Herr talman! Ja, Dan Ericsson, det är möjligt att
jag hör dåligt. Men det kanske är en egenskap som vi
delar, för jag har i talarstolen ägnat nästan tio minuter
åt att säga att tillrättaläggandet av det system som
fanns under första halvåret 1994 är det viktigaste som
gjorts och som kan göras för landets arbetslösa. Det
innebär inte att jag på något sätt har antytt att jag
skulle ställa mig bakom ett avslag på betänkandet. Det
är viktigt, därför att det handlar om att ge tydliga
signaler om att vi inte kommer att förändra ersättning-
sperioderna.
Det är viktigt att återställa framtidstron, har vi lärt
oss när vi diskuterade ett tidigare betänkande. Men
det gäller inte bara företag. Det gäller arbetslösa, det
gäller människor.
Det är viktigt att dra upp spelregler för markna-
den, sade borgarna under valrörelsen. Ja, men det
gäller också för de arbetslösa. Har jag ingivit Dan
Ericsson några andra förespeglingar, skall jag genast
be att få ta tillbaka dem. Detta är en angelägen åtgärd
som Vänsterpartiet stöder fullt ut.
När det gäller besparingarna står det i betänkandet
att de så att säga skall tas hem. Det är troligt att en
åtgärd för att förändra normalarbetsvillkoren blir att
vi, när vi höjer kravet beträffande kopplingen till
arbetsmarknaden, tar hem detta. Men jag kan inte ge
Dan Ericsson något löfte. Det kan ingen göra. Det kan
alltså inte heller arbetsmarknadsministern göra.