Herr talman! I drygt 50 dagar har Sverige varit
med i den europeiska unionen. Äntligen får vi vara
med i det europeiska samarbetets kärna, det samarbe-
te som har betytt så mycket för att ge Västeuropa ett
historiskt unikt skede av frihet, fred och välstånd.
Jag tycker att vi i det här sammanhanget har an-
ledning att minnas de personer för ett knappt halvse-
kel sedan faktiskt förmådde omvandla den europeiska
visionen till ett praktiskt och mycket framgångsrikt
samarbete. Nu skall vi med entusiasm och kraft bidra
till den europeiska unionen både för att ge vårt bidrag
till vår världsdels utveckling och för att vi svenskar
och Sverige skall kunna dra nytta av medlemskapet.
Den allra viktigaste uppgiften för den europeiska
unionen är att bidra till Europas enande, att se till att
de sår som under ett halvsekel har funnits tvärs ige-
nom hela Europa helas. Att till sig knyta, associera
och som medlemmar uppta länderna i Central- och
Östeuropa är en uppgift som helt enkelt inte får miss-
lyckas. Historiens dom kommer att bli hård mot denna
generations europeiska politiker om vi inte tar till
vara det här tillfället, om vi inte genomför den uppgif-
ten.
Perspektivet utvidgning innebär också att samar-
betet inom unionen måste fördjupas och utvecklas.
Inför konferensen 1996 debatteras nu olika saker,
koncentriska cirklar och hårda kärnor, à la carte, olika
hastigheter, federalism osv. Det är väl bra att göra det.
Med all repsekt för det viktiga som debatten om insti-
tutioner och stadgar innebär är det ännu viktigare att
starta i det som den europeiska unionen faktiskt har
att uträtta. Det är det som måste sätta perspektivet på
det som också regeringskonferensen och debatten om
stadgefrågorna skall resultera i. Vi har gått med i den
europeiska unionen för det den skall leverera till de
svenska medborgarna på samma sätt som till medbor-
garna i andra medlemsländer. Det måste stå i fokus.
En sådan första prioritet är att fullborda den inre
marknaden, att se till att vi verkligen etablerar det
som varit ryggraden i det europeiska samarbetet från
början. Det finns en hel del som återstår att göra. Det
finns en hel del också att se till att frihandeln blir mer
omfattande, att Europa bidrar till den globala frihan-
deln. Fortfarande hämmas den inre marknaden av
monopol och olika former av hinder. Det är angeläget
att de tas bort.
Det behövs också gemensamma spelregler för att
garantera den inre marknaden. Jag tycker att det är
väsentligt att komma ihåg att dessa gemensamma
spelregler behövs just för att förhindra att protektio-
nism och nationalism urgröper samarbetets styrka och
kvalitet. I dessa dagar kan man också erinra om att
gemensamma spelregler behövs också för det gräns-
överskridande samarbetets skull. Jag tycker t.ex. att
det är helt naturligt att fet finns gemensamma spelreg-
ler för att garantera en rimlig behandling av djur,
något som inte minst debatterats de senaste dagarna.
En andra viktig uppgift är att åstadkomma en ge-
mensam europeisk valuta av hög kvalitet. Sverige
med de flesta länder har upplevt bekymren med såväl
fasta som flytande växelkurser. I båda fallen har det
blivit problem. Vi har dessutom en kvarts sekel av
dåliga erfarenheter när det gäller hanteringen av den
egna valutan. Det var först fram mot 1992 som Sveri-
ge kom ned till en rimlig inflationsnivå.
Det finns många fördelar i det här, men jag skall
inte gå in på dem. Jag tycker att man dock skall beto-
na att den gemensamma valutan måste vara av högsta
kvalitet. Fylls inte det kravet kommer inte valuta-
samarbetet att bli till fördel för Europa. Det är också
viktigt med två saker för Sverige när vi skall ansluta
oss. Det ena att vi uppfyller konvergenskraven på vår
egen ekonomi. Vi kan inte gå in i ett samarbete om vi
inte uppfyller de höga kraven. Annars blir det kontra-
produktivt. Det andra är att vi måste vara på rätt nivå.
Är det något som vi lärt oss under ett antal år är att
det kan ge mycket betydande bekymmer att knyta sig
fast på felaktig paritet - för att formulera sig försik-
tigt.
Den inre marknaden och den gemensamma valu-
tan skall bidra till framväxten av ett dynamiskt Euro-
pa, vilket är den tredje viktiga uppgiften. Arbetslöshe-
ten i Europa är hög. Det beror i väsentlig utsträckning
på att Europa har stela arbetsmarknader. Fungerar inte
arbetsmarknaden väl, räcker det inte med kraftig
tillväxt. Arbetslösheten kan bestå trots en god tillväxt.
Det finns två förhållningssätt till den europeiska
arbetslösheten. Det ena är viljan att förändra, att för-
söka skapa en dynamisk arbetsmarknad. Det andra är
oviljan att förändra, att försöka behålla status quo.
Problemet är att starka krafter vill behålla status quo.
