Fru talman! En och en halv månad efter Sveriges
inträde i den europeiska unionen är ledarna för de två
största partierna i vårt land inblandade i en destruktiv
och delvis obegriplig batalj om utrikespolitiken.
När omvärlden - och inte minst de länder vi gått i
union med - intresserat vänder sig mot Sverige för att
ta del av våra synpunkter på hur en ny europeisk sä-
kerhetsordning kan byggas, ser de bara sand som yr
från det sandlådebråk den förre och den nuvarande
statsministern har om säkerhetspolitik och minkjakt.
I det läget hade det varit bra med en regeringsdek-
laration som dels kunnat redovisa enighet om säker-
hetspolitiken, dels varit så kraftfull att intresset foku-
serats på viktigare och akutare frågor. Tyvärr uppfyl-
ler inte deklarationen något av de båda önskemålen.
Europa står i dag inför helt andra säkerhetspolitis-
ka problem än för tio år sedan. Risken för ett stor-
maktskrig, av det slag som var huvudscenariot i alla
krigsspel under tre årtionden, anses vara borta för
lång tid framåt. I stället är det problem av en helt
annan karaktär som måste hanteras.
Det mest akuta är Bosnien och de övriga konflikt-
härdarna i det forna Jugoslavien. Ett annat är utveck-
lingen i Ryssland: regionala konflikter, alarmerande
miljöproblem, hemvändande officersfamiljer som bor
i tältläger. För närvarande går utvecklingen i Ryssland
inte alls i de demokratiska och stabila banor som vi så
intensivt hoppats på.
Ett tredje handlar om hur de tidigare Warszawa-
paktsländerna i Centraleuropa skall fogas in i en stabil
säkerhetsordning. Ett fjärde handlar om hur vi skall
bekämpa en växande organiserad brottslighet i Östeu-
ropa, där det bedrivs smuggling av narkotika och
vapen, i värsta fall också material som kan användas i
kärnvapen. Ett femte är de flyktingströmmar som
berör vår del av världen.
Jag kan nämna fler exempel, men dessa är till-
räckliga för att visa att det finns en rad viktiga frågor
som borde stå i centrum för svensk utrikesdebatt.
Kontrasten mot de senaste veckornas verkliga debatt
är slående.
Svensk utrikesdebatt får inte fastna i minkfällan
eller neutralitetsfällan.
Jag tänkte därför bara helt kort ange Folkpartiets
positioner i de aktuella diskussionerna.
Folkpartiet anser inte att minkar skall jagas med
sjunkbomber. Det strider såväl mot djurskyddsaspek-
ter som på kravet på sparsamhet inom försvarsmak-
ten.
Att den svenska staten har jagat minkar med
sjunkbomber är naturligtvis oerhört pinsamt. Det
skadar tilltron till professionalismen inom vårt för-
svar.
Jag tycker att varje kommentar i frågan måste in-
ledas med detta självklara konstaterande. Men i stället
har Ingvar Carlsson omedelbart försökt komma åt
Carl Bildt, och Carl Bildt har haft märkvärdigt svårt
att uttala detta, som är så självklart för alla andra
svenskar, att vi som nation har gjort bort oss och att
världen skrattar åt oss.
Men när detta är sagt måste det också sägas att
ingen rimligen kan begära av oss politiker, inte ens av
den som sagt sig leda Sveriges mest kompetenta re-
gering, att vi skall kunna skilja kavitationsljud från en
ubåt från liknande ljud från en mink. Carl Bildt må
anse sig duktig på det mesta, men jag har aldrig hört
honom hävda att han är hydrofonoperatör. I det poli-
tiska systemet har vi under de senaste åren satsat
miljarder på ett förbättrat ubåtsskydd. Om de besked
som marinen lämnar till oss politiker inte är korrekta
är det knappast vårt fel. Den planerade ubåtskommis-
sionen får utreda om det finns anledning att i något
avseende klandra försvarsmakten för dess hantering
av ubåtsjakten.
Från Folkpartiets sida har vi inte haft någon in-
vändning emot att Carl Bildt reagerat på grundval av
det som uppfattats som fakta. Man kan inte säga att en
brandkår som ryckt ut på ett falsklarm gjort bort sig.
