Herr talman! Det är nästan så att man känner be-
hov av att begära tillåtelse att delta i grälet som har en
tendens att komma upp, inte med lika stora bokstäver
som det har varit de senaste veckorna, men ändå. Det
ligger där latent under ytan och pyr.
Låt mig bara deklarera att jag är anhängare av bio-
logisk mångfald även i havet, för att avfärda den de-
len av debatten. Jag tycker att vi kan lämna det.
Jag tycker att det finns andra saker som är betyd-
ligt allvarligare, nämligen hur vi talar om våra relatio-
ner och våra möjligheter att göra en insats, att engage-
ra oss, som om vårt engagemang i Bosnien skulle vara
beroende av att vi lämnar vår militära alliansfrihet.
Det handlar ju om att vi skulle ställa oss som part i en
konflikt - på vilken sida då? Jag tycker att det är en
obegriplig och förenklad debatt som vi för. Vi har
stora möjligheter, och stora skyldigheter, att göra en
insats i det forna Jugoslavien. Vi gör det också. Vår
militära alliansfrihet är inget hinder därvidlag och
kommer aldrig att vara det, i varje fall inte med den
politik vi står för.
Partiledaröverläggningarna om säkerhetspolitiken
tillkom, som jag sade i min inledning, för att vi skulle
diskutera inför den europeiska unionens utveckling
1996 och framåt. Men den fråga som kom att diskute-
ras vid de första mötena var uttolkningen av det sä-
kerhetspolitiska beslutet 1992. Det är bara att konsta-
tera att det i utgångsläget inte fanns någon enighet om
uttolkningen. Om det kommer att finnas det återstår
att se. Det gäller naturligtvis också de frågor som har
bäring på den europeiska unionen och Sveriges roll i
det sammanhanget efter 1996. Det är en självklarhet.
Låt mig säga att jag uppfattar hänvisningen i re-
geringsdeklarationen på denna punkt till 1992 års
formulering som en självklarhet, av det skälet att det
är riksdagen som har beslutat. Innan man har gjort
någon ändring är det det gamla som gäller. Däremot
kvarstår uttolkningsdebatten. Det är helt klart efter
denna diskussion och efter de partiledaröverläggning-
ar vi har haft.
Jag tror att det är viktigt, som ett generellt synsätt
på säkerhetspolitiken, att man inte lämnar något innan
det finns något handfast att gå till i stället. Det är ett
av problemen, att vi befinner oss i ett transiterings-
skede historiskt sett i Europa, som vi inte har sett
maken till på decennier. Detta är en självklarhet. Alla
längtar vi efter gemensam säkerhet. Men den gemen-
samma säkerheten finns ju inte. Nåväl, då har vi an-
ledning att besinna oss och hålla fast vid det som ger
oss möjlighet till en aktiv insats men samtidigt trygg-
heten, säkerheten. Det är ingen annan som skapar den
åt oss, om vi inte själva är beredda att göra en insats.
Lyckas vi inte skapa en bred enighet får vi konsta-
tera det. Det är ingenting som Centern eftersträvar, att
vi skall hamna på olika meningar om detta. Men i så
fall kommer rimligen EU-valet, den 17 september
eller när det nu blir, att bli en fråga om svensk säker-
hetspolitik. Vi är beredda att ta den diskussionen, men
det är ingenting att eftersträva. Det vore bra om vi
kunde hantera den här på det traditionella svenska
sättet. Låt mig uttrycka den förhoppningen.
Jag sade i mitt förra inlägg att det finns en del sa-
ker som man borde ha lyft fram mera i regeringsdek-
larationen. Norden tillhör dem. Varför är det då så
viktigt? Hur påverkar egentligen Sverige och andra
mindre länder bäst sin omgivning, det internationella
sammanhanget? Jo, naturligtvis genom att försöka
uppamma en gemensam hållning här hemma, en na-
tionell hållning, i första hand ett förhållningssätt till
olika frågor. Men därutöver gör vi det genom att
komma överens med likasinnade. Vi har stora möjlig-
heter att vara överens med i första hand de nordiska
länderna. Från den basen har vi möjlighet att gå vida-
re till att finna likasinnade inom EU. De är inte lika
många. Urvalet är större, men möjligheterna att finna
likasinnade i alla lägen är inte alltid lika uttalade. Vi
kunde se det på TV i går, när det gäller en fråga som
är självklar i Sverige, djurskyddet. Fyra eller fem
länder ställer upp. Det borde vara en självklarhet för
alla länder att ställa upp på att hantera djur på ett, jag
höll på att säga mänskligt sätt. Men det är det inte.
Det är bara ett exempel.
Därför tycker jag att det är viktigt att vi ständigt
lyfter fram den enhet som Norden är, betonar dess
positiva möjligheter och tar vara på dem. Då tycker
jag att det är fel signaler som har getts från olika håll.
Å ena sidan har det sagts att man skall lägga ner
Nordiska rådet. Å andra sidan har det sagts att man
skall dra in pengarna innan man har bestämt sig för
hur man skall omorganisera det nordiska samarbetet.
Jag skulle vilja ha en positiv deklaration från utri-
kesministern på den punkten.