Herr talman! Jag tycker att det är bra med fackfö-
reningar. Jag har själv varit med i olika LO-
fackförbund. Jag har absolut ingenting emot facken
som sådana.
Det jag vänder mig mot är att man utnyttjar den
position och den makt man förvisso har till att bråka
med människor som är i en redan väldigt besvärlig
situation. Sådant vänder vi oss emot i liberala kretsar.
Jag hoppas att jag har fel och att de människor jag
har mött utgör en minoritet av dem som söker med-
lemskap i a-kassan utan att för den skull vara med i
facket. Jag hoppas verkligen att jag har fel.
Jag lovar att skicka de människor jag ändå under-
stundom träffar på till Johnny Ahlqvist så att han kan
få prata med dem och ge dem det moraliska stöd de
behöver i kampen för sin rättighet.
Den principiellt viktigaste frågan gäller inte hur
många som omfattas av systemet. Det är inte det som
är det viktiga. Det viktiga är vad det är för fel på
principen. Om vi höjer oss över diskussionen om
hafsverk och beställningsjobb vill jag fråga vad det är
för fel på att ha en principiell hållning för en generell
välfärdspolitik också på de arbetslösas område.
Jag har så oerhört svårt att förstå logiken i Social-
demokraternas argumentation. Man tillbakavisar i
andra sammanhang så oerhört kraftfullt hot mot den
generella välfärdspolitiken, men försvarar på detta
område en annan modell. Jag tycker inte att det finns
någon stringens i en sådan argumentation.
Även om relativt få skulle vara med i den statliga
a-kassan jämfört med den som administreras av fack-
föreningarna kan man inte resonera om principiella
saker utifrån hur många som är anslutna till endera
kassan. Det kan finnas olika förklaringar till det.
En sak som ändå borde vara helt klar är att den
krets som omfattas av en arbetslöshetsförsäkring inte
blir större av att man tar bort ett allmänt obligatoriskt
system, som Socialdemokraterna nu vill. Det innebär
bara att färre omfattas av tryggheten.