Fru talman! Vi har i dag att ta ställning till ytterli-
gare några delar av den socialdemokratiska återstäl-
larpolitiken. Det är kanske svårt att gradera vilken av
återställarna vi i Folkpartiet har haft svårast att förstå
och att acceptera, men jag tror att jag talar för de
flesta liberaler när jag konstaterar att det förslag vi
skall behandla i dag, om avskaffande av den allmän-
na, obligatoriska a-kassan, är en av de svåraste,
smärtsammaste och mest oförklarliga åtgärder rege-
ringen nu föreslår.
I Sverige tycker vi att det är viktigt och närmast
självklart att alla människor vid föräldraskap, sjuk-
dom och ålderdom har en tryggad försörjning genom
att vi omfattas av den allmänna försäkringen. Sedan
halvårsskiftet har en av den generella välfärdspoliti-
kens största luckor täppts igen genom att riksdagen
införde en allmän, obligatorisk arbetslöshetsförsäk-
ring.
För oss liberaler var det en stor framgång. Folk-
partiet tar strid för den generella välfärdsmodellen,
och det brukar även socialdemokrater göra. Här
kommer då det som för oss känns så fullkomligt olo-
giskt och oförståeligt med Socialdemokraternas reso-
nemang och som föranleder även mig att ställa en
fråga till utskottets ordförande: Hur kommer det sig
att det är viktigt att slåss för den generella välfärds-
politiken på alla områden utom i skyddet för arbetslö-
sa?
Socialdemokrater brukar i andra sammanhang inte
spara på krutet när man angriper motståndare till den
generella välfärdspolitiken, men i denna fråga använ-
der man sig t.o.m. av argument som i andra samman-
hang skulle få en trogen socialdemokrat att gå i taket.
I regeringens förslag kan man läsa att arbetslös-
hetsersättningen bör bestå av ett obligatoriskt grund-
skydd samt en frivillig försäkring som ger en inkom-
strelaterad ersättning. Borta är engagemanget för den
enskilde. Borta är också känslan för de människor
som av en eller annan anledning hamnat utanför den
frivilliga försäkringens trygga famn.
Sakargumentationen mot den obligatoriska och
allmänna arbetslöshetsersättningen lyser i stora delar
med sin frånvaro i såväl regeringens proposition som i
utskottsmajoritetens skrivning.
Vem är det som missgynnas av det nuvarande
systemet? På vilket sätt stärker man den arbetslöses
valfrihet genom att inskränka alternativen?
Det är svårt att undvika misstanken att detta fak-
tiskt är ett beställningsjobb från fackföreningsrörelsen
med LO i spetsen. Jag vore glad om någon från ut-
skottsmajoriteten kunde dementera att så är fallet.
Det kan väl inte vara så illa att detta är det pris re-
geringen och riksdagsmajoriteten får betala för att
lugna det mäktiga LO? Det luktar korporativism om
detta förslag, och det är en lukt vi i Folkpartiet tycker
illa om.
Det finns ytterligare skäl att vara kritisk mot detta
avskaffande. Om nu riksdagen beslutar sig för att riva
upp denna allmänna försäkring så återstår för majori-
teten av arbetstagare i realiteten endast ett alternativ:
den genom facken administrerade a-kassan. I otaliga
möten med människor som önskat ansluta sig till
denna a-kassa utan att för den skull tvingas med i
facket möts man av skrämmande vittnesbörd och
beskrivningar av situationer som närmast tycks vara
hämtade ur en roman av Frans Kafka.
Vi har i utskottet genom besök från länsarbets-
nämnden fått bekräftat att servicegraden måste höjas
väsentligt för dem som väljer a-kassa utan fackföre-
ningsanslutning. Detta är ett understatement.
I stället återinförs nu ett system som i realiteten
ger valfrihet endast för den starke och den som har
tid, lust och ork att slåss för sin rätt. Är det verkligen
ett sådant system vi vill ha i Sverige? Vad har social-
demokrater och vänsterpartister för svar att ge alla de
människor som ställs utanför?
Detta är i allra högsta grad en ideologisk fråga,
och det ur flera aspekter. För oss i Folkpartiet är det
lika naturligt att slåss för den allmänna, obligatoriska
försäkringen mot arbetslöshet som när det gäller sju-
kersättning eller föräldraförsäkring. Sådana system
har många fördelar. En allmän försäkring lämnar
ingen glömd och utan inkomstskydd. En obligatorisk
försäkring innebär en solidarisk avgift för alla, som
kommer den som drabbas av arbetslöshet till del. Den
blir dessutom billigare och mer rättvis än frivilliga
och privata försäkringar.
I och med att de statliga arbetslöshetskassorna nu
upphör kommer också den allmänna egenavgiften för
att finansiera arbetslösheten att upphöra. Det ligger
väl i linje med vad Socialdemokraterna föreslog när
partiet var i opposition. Förslaget innebär dock inte att
löntagaren får betala mindre i egenavgifter, eftersom
regeringen väljer att höja egenavgifterna i sjukförsäk-
ringen i stället.
Folkpartiet anser att detta är en märklig inställning
till olika socialförsäkringssystem. Medborgarna har
rätt att få veta var de inbetalda egenavgifterna ham-
nar. Det nuvarande systemet visar på ett enkelt och
klart sätt att egenavgifterna till arbetslöshetsförsäk-
ringen skall gå till att finansiera ersättning om indivi-
den drabbas av arbetslöshet. På samma sätt skall sjuk-
försäkringsavgiften gå till att finansiera sjukförsäk-
ringen. Men enligt regeringens syn är det tydligen fult
att ta ut avgifter som skall gå till att finansiera arbets-
löshetsförsäkringen. I stället skall en redan balanserad
socialförsäkring som sjukförsäkringen få in mer me-
del, som sedan skall föras över för att finansiera ett
annat trygghetssystem.
Folkpartiet anser att den införda egenavgiften till
arbetslöshetsförsäkringen skall få finnas kvar, så att
individen klart kan se att han eller hon är med och
finansierar sitt skydd vid en eventuell arbetslöshet.
För ungefär två månader sedan stod statsministern
i denna talarstol och talade sig varm för den nya sam-
arbetsinriktade regeringen. Vore nu inte detta ett yp-
perligt tillfälle att visa oss ett litet prov på denna sam-
förståndsvilja? Låt inte prestige och lojalitet med
fackföreningsrörelsen gå före både en samlad opposi-
tion och många starka röster inom KAS-regioner,
Arbetsmarknadsverket och länsarbetsnämnder. Men
framför allt: frånta inte den enskilda arbetstagaren
hennes trygghet och valfrihet.
Detta förslag är en återställare ur mer än en as-
pekt. Det återför Sverige till att bli en i den lilla och
föga smickrande skara av industriländer som saknar
ett allmänt inkomstskydd vid arbetslöshet.
Fru talman! Jag vill med det yrka bifall till de re-
servationer som finns från Folkpartiet m.fl. i utskotts-
betänkandet.
I detta anförande instämde Conny Sandholm (fp).