En del fackliga organisationer, protektionistiska kraf-
ter och många i den europeiska vänstern vill ogärna
förändra. Det blir ofta en läpparnas bekännelse till
förändringskraven. I den praktiska verkligheten mot-
arbetas de. På den punkten finns det anledning att
känna oro för den svenska socialdemokratiska rege-
ringen. De handlingar som den genomfört i Sverige
har inte i alla avseenden gått i den riktning som Vit-
boken anger, tvärtom. Status quo ante, dvs. förhållan-
det före regeringen Bildt, är den princip som gäller
för arbetsmarknaden, som så många andra områden.
Jag känner betydande oro för att Sveriges regering
tillsammans med betydande delar av den socialistiska
gruppen kommer att ställa sig på status quo-linjen.
Erfarenheten från de spanska och franska socialister-
nas långvariga regeringsinnehav pekar inte precis i
riktning mot låg arbetslöshet. Det gör för övrigt inte
heller erfarenheterna från arbetslöshetens stålbad, den
tredje vägens politik. Det är knappast någon merit i
sammanhanget. Skall Sverige och Europa få ned sin
höga arbetslöshet och skall Sverige också få upp sina
låga reallöner, krävs en fungerande och flexibel ar-
betsmarknad. EU har en viktig uppgift i att underlätta
det. Men huvudansvaret ligger på länderna själva.
En fjärde uppgift är miljöpolitiken. Om detta råder
en ganska stor enighet. Jag tycker att det är viktigt att
EU nu ser till att få stopp på de gränsöverskridande
föroreningarna. Man slänger inte soporna på grannens
tomt. Gör man det, får man plocka upp dem eller
betala någon annan som gör det. Precis så enkel, eller
kanske så svår, tycker jag att utgångspunkten skall
vara när man agerar i miljöpolitiken. De gränsöver-
skridande föroreningarna i luft och vatten måste
bringas att upphöra.
En femte väldigt viktig uppgift är brottsbekämp-
ningen. Vi plågas alla av en hög brottslighet, narkoti-
ka och annan organiserad brottslighet. Här är det
viktigt att EU nu snabbt växer fram när det gäller
kompetens och bidrar till denna kamp. Samtidigt skall
vi vara observanta på en sak som lätt glöms bort i
debatten, att om man får en effektiv brottsbekämpning
på europeiska nivå, så krävs också effektiva, balanse-
rande krafter. Rättsstaten kräver alltid att makt balan-
seras.
Detta var mycket av det som måste uträttas under
de kommande åren. Den viktigaste uppgiften är na-
turligtvis att säkra friheten och freden och till detta till
sig knyta andra länder i Central- och Östeuropa, så att
de ges möjligheter att komma in i det europeiska
samarbetet. Här ligger också det nödvändiga i att
aktivt delta i framväxten av den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken. Hade en sådan funnits när de
jugoslaviska krigen påbörjades 1991, eller snarare i
perioder innan dess, kunde kanske historien ha sett
litet annorlunda ut på detta område.
Skall vi ha en gemensam utrikes- och säkerhets-
politik, måste den dock bygga på en noggrann gemen-
sam analys. Då är det viktigt att det växer fram någon
form av gemensamt organ som kan bidra till denna
analys. Det är särskilt viktigt, inte minst för småstater,
att finnas med i detta sammanhang. Man kan också
överväga, vilket har diskuterats i bl.a. Europaparla-
mentet, att använda offrets princip, konsensus minus
ett. Det är en sak som tål att noggrant övervägas. Det
är klart att det ju är litet bekymmersamt när man ser
att vissa viktiga saker förhindras i den europeiska
säkerhetspolitiken, därför att en part kan blockera och
bromsa. Jag tänker naturligtvis framför allt på fallet
Makedonien.
Inför den gemensamma regeringskonferensen är
det angeläget att se till att EU har styrkan och kraften
att fatta beslut och föra samarbetet vidare. Stannar
samarbetet upp, faller nämligen projketet sönder. Det
var för övrigt mycket av det som skedde under 30-
talets samarbetssträvanden. Man kom aldrig någon
vart och fick aldrig styrfart. Kraften i samarbetet är
mycket central.
Samtidigt gäller det naturligtvis att behålla en
mycket viktig princip, nämligen detta med maktba-
lans, dvs. att makt skall balanseras. I EU:s fall handlar
det ju om två typer av balanser, dels balansen mellan
det gemensamma och det nationella, dels den institu-
tionella balansen i det gemensamma. Här är det väl-
digt centralt att se till att resonera kring maktbalansen,
så att man behåller kraften och styrkan i samarbetet.
Men samtidigt måste man se till att institutionerna
byggs upp, så att de kan balansera dynamon, öppenhe-
ten, kontrollen och insynen, som framför allt är en
uppgift för Europaparlamentet, men också balansen
gentemot det nationella, vilket huvudsakligen är en
uppgift för rådet. Vi skall ju alla minnas att denna
riksdags inflytande i den gemensamma europeiska
unionen faktiskt går via det europeiska rådet. Därför
har vi anledning att se till att maktbalansen mellan det
nationella och det gemensamma, inom det gemen-
samma och mellan de olika institutionerna fortsätter
och vidareutvecklas. Då kan vi få en union som har
kraften och styrkan men också den kontrollerande
makten.