp en del
av dem; de återfinns också i den propositionen som
kom häromdagen. Men jag tycker att det fattas en del
saker. Man talar om insatser för handikappade och
insatser inom folkhälsoarbetet, men det skall inte
kosta så mycket pengar. Det skall inte heller insatser-
na mot barnprostitution och barnpornografi, där fak-
tiskt Sverige och svenska medborgare är inblandade.
Jag har också undringar över de stora problem
som gäller forskningen och dräneringen från de före
detta östeuropeiska staterna av betydelsefulla forskare
till västvärlden. Vad gör Sverige i det avseendet? Vi
bör också mer i detalj diskutera hur det partistöd som
regeringen har aviserat från svensk sida skall fungera.
Världsbilden är dubbel, vilket flera talare har varit
inne. Det finns många positiva tecken på förändringar
i världen. Händelseutvecklingen i Sydafrika har kan-
ske uppmärksammats mest. Men jag tror att det är
viktigt att framhålla fredsprocessen i Centralamerika
och Mellanöstern. Vi bör liksom regeringen ta upp
kampen mot fördomar mot islam. Jag välkomnar detta
initiativ. Man visar att hotet från islam kommer från
de extrema fundamentalisterna och inte från islam i
sig.
Fru talman! Vi har ett nytt säkerhetsbegrepp. Låt
oss visa vad det innebär i praktiken. Vänsterpartiet
hävdar att det finns solidaritet i Sverige och att den
behövs. Vi har faktiskt råd, så länge vi kan satsa över
40 miljarder på ett militärt försvar. Från UNICEF har
man framhållit att krig en gång i tiden utkämpades
mellan arméer, men att i krigen under de senaste de-
cennierna har betydligt fler barn än soldater dött eller
blivit handikappade.
Klyftorna i världen har ökat. Vi har dock möjlig-
heter. UNICEF har i en vision visat att det är möjligt
att barnadödligheten har upphört år 2050 och att vi
har en värld i fred. Jag vill framhålla att Sverige inte
står inför några säkerhetspolitiska hot. Men världens
fattiga står inför hotet att inte överleva. Det är på det
området våra krafter skall sättas in.