Det är falsklarmet som är fel, inte utryckningen. Vi
har ingen kritik mot innehållet i Bildts brev till presi-
dent Jeltsin. Om några formella fel begåtts i samband
med avsändandet av brevet får det i första hand disku-
teras i KU.
Vår uppfattning när det gäller neutralitetsfrågan är
att utrikesutskottet 1992 väl formulerade den säker-
hetspolitiska linje, som kan gälla i ett skede då
mycket förändras. Även om säkerhetspolitik skall
bygga på långsiktighet och förutsebarhet är handlings-
frihet i dagens läge också ett viktigt begrepp.
I regeringsdeklarationen upprepas nyckelmening-
en från 1992 års betänkande. Formuleringen "vårt
land skall kunna vara neutralt" lämnar ett visst hand-
lingsutrymme. Det är själva poängen med den. I
oträngt mål väljer regeringen i ett par av de följande
meningarna i dagens deklaration att gå onödigt långt i
preciseringar. Vi tror inte att det som sagts från
svensk sida de senaste åren skapat några förväntning-
ar på militärt svenskt engagemang i en konflikt i vårt
närområde, varför exempelvis det resonemanget en-
ligt vår mening är överflödigt.
Ändå skall det sägas att exegetiken kring dessa
formuleringar inte skall överdrivas. Det var mycket
synd att trätan mellan Socialdemokraterna och Mode-
raterna omöjliggjorde en samskrivning mellan ett
antal partier som rimligen borde ha kunnat enas på
denna punkt.
Fru talman! Det jag mest saknar i regeringsdekla-
rationen är ett kraftfullt ställningstagande i Bosnien-
frågan.
För mig och mitt parti känns omvärldens hittills-
varande behandling av denna muslimskt dominerade
del av det forna Jugoslavien som ett svårartat mora-
liskt svek.
Låt oss aldrig glömma bort själva grundproblemet:
Bosnien är en suverän stat, medlem av FN och med-
lem av Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, som hotas av utplåning genom väpnad ag-
gression. De bosniska muslimerna håller på att utrotas
eller fördrivas från sina hemtrakter i etniska rens-
ningsaktioner.
Jag har ibland tänkt så här: Nu hålls seminarier
runt om i Europa om en ny säkerhetsordning. Det
läggs fram rapporter, bl.a. den av Ingvar Carlsson, om
att stärka FN. Många i vår del av världen, bl.a.
NATO:s generalsekreterare, talar om att det stora
problemet framöver är västvärldens förhållande till
den muslimska världen.
Men tänk tanken att västvärldens länder i stället
för att teoretisera, såg till att FN lyckades med sin
uppgift i Bosnien. Då skulle många av dessa problem
vara lösta. Då hade något av en ny säkerhetsordning
etablerats. Då hade FN bevisat sin omistlighet. Då
hade ett viktigt steg tagits för att skapa större förtro-
ende mellan västerlandet och den islamska delen av
världen.
Fredsplanerna har kommit och gått i det forna Ju-
goslavien. Den senaste från den s.k. kontaktgruppen
har den avgjorda förtjänsten att den fokuserar på
Belgrads roll för händelseutvecklingen i Bosnien.
I den nya värld vi lever i måste det finnas en be-
redskap för att med alla tillgängliga medel hindra
extremister av den typ som nu under tre fyra års tid
fört det forna Jugoslavien till randen av den definitiva
katastrofen.
För mig är det uppenbart att en orsak till att FN
hittills misslyckats i Bosnien är att medlemsländerna,
trots att de nu under jubileumsåret excellerar i pro-
klamationer om organisationens förträfflighet och
omistlighet, vägrat ställa upp med tillräckliga resurser
för att operationen skall lyckas. De gånger FN, ibland
med NATO:s hjälp, satt hårt mot hårt har angriparna
tagit sitt förnuft till fånga. När tvehågsenheten eller
oenigheten på nytt tagit överhanden på FN-sidan har
striderna blossat upp igen.
FN har nyligen frågat truppbidragarländerna om
ytterligare personal. Sveriges regering har låtit förstå
att utökade svenska insatser är uteslutna. Jag har sagt,
både här i riksdagen och i Utrikesnämnden, att Folk-
partiet tycker att det är ett orimligt ställningstagande.
