Herr talman! Socialdemokraterna röstar för det
här förslaget dels för att vi vill förbättra och vara
delaktiga i den internationella kampen mot brottslig-
het i EU, dels för att vi vill öka rättssäkerheten. Om
inte det demokratiska samhället försvarar sig med
demokratiska medel urgröper vi det inifrån. Även om
vissa inte tror det, så går det att förena internationell
kamp mot brottslighet med ökad rättssäkerhet. Det är
inte två skilda ting.
Alla är överens om att vi ska bekämpa terroris-
men. Alla är också överens om att det bara är de som
begår terroristdåden som ska betraktas som terrorister
och straffas som terrorister. Det bästa sättet att skilja
terrorister från andra är naturligtvis att se till att vi har
en gemensam definition som just har den här betydel-
sen att andra inte ska riskera att betraktas som terro-
rister. Om vi inte har det kan ju vem som helst kallas
för det. Det är precis det som sker i dag. Det är lite
som det behagar på vissa håll. Därför är det så viktigt
ur rättssäkerhetssynpunkt att vi har en gemensam
definition i EU. Vissa har tidigare sagt att det här
rambeslutet inte kan gå igenom därför att vi inte har
diskuterat det tidigare. Man faktum är ju att det här
rambeslutet har diskuterats mer än alla de andra ram-
besluten tillsammans.
Det är bra att det har diskuterats. Jag har välkom-
nat den diskussionen. Jag har försökt att vara med i
debatten så mycket som möjligt. Mindre bra är väl att
det har varit så många fel i debatten. Men det är väl
också någonting som man får acceptera.
Det främsta felet är att kritiken bygger på att detta
är något slags paniklösning efter den 11 september.
Det är klart att hela retoriken blir mycket intressanta-
re då. Det finns bara ett fel i det. Det är inte sant.
Detta är inte någonting som har framkallats av hän-
delserna den 11 september. Detta påbörjades redan
1999. Den 23 maj förra året, dvs. fyra månader före
septemberhändelserna föreslog kommissionen att
under det tredje kvartalet 2001 skulle länderna arbeta
med en överenskommelse om en gemensam defini-
tion av terrorism och gemensamma straff. Det var väl
ingen enskild händelse 1999 som plötsligt fick alla
länders principer om lagstiftning att förändras. Där-
emot har det naturligtvis aktualiserats i debatten. När
3 000 oskyldiga människor dör är det självklart att det
understryker allvaret i frågan och visar att vi har varit
rätt ute när vi vill söka den här gemensamma kampen
mot terrorismen. Men fakta är alltså att det här arbetet
påbörjades långt före händelserna den 11 september.
Enligt regeringens uppfattning är det bästa sättet
att hitta en gemensam definition, och då måste man
vara oerhört noga. Vi hade många och långa diskus-
sioner under hösten i Sverige och EU innan en text
fanns på plats. Alla länder utom ett ansåg att detta var
tillräckligt. Det landet var Sverige. Där var vi helt
eniga. Vi ansåg nämligen att det inte var tillräckligt
tydligt att de som utövar sina grundläggande rättig-
heter men ändå begår brott inte ska betraktas som
terrorister.
Jag fick efter möten med EU-nämnden i uppdrag
att förhandla det här nere i Bryssel. Regeringen gör ju
ingenting som inte har stöd från riksdagen genom
EU-nämnden. Vi lyckades faktiskt också få igenom
de här sakerna. Sverige har därigenom tack vare det
blocköverskridande samarbete som det här resultera-
de i kraftigt bidragit till rättssäkerheten.
Men även om det har förekommit en del felaktig-
heter är det viktigt att man står på sig. Man får inte
ändra sig bara därför att det blir debatt och och inte
bara se till de kortsiktiga partipolitiska hänsynen. Har
vi ingått en överenskommelse med 14 andra länder i
EU och lagt in en parlamentarisk reservation, ska vi
också fullfölja det. Det var också detta som var stödet
för regeringen den 30 november. Det finns inte med
några villkor med detta. Det var alldeles tydligt och
framgår av den dialog som fördes med ordföranden.
Vi har också gjort på precis samma sätt vid varje
tillfälle. Den 6 december meddelade regeringen att
Sverige ställer upp på det här. Moderaterna säger nu:
Nej, så var det inte riktigt. De talar också om texter
och om ett TT-beslut den 13 december. Med någon
respekt för demokratin måste vi väl ändå säga att det
är de institutioner som vi har i riksdagen som gäller,
inte enskilda TT-beslut, om det nu finns sådana.
Vi hade alltså stöd för det här, och det är viktigt
att man står på sig. Vi får inte svaja i den här oerhört
viktiga kampen mot internationell brottslighet. Det
gjorde Moderaterna förra veckan när de lade ned sina
röster, och de gör det i dag. Med ett minimum av
konsekvens gör man det antagligen också vid nästa
rambeslut, som handlar om kampen mot den interna-
tionella narkotikan. Sedan kommer frågan om barn-
sex och därefter frågan om IT-brott upp. Vi vill vara
med, och vi är mycket glada för att också Kristdemo-
kraterna och Centern anser att Sverige ska vara med i
den här kampen.
Nu gör man ett stort nummer av att man först vill
ha följdlagstiftningen på plats, men så har man inte
sagt tidigare. Vi har tidigare haft fem rambeslut, och
då har Moderaterna inte haft den här inställningen.
Detta ligger inte heller särskilt långt tillbaka i tiden.
Det räcker att gå tillbaka några veckor. I slutet av
april gjorde vi på exakt samma sätt när det gällde
rambeslutet om människohandel. Då röstade Mode-
raterna för med precis samma konsekvenser. Det
fanns inte någon följdlagstiftning på plats eftersom vi
följde den praxis som har utvecklats i Sverige. Så
helig var alltså den konsekvensen.
I den ena stunden säger man att det måste vara en
följdlagstiftning, i den andra säger man inte så. Man
säger först ja, sedan nej, och därefter lägger man ned
sina röster. Nog måste Moderaterna inse att de är
ganska ensamma om uppfattningen att de inte svajar i
inställningen till kampen mot den internationella
brottsligheten.
Det är också riktigt, som har sagts, att regeringen
skulle ha hamnat i en mycket besvärlig situation. Vi
har sagt att vi ställer upp på det här. Det är klart att
det hade varit pinsamt och genant för den svenska
regeringen men framför allt väldigt illa för Sverige
och Sveriges anseende, om vi inte hade hållit våra
löften. Det hade varit en sak om vi redan från början
hade gett uttryck för en annan inställning, men i det
här fallet skulle vi först säga en sak och sedan inte.
Det är klart att vi borde vara upprörda över detta,
men jag måste faktiskt säga att jag tycker lite synd
om Fredrik Reinfeldt, som har hamnat i den här full-
ständigt hopplösa situationen, där Moderaterna har
ställt sig utanför och lägger ned sina röster på sådana
här viktiga områden och inte längre är med i kampen
mot internationell brottslighet.
Jag kan säga att vi är tacksamma för det stöd som
vi får från Kristdemokraterna och Centern, som vi
fortsättningsvis kan lita på. Hur ska vi annars kunna
veta att samma sak inte händer igen, dvs. att man
säger ja när vi åker ned och sedan åter ändrar sig?
Men frågan om följdlagstiftningen är förstås in-
tressant. Såvitt jag förstår har Vänsterpartiet och
Miljöpartiet länge drivit sin linje, och jag har natur-
ligtvis full respekt för deras inställning. Den har inte
haft så stor politisk betydelse genom att den inte har
påverkat majoriteten i riksdagen. Bakom den har stått
en ganska liten minoritet.
Men nu måste Moderaterna naturligtvis ansluta
sig. De går alltså från att ha varit det kanske mest EU-
vänliga partiet hela vägen över till att sätta sig i Mil-
jöpartiets och Vänsterns knä. Då får vi ett helt nytt
läge. Vi har inte samma blocköverskridande situation
som vi hade tidigare.
Vad händer om det skulle bli på det här sättet? Då
skulle Sverige bromsa upp och försena varenda över-
enskommelse i EU. Min bedömning är den att inga
andra länder skulle acceptera detta. I december satte
sig plötsligt Italien på tvären genom Berlusconi. Den
omedelbara reaktionen blev: Jaha, men då går vi
andra 14 länder vidare med det som vi kallar förstärkt
samarbete. Jag tror inte att de andra 14 länderna
skulle godta att Sverige ytterligare skulle försena
vartenda beslut. Vi är redan långsammast. Jag tror
inte att man skulle acceptera ännu längre förseningar
från Sverige. Vi riskerar därför att ställas utanför, och
jag tycker att det vore oerhört olyckligt.
Det kan dessutom nämnas att det skulle bli full-
ständigt ineffektivt om alla länder när det gäller
följdlagstiftning skulle gå tillbaka för att se om några
har ändrat sig i sina respektive parlament. Det som
man gör med ett rambeslut är att man kommer över-
ens om att man ska få en lagstiftning som svarar mot
den överenskommelse som har träffats. Vi