Herr talman! Utrikespolitiken famnar mycket, bå-
de vad avser länder, svårigheter i världen, händelser
och liknande. Man kan konstatera att det finns stor
samstämmighet om analysen av problemen i världen
och också om vad Sverige bör göra för att komma till
rätta med de problemen. Därutöver finns det också
nyanser i debatten, och så skall det vara.
På ett område är det i dag särskilt mycket inrikes-
politisk debatt i utrikespolitiken, och det är vad gäller
säkerhetspolitiken. Det verkar som om Carl Bildt tror
att en aktiv svensk utrikespolitik skulle ha börjat i och
med honom själv. Detta tycks mig något historielöst.
Han har härvidlag i hög grad nytta av en mångårig
mycket aktiv socialdemokratisk politik, där interna-
tionalismens fana verkligen hölls högt, vilket dock
ofta kritiserades av Moderaterna och, för att gå litet
längre tillbaka i tiden, det forna Högerpartiet.
Att Carl Bildt i dag avslutade sitt tal med att säga
att vi bör " ta steget från gårdagens ståndaktiga natio-
nalism till morgondagens engagerade europé " var ett
utslag av denna historielöshet. Sverige har under
socialdemokratisk ledning alltid i hög grad varit in-
ternationalistiskt, och vi är i hög grad engagerade
européer.
Därför tycker vi också att vårt medlemskap i EU
är en ny och viktig plattform. Vi kommer att göra vad
som på oss ankommer för att göra EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik så effektiv som möjligt.
Vi skall därvidlag vara öppna för förändringar och
studera olika förslag som nu kommer fram om hur
detta skall kunna gå till. Men utgångspunkten bör vara
att utrikes- och säkerhetspolitiken till sin karaktär
skall vara i huvudsak ett mellanstatligt samarbete.
Marianne Samuelsson tar i det här sammanhanget
upp frågor om en framtida gemensam försvarspolitik.
Hittills tyder inget på att EU-länderna är beredda att
ta några steg i riktning mot överstatlighet på försvar-
sområdet. Vi vet att ingen medlem kan tvingas in i en
försvarsgemenskap. Sverige har också för länge sedan
klargjort sin politik att stå utanför eventuellt försvars-
samarbete. Vad vi vill göra är att delta i t.ex. fredsbe-
varande och liknande samarbete, och i det avseendet
har vi stora möjligheter.
Låt oss se något på visionen om gemensam säker-
het, Olof Palmes vision från början av 80-talet. Det
pågår en bred och mångfasetterad debatt om just
detta, och det är viktigt att Sverige konstruktivt är
med i denna debatt. Men då får man inte göra så som
Carl Bildt gör, misstänkliggöra vårt Europa-
engagemang och vår aktiva Europapolitik med hän-
visning till att vi vill hålla fast vid den militära allians-
friheten och neutraliteten. Det är tvärtom så att Sveri-
ge har stora möjligheter att på den militära alliansfri-
hetens grund bidra till den alleuropeiska fredsordning
som vi alla har som vision och eftersträvar.
Vår långa erfarenhet av fredsbevarande och kon-
fliktförebyggande insatser investerar vi nu i det euro-
peiska samarbetet. Europas institutioner och organi-
sationer bidrar på olika sätt till det här arbetet. Jag ser
t.ex. OSSE som en viktig organisation med unika
fördelar. Bl.a. är både Ryssland och USA med i den
organisationen. Den organisationen har också möjlig-
het att hantera interna angelägenheter. Det är därför
som vi har pekat på och framhållit OSSE i samband
med Tjetjenienkrisen och varit mycket aktiva när det
gällt att framhålla OSSE:s viktiga roll. Dess begräns-
ning är naturligtvis att besluten skall fattas i samför-
stånd, men denna begränsning är också dess styrka,
eftersom samtliga medlemsstater enigt ställt sig bak-
om ett normsystem och gjort långtgående politiska
åtaganden.
Jag nämnde att vår relation till VEU är ett obser-
vatörsskap. Jag menar att vi där skall vara aktiva, och
med sådan aktivitet menar jag det som definieras
inom den s.k. Petersbergdeklarationen om fredsbeva-
rande insatser, krishantering och humanitära aktioner.
Också när vi deltar i ett visst NATO-samarbete ge-
nom PFP är det fredsbevarande uppgifter som är
aktuellt för oss och ingenting annat.
Debatten om säkerhetspolitiken har en framtids-
dimension där vi i våra bidrag bör vara aktiva och
konstruktiva, men det gäller också att vara tydlig i den
nu gällande säkerhetspolitiken.
Vi kan i dag konstatera att alla partier önskar att vi
skall ha en visionär framtoning vad gäller den alleu-
ropeiska säkerhetsgemenskapen, att vi skall arbeta
konfliktförebyggande osv. Jag tycker att detta rymmer
mängder av positiv dynamik, men vi står också mitt i
nuet, och där är Sverige ett militärt alliansfritt land.
Jag hoppas att Alf Svensson har rätt i att det är att
slå in öppna dörrar att ordentligt och stadigt markera
att vi alla är överens om denna formulering. Vad vi
inte tycks vara överens om är uttolkningen av begrep-
pet neutralitet. Om den har det stått en debatt sedan
1993, då Carl Bildt uttalade att han inte kunde se
neutraliteten som ett sannolikt val i det konfliktfall i
vårt närområde som vi skulle kunna föreställa oss.
Han uttalade också att vi inte skulle kunna stå likgilti-
ga eller neutrala, om någon annan medlemsstat i EU
hotades. Detta har skapat oklarhet, och det är olyck-
ligt.
Carl Bildt fortsätter i dag med att framställa neut-
raliteten som en reträttposition.
Jag beklagar verkligen det här, och jag hoppas att
exempelvis Alf Svensson faktiskt försöker förstå att
ett uttalande om att inte vara neutral är något helt
annat än att uttala att man inte är likgiltig. Om vi
säger att vi inte tror att vi kan vara neutrala, förespeg-
lar vi ju länder att vi är beredda att gå in i ett militärt
engagemang. Det skapar en oklarhet som leder fel,
och på det sättet undergräver vi också förtroendet för
vår säkerhetspolitik.
Även om Lars Leijonborg försökte vara lustig med
minkar och annat och försökte ställa sig vid sidan av
debatten, går det inte att göra det. Här måste vi alla ta
ställning till hur man ser på neutraliteten.
Det skulle finnas mycket att säga om andra frågor.
Jag delar Lars Leijonborgs frustration vad gäller
Bosnien. Vi har inga delade meningar i sak. Det är en
fruktansvärd utveckling. Lars Leijonborg och även
Eva Zetterberg, tror jag, efterlyste klara ord om att
Bosnien-Hercegovina skall bestå som nation, men det
finns faktiskt i deklarationen.
Jag tror inte att man skall göra politik av lösryckta
citat, Lars Leijonborg, som ger en snedvriden ande-
mening åt uttalanden av politiker, särskilt inte när
man accepterar vad jag sade, att vi måste se en helhet
i utrikespolitiken, och man instämmer i att regeringen
eftersträvar just den helheten.