Fru talman! Vissa digniteter läser Bibeln på sitt
sätt, och så är det väl också i detta fall. Jag sade inte
att Vänsterpartiet stöder politiskt våld. Jag säger att
det finns en kluven inställning till politiskt våld. Och
det är inte konstigt, därför att det var faktiskt en av de
frågor som en gång splittrade arbetarrörelsen, nämli-
gen synen på politiskt våld. Det var därför som det
som i dag är Vänsterpartiet spjälkades av från social-
demokratin 1917. Det var denna revolutionsromantik
och denna våldsromantik, att man ville gå vidare och
förändra samhället med våld. Jag säger inte att Väns-
terpartiet står för det i dag. Men jag säger att det ab-
solut finns människor i Vänsterpartiet som gör det
och att det absolut finns människor som lätt låter sig
tjusas av denna våldsromantik och denna revolutions-
romantik. Jag har stött på den flera gånger, och jag
antar att Alice Åström också har gjort det och att hon
vet vad jag talar om.
Jag tror att detta är en av förklaringarna till att
Vänsterpartiet inte vill stödja detta förslag. Man vet
fuller väl vad detta handlar om. Detta handlar om
grova våldsbrott, sabotage eller förstörelse i allmän-
het. Detta handlar om grov brottslighet. Och det enda
som sägs i rambeslutet är att när denna grova brotts-
lighet begås med vissa förtecken och med vissa motiv
kommer vi att döma hårdare än vad vi annars hade
gjort, eftersom det då också är ett angrepp inte bara
på den som har utsatts för brottet utan också på de-
mokratin.
Denna kluvna inställning följer med Vänsterparti-
et. Ibland ser man det komma upp till ytan. Jag tog
fram Demokratiutredningen eftersom Alice Åström
var inne på skadegörelse och sabotage. I denna utred-
ning har Pernilla Zeathraeus, Vänsterpartiet, reserve-
rat sig med följande motivering:
Man kan inte i varje läge fördöma skadegörelse
enligt vår uppfattning. Det finns aktioner där skade-
görelse kan försvaras.
Det är klart att om man har en sådan inställning är
det kanske svårt att följa med i fråga om detta beslut.