De budgetrestriktioner som har anförts som argument
är naturligtvis helt otillräckliga. Om man i den ena
vågskålen har en europeisk tragedi som hotar att spri-
da sig till ett storkrig på Balkan och därtill hela FN-
systemets framtida auktoritet, och i den andra vågskå-
len har antingen någon besparing här hemma eller ett
marginellt ökat svenskt budgetunderskott, måste na-
turligtvis den första vågskålen väga över.
Min förhoppning är att Sverige skall ta täten i en
internationell opinionsbildning mot kriget i Bosnien
och för Bosnien-Hercegovinas rätt att fortleva som en
multietnisk stat inom de från 1992 folkrättsligt erkän-
da gränserna.
Jag saknar engagemang från regeringens sida i
Bosnienfrågan. I regeringsdeklarationen i höstas
nämndes inte frågan med ett ord. I dagens deklaration
är Bosnienavsnittet kortfattat och utan riktig moralisk
kraft.
Sverige skall föra en utrikespolitik med tydlig
profil. Vårt inträde i den europeiska unionen minskar
varken behovet av eller möjligheterna för det -
tvärtom.
Vi borde ha protesterat tidigare och tydligare mot
det ryska uppträdandet i Tjetjenien.
Vi bör solidarisera oss med Norges internationella
kritik mot regimen i Iran för dess övergrepp mot
mänskliga rättigheter, med dödsdomen mot Salman
Rushdie som det mest välkända exemplet.
Vi skall ställa tydliga krav på Turkiet vad gäller
behandlingen av den kurdiska befolkningen som vill-
kor för ett närmande till EU.
Vi skall engagera oss för en utveckling av det eu-
ropeiska samarbetet, där den absolut viktigaste frå-
gan, enligt vår mening, är en utvidgning österut.
Vi skall fortsätta att ge ett generöst och effektivt
bistånd till utvecklingsländer med en tydlig inriktning
mot demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett
stort svek att Socialdemokraterna har föreslagit stora
nedskärningar i den svenska biståndsbudgeten.
Andra talare från Folkpartiet återkommer till dessa
frågor.
Fru talman! I avslutningen av utrikesdeklarationen
görs, möjligen oavsiktligt, ett intressant erkännande.
Där sägs att "varje tid har sina ödesfrågor". Därefter
exemplifierar regeringen med några attityder från
skilda epoker. Ordet "vi" används. Andemeningen är
att under 60-talet låg fokus på rättvisefrågorna och
under Vietnamkriget framför allt på fredsfrågan, me-
dan "vi" på senare år fokuserat på demokrati och
mänskliga rättigheter.
Låt mig säga att jag som liberal inte godtar den
historieskrivningen. Om "vi" står för Socialdemokra-
terna och socialdemokratiskt dominerad utrikespoli-
tik, är denna skildring av efterkrigstiden med några
snabba penseldrag möjligen mera korrekt.
Vi liberaler har under hela denna tid engagerat oss
emot diktaturer och kränkningar av medborgerliga
rättigheter. Vi har reagerat lika starkt, oavsett regi-
mernas ideologiska hemvist. När jag var ung FPU:are
arbetade vi emot apartheid i Sydafrika, den portugi-
siska Salazarregimens medlemskap i EFTA och
kommunistiska diktaturer, t.ex. på Kuba eller i Balti-
kum. Men vi gick också med rockslagsmärken som
det stod "1 %" på i vår kamp för ett generöst svenskt
u-landsbistånd.
Vi liberaler har under den tid som beskrivs med
dessa penseldrag, och som en tidigare folkpartiledare
kallat "det galna kvartsseklet", saknat just den allsi-
dighet i socialdemokratisk utrikespolitik som i dag
förordas i regeringsdeklarationen. Vi har aldrig, som
Pierre Schori, sett Castro som en "av de största i sam-
tidshistorien - - - med en renässansfurstes drag". Vi
har aldrig, som Olof Palme, påstått att Khomeiniregi-
men "med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp
sina demokratiska institutioner". Vi har aldrig, som
Sten Andersson, svävat på målet om huruvida Balti-
kum varit utsatt för sovjetisk ockupation eller ej.
För vår del är engagemanget för demokrati inte en
modenyck, utan ett självklart och långvarigt utflöde
av vår politiska ideologi. Vi har bekämpat diktaturer
varhelst de har dykt upp, men vi har också varit starkt
engagerade för fred och utveckling. Det är en sådan
profilerad svensk utrikespolitik som nu behövs.
(Applåder)