Fru talman! Riksdagskolleger! Kära åhörare! Re-
geringens utrikesdeklaration innehåller mycket litet av
framtidens stora, omvälvande frågor. Det gäller såväl
de viktiga frågor som togs upp på Riokonferensen
som de alltmer intensivt nära och viktiga frågorna om
EU:s säkerhetspolitik.
Statsminister Ingvar Carlsson har försökt samla
partierna till en gemensam hållning i säkerhetspoliti-
ken. Men hur skall Ingvar Carlsson få till stånd en
samsyn om alliansfrihet och neutralitet när svenska
EU-parlamentariker går ut och deklarerar att de vill ta
bort vetorätten för medlemsländerna när det gäller
utrikes- och säkerhetspolitiken? Hur skall Ingvar
Carlsson uppnå en samsyn när svenska EU-
parlamentariker vill ha en gemensam säkerhetspolitik
inom EU?
Konflikten om den svenska säkerhetspolitiken har
blivit tydlig de senaste veckorna. Den kommer inte att
minska. I och med Sveriges EU-medlemskap kommer
konflikten tvärtom att skärpas. Förutsättningarna för
en samsyn i säkerhetspolitiken har till synes minskat
drastiskt. Eller är det en synvilla?
Är det så att även socialdemokraterna vill ha en
gemensam försvars- och säkerhetspolitik i EU, men
att de just nu diskuterar något annat - dvs. ubåtar och
brev - för att slippa redovisa sin åsikt? Misstanken
infinner sig lätt när utrikesministern i sitt tal inte re-
dovisar något konkret om regeringens linje inför EU:s
regeringskonferens 1996. Den konferensen skall lägga
fast den framtida politiken på just de här områdena.
Och varför redogör inte regeringen för den debatt som
pågår i EU om 1996? Den debatten måste också Sve-
rige delta i.
I sitt tal pekar utrikesministern ut en vision - att
inom EU åstadkomma en "alleuropeisk fredsordning".
Men vad, Lena Hjelm-Wallén, innebär detta i konkret
politik?
I går sammanträdde EU-parlamentets utrikes- och
försvarsutskott. Där beslutade en majoritet att inrätta
en EU-krigsmakt, att avskaffa vetorätten i utrikes- och
säkerhetspolitiken och att säga nej till neutralitetspo-
litik inom EU.
Den franska ordföranden betecknade under mötet
ett yrkande av Maj Britt Theorin om respekt för neu-
trala länder som "bisarrt" och ville först inte ens ta
upp det till omröstning. En tysk socialdemokrat ansåg
att yrkanden som innehåller begreppet "neutral stat"
strider mot EU:s stadga och inte alls borde få lov att
ställas.
Dessutom tog utskottsmajoriteten ställning för att
EU skall ha en gemensam försvarspolitik, genom att
militärpakten VEU inkorporeras i EU och att en Eu-
ropeisk interventionsstyrka och en Europeisk vapen-
byrå upprättas.
Utrikesmajoriteten sade också nej till undantag in-
om utrikes- och försvarspolitiken.
Det blev också nej till att behålla vetorätten för
enskilda stater på det här området.
Det är alltså uppenbart att en kraftig majoritet i
EU-parlamentets utrikes- och försvarsutskott står för
en linje som på flera grundläggande punkter strider
mot den svenska regeringens deklarationer om vår
utrikes- och säkerhetspolitik.
EU-parlamentet har visserligen inte det avgörande
inflytandet över EU:s framtida politik, men EU-
parlamentet kommer att ha företrädare med i den
grupp som skall förbereda regeringskonferensen
1996. Det kan också vara så att parlamentets uppfatt-
ning delas av regeringen i många EU-länder. För-
modligen är många av ledamöterna företrädare för
regeringspartierna.
Den svenska regeringen måste därför vara beredd
på att liknande förslag som det man i går fattade be-
slut om läggs fram på konferensen. Är regeringen
beredd att använda vetot för att stoppa ett sådant
beslut 1996? Hur ställer sig regeringen i dag till den
här utvecklingen?
I Dagens Nyheter redovisades en opinionsunder-
sökning om hur svenska folket ser på säkerhetspoliti-
ken. Hela 70 % ansåg att det var viktigt att Sverige i
fredstid för en alliansfri politik syftande till neutralitet
i krig. Här fanns inte "skall kunna vara", utan beske-
det var rakt. Svenska folket vill ha en tydlig neutrali-
tetspolitik.
Det saknas mandat i folkopinionen för ett svenskt
deltagande i en försvarsallians eller i ett bindande
försvarssamarbete. Det borde ha varit en självklarhet
att den borgerliga regeringen redan vid EU-
förhandlingarna hade deklarerat att man inte tänkte
delta i den s.k. tredje pelaren med det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet. Så gjorde man från
dansk sida.
Den del som berör det kommande utrikes- och sä-
kerhetspolitiska samarbetet måste komma upp till
debatt omedelbart. I stället tycks förespråkarna för ett
medlemskap i unionen undvika att debattera de säker-
hetspolitiska frågorna. Jag anser att vi har en demo-
kratisk skyldighet att ta upp den här debatten och se
till att den kommer i gång. Det är dags att regeringen
redogör för sitt agerande. Under de senaste dagarna
har vi fått höra att Maj-Lis Lööw, socialdemokrat, och
Margaretha af Ugglas, moderat, uttryckt att de anser
att vetorätten skall bort. Är det både Carl Bildts och
Ingvar Carlssons uppfattning i dessa frågor?
Fru talman! Gäller borttagandet av vetorätten ock-
så de områden som berör det kommande beslutet
inom utrikes- och säkerhetspolitiken?
Frågan inställer sig också när såväl Margaretha af
Ugglas från Moderaterna som Hadar Cars från Folk-
partiet i utrikes- och försvarsutskottet i går fann sig
föranlåtna att markera att de inte anslöt sig till Maj
Britt Theorins röstförklaring i enlighet med den
svenska regeringens officiella neutralitetspolitiska
linje. Står Lars Leijonborg och Carl Bildt bakom sina
partikamraters ställningstagande? Om Moderaternas
och Folkpartiets linje är att vi skall lämna neutrali-
tetspolitiken bakom oss är det lätt att förstå svårighe-
terna med att få en samsyn. Då kan vi kanske lika
gärna lägga ner de pågående partiledaröverläggning-
arna.
Precis som Lars Leijonborg påpekade ger 1992
års skrivning öppningar för stora förändringar.
Miljöpartiet de gröna anser att Sverige även i fort-
sättningen skall vara neutralt i händelse av krig. For-
muleringen "skall kunna vara" ger upphov till tolk-
ningsproblem när vi redan i och med EU-
medlemskapet kan se att partierna agerar olika.
Svenska folket har med en knapp majoritet röstat för
ett EU-medlemskap. Nu är vi medlemmar. Nu måste
regeringen tydliggöra vad medlemskapet får för kon-
sekvenser.
Tydlighet och öppenhet måste vara grundläggande
i utrikespolitiken. Inte minst krävs det av oss politiker
att vi för medborgarna redovisar var vi står och på
vilket underlag vi fattar beslut. På så sätt kan vi få
både förtroende för och uppslutning kring utrikes- och
försvarspolitiken.
Miljöpartiet menar att Sverige inte än en gång får
föra medborgarna bakom ljuset. Misstagen från 50-
talet skall inte upprepas. Vi skall inte ha en officiell
linje och en realpolitisk. Trätan mellan Ingvar Carls-
son och Carl Bildt är ett bra exempel på hur det inte
får gå till. Säkerhetspolitiken framställs som personli-
ga angelägenheter för Carl Bildt och Ingvar Carlsson.
Detta är inte deras ensak. Det är inte ens vi politiker
som ensamma skall ta ställning och debattera dessa
frågor. Den svenska allmänheten måste få tillgång till
så mycket information som möjligt om det som grab-
barna diskuterar. Det kräver demokratin. Det krävs
för vår fortsatta säkerhet.
Därför, fru talman, bör hemligstämpeln på Emil
Svenssons rapport om ubåtssamtalen med Ryssland
hävas. Det vore en bra början på ett nytt klimat i utri-
kespolitiken i Sverige.
Fru talman! Regeringen konstaterar att den rika
femtedelen av världens befolkning i dag är 60 gånger
så rik som den fattigaste. Detta är visserligen ett in-
siktsfullt konstaterande, men det borde också ha fått
konsekvenser i årets budget - konsekvenser som hade
sett annorlunda ut än de neddragningar som har blivit
fallet i årets biståndsbudget.
Utrikesministern konstaterade också att det före-
byggande arbetet inte var särskilt glamouröst men att
det ändå var det viktigaste. Vi i Miljöpartiet anser inte
att det är rimligt att låta de fattiga i tredje världen
betala för vårt budgetunderskott, vår utlandsskuld. De
har faktiskt nog med sina egna skulder. Det är omora-
liskt att lägga dubbla bördor på dem. Det är fel att
jämföra våra lån med deras misär.
Bland svenskarna finns det i dag en stark bi-
ståndsvilja. Enprocentsmålet har en stark folklig för-
ankring. Trots detta föreslår regeringen en frysning av
biståndet. Det innebär ytterligare en procentuell för-
sämring av biståndet om det låses vid nominellt värde
och BNI samtidigt ökar. En stor mängd människor
som hade kunnat få del av vårt stöd drabbas.
Fru talman! Sakta kommer Sverige att driva allt
längre bort från enprocentsmålet. Sverige är på väg att
förlora sitt anseende som föregångare. Andra länder,
t.ex. Holland, hänvisar till Sverige när de nu också
skär i biståndet. Klyftorna i världen kommer att öka
ytterligare. Den så viktiga förebyggande verksamhe-
ten minskar samtidigt som regeringen väljer att inte
ens nedrusta i samma utsträckning.
Från biståndsbudgeten har den del av EU-avgiften
tagits som skall gå till EU:s biståndsbudget. I prakti-
ken försämrar detta biståndet till de fattiga ytterligare.
I budgeten låter det som om vi bara kanaliserar en del
av vårt bistånd via EU:s biståndsverksamhet. När man
tittar litet närmare på detta upptäcker man att EU:s
biståndsbudget inte utökas. Vi har alltså ytterligare
försämrat för de allra fattigaste eller - som det nume-
ra heter - dragit åt svångremmen för dem som inte har
råd att ha en svångrem.
Fru talman! Det känns djupt beklämmande att den
svenska solidariteten har fått ge vika. Upprätthållan-
det av enprocentsmålet borde ha varit en självklarhet.
Det är aldrig lönsamt att spara på förebyggande åt-
gärder.