Fru talman! Den här debatten sträcker sig verkli-
gen över flera områden. Jag ska nu gå från en kata-
strof till en annan. Jag ska inte tala om Estonia utan
om klimatförändringar och trafikpolitik.
Klimatfrågan är en av vår tids största politiska
utmaningar. Genom vårt energisystem påverkar vi
atmosfärens sammansättning och riskerar att drama-
tiskt förändra jordens klimat. Medeltemperaturen
stiger, haven riskerar att dränka kustnära låglänta
områden, extrema värdefenomen blir allt vanligare,
och torka eller ökad nederbörd kan drabba oss på
olika sätt. Även ekosystemen hotas av ett förändrat
klimat då förändringarna kan ske så fort att naturen
inte hinner anpassa sig.
Ett exempel på katastrofen är landet Tuvalu, en
liten ögrupp i Stilla havet. Ett helt land med förutsätt-
ningarna för att bo och leva håller på att försvinna. På
grund av klimatförändringarna planeras en evakue-
ring av landets befolkning. Det går helt enkelt inte att
bo kvar på grund av stigande havsnivåer och fler
oväder.
I Sverige är transporterna den enskilt största ut-
släppskällan av växthusgaser. Det är därför avgöran-
de för vår klimatpåverkan hur vi utformar vårt trans-
portsystem. Den proposition om infrastrukturen som
vi debatterar i dag skulle kunna vara en grund för att
bygga ett hållbart transportsystem, men är det inte
med nuvarande utformning. Jag har därför motionerat
på propositionen och har några kompletterande för-
slag som jag anser borde genomföras för att bidra till
att infrastrukturpropositionen inte ska förhindra att vi
minskar klimatpåverkan.
I propositionen föreslås att etappmålet om att sta-
bilisera trafikens koldioxidutsläpp på 1990 års nivå år
2010 kvarstår. Det är självklart positivt och realis-
tiskt, men det är otillräckligt. De investeringar som
planeras utifrån propositionen kommer att ha effekt
på betydligt längre sikt än till år 2010. En utbyggnad
av infrastrukturen bör bidra till att mer långsiktiga
mål för trafikens utsläpp av växthusgaser nås. Därför
borde sektorsmål sättas upp redan nu även för senare
årtal såsom 2030 samt för 2050. Till 2030 borde en
halvering av utsläppen utifrån 1990 års nivå vara fullt
möjlig genom ny bränslesnål teknik, ekonomiska
styrmedel som begränsar vägtrafiken och genom de
investeringar som görs i ett hållbart transportsystem.
Till år 2050 borde vi kunna halvera utsläppen ytterli-
gare en gång om riskerna med vår klimatpåverkan
inte ska bli för stora. De planer som föreslås för ut-
byggnaden av infrastrukturen på både nationell och
regional nivå måste utgå från sådana långsiktiga och
ambitiösa mål, och planerna måste tydligt redovisa
hur utbyggnaden bidrar till att de nås.
Regeringen skriver i propositionen att en översyn
av sektorsmålet för miljö ska göras när riksdagen har
fattat beslut om denna proposition, om miljömålen
samt om den nyligen presenterade klimatpropositio-
nen. Jag förutsätter att regeringen i den översynen
kommer att överväga mer långsiktiga och ambitiösa
sektorsmål för trafikens koldioxidutsläpp.
Jag vill också säga lite om innehållet i infrastruk-
tursatsningarna, och det är två saker som jag då vill ta
upp. Den första är motorvägar. Motorvägar är en
trafiklösning som entydigt skapar en trafikmiljö som
bidrar till kraftigt ökade trafikvolymer. Det är en
utbyggnad av vägsystemet som kraftigt ökar trans-
portkapaciteten på vägar och som missgynnar en
utveckling av hållbara alternativ. Det är också en
mycket kostsam investering och framstår som särskilt
onödig att göra när vi redan insett att bilanvändningen
måste minska på sikt. De vinster som motorvägarna
kan ge för trafiksäkerheten kan vinnas på andra sätt,
t.ex. genom andra billigare investeringar eller genom
ökad trafikövervakning.
Jag kan exemplifiera med den utbyggnad av E 6 i
Bohuslän som diskuteras. Jag anser att det vore för-
ödande med en utbyggnad av E 6 till motorvägsstan-
dard. Särskilt allvarligt vore det om en sådan utbygg-
nad görs innan järnvägen, dvs. Norge-Vänerlänken,
har byggts ut. Det skulle bli ett dråpslag för järnvägs-
trafiken från Norge och söderut. Detta ska naturligtvis
inte förhindra att det görs investeringar i E 6:an för att
öka trafiksäkerheten.
Den andra konkreta fråga jag vill ta upp är styr-
medel för att begränsa vägtrafiken. Vägtrafiken måste
minska om vi ska klara av att minska våra utsläpp av
växthusgaser. Detta görs inte enbart genom investe-
ringar i infrastrukturen, utan andra former av styrme-
del är självklart också nödvändiga. Miljöstyrande
vägavgifter och kilometerskatt är två exempel på
styrmedel som tas upp i propositionen. Det är olyck-
ligt att regeringen inte tydligt talar om att dessa ska
användas. Vi riskerar nämligen då att få en utbyggnad
av vägarna, vilket bidrar till ökad trafik, utan att vi
samtidigt har verksamma styrmedel för att begränsa
vägtrafiken.
Styrmedel måste införas, och de bör kopplas till
de mål för trafikens koldioxidutsläpp som sätts upp,
dvs. att om prognoser visar att målen inte nås måste
avgifterna höjas. En sådan tydlig koppling är inte
bara en garanti för att målen nås utan kan också bidra
till att transportnäringen själv tar ett ansvar att med
andra kostnadseffektiva metoder minska utsläppen av
växthusgaser.
Fru talman! Jag tänker inte yrka bifall till min
motion som avstyrks i punkt 1 i betänkande TU2. Jag
tänker i stället avstå på den punkten.