Herr talman! Det här är en ytterligare intressant
onsdag, den andra i rad, när vi pratar om ganska vik-
tiga saker.
När vår justitieminister i september hade haft ett
möte med EU:s justitieministrar berättade han att det
var det viktigaste möte han hade varit med om så
långt som justitieminister. Det upprättades en lista
med anledning av den enorma aktivitet som skulle
inledas mot terrorism till följd av den 11 september.
Resultaten kan vi se i dag. Jag tycker inte att man kan
vara riktigt nöjd.
Man kan vara nöjd med en del. Genomförandet av
FN:s internationella konvention om bekämpande av
finansiering av terrorism är acceptabel. Jag är inte
nöjd med det underlag jag har fått, och som ska ligga
till grund för Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupps
beslut, när det gäller rambeslut om åtgärder mot ter-
rorism.
Man måste veta att det var saker som hände väl-
digt fort och väldigt plötsligt den 11 september. Ter-
ror, osäkerhet och rädsla slog till även i vår del av
världen. Det är något som har varit känt i andra delar
av världen där terrorn har härjat mycket länge. Vi
från liberalt håll har krävt att Sverige och andra län-
der ska agera för att skydda fred och frihet eller för
den delen ha en human och vettig flyktingpolitik för
att skydda människoliv.
Nu spreds plötsligt likdelar omkring i det som är
vår egen trädgård - i det vi i Europa uppfattar som
vår egen trädgård. Detta satte en väldig fart på gamla
och nya terroristlagar. Listor upprättades. Namn
ströks. Namn tillkom. Effekterna är än i dag kända i
Sverige - inte minst för tre svenska medborgare som
har sina tillgångar frysta sedan en mycket lång tid
tillbaka.
Jämfört med det första utkastet som kom på justi-
tieutskottets bord som jag fick ta del av, gjordes det
värdefulla insatser av justitieministern i Bryssel när
han förhandlade med de andra ministrarna vad gäller
terroristbrott. Det var bra, men det var inte tillräck-
ligt. Vi har kunnat se hur länder tävlar på sina egna
nationella arenor med ungefär samma majoriteter som
vi ser här. Det ska vidtas åtgärder, och man ska upp-
fattas som hård mot terrorism. Vi som tvekar och
undrar lite om detta kan kränka mänskliga rättigheter,
om detta, trots goda avsikter, kan leda till att männi-
skor berövas dessa som vi tycker viktiga rättigheter,
anses vara mjuka och delas in i fack där vi antingen
är anti-EU-människor eller våldsromantiker.
Ur detta perspektiv är det tur att Folkpartiet libe-
ralerna inte råkade, trots socialdemokratiska försök
till statsvetenskap, rösta nej. Då skulle det innebära
att vi antingen delades in i fack som anti-EU-
människor eller våldsromantiker, eller kanske båda -
om Morgan Johansson fick sätta etiketterna.
Jag tycker också att vi måste fokusera på att det
beslut som vi fattar i dag inte kommer att ha någon
avgörande verksam effekt på de träskmarker där vi
vet att terrorism föds, frodas och växer fram. De
rörelser som vi måste bekämpa kan man inte möta
med dessa åtgärder som dessutom, enligt regeringens
företrädare så här långt, i stort sett redan finns i
svensk lagstiftning. Jag tror inte att detta är tillräck-
ligt. Kampen måste gå genom att vi värnar demokra-
tin, det öppna samhället och mänskliga rättigheter i
Sverige. Vi ska garantera detta och visa att det inte är
någon annan som sätter vår dagordning, utan att vi
slåss för detta här. Vi vill också gärna exportera dessa
saker, och då får vi använda oss av bistånd, rättvis
och fri handel och en vettig och human flyktingpoli-
tik.
Problemet i dag är att jag inte känner till den ex-
akta omfattningen av detta rambeslut. Det är som
någon här tidigare var uppe och förklarade; man kän-
ner inte alltid till effekterna av lagstiftningen. Det är
helt rätt, men det är stor skillnad mellan detta och att
ha en lagstiftningsprodukt som ligger här med tradi-
tionella, hederliga, svenska förarbeten som grund och
där man kan göra en rimlig analys av effekterna. Det
finns inte här. Det är ju tomt! Det är ett utkast till ett
rambeslut som vi ska ta ställning till.
I andra länder, där man har gjort detta samtidigt,
har man levererat till parlamenten. De regeringarna
gör uppenbarligen bedömningen att parlamenten är
viktiga när det gäller att granska, titta på och debatte-
ra förlagstiftningen för att få ett bra beslut. Vi har inte
den möjligheten, och därför kommer Folkpartiet
liberalerna att avstå, precis som vi gjorde i december
när vi sade att vi trots de framsteg som hade gjorts
inte var riktigt nöjda. Vi kan inte se någonting som
gör att jag med säkerhet kan vara nöjd i dag.
Ingvar Svensson från Kristdemokraterna pratar så
mycket om våra vänner i EU. Då ska man veta att vi
är många som har vänner i EU, och vi är många som
känner att de vännerna också blir oroade i EU. De här
parlamenten i den europeiska unionen har nu tröskat
igenom detta med mer eller mindre knapp majoritet.
Det har ibland t.o.m. lett till att den som står i oppo-
sition i sitt parti har lämnat sina socialdemokratiska
partier, t.ex. i Storbritannien, därför att de inte kan
ställa upp på effekterna av den s.k. terrorbekämp-
ningen. Man tror att det leder fel, och man är ytterst
orolig för att de konsekvenser som man med s.k. goda
intentioner tar nu kommer att leda till ett kallare, mer
stängt och betydligt otrevligare samhälle. Det tycker
jag är en insikt som man med viss ödmjukhet skulle
kunna ta till sig hos regeringen i det här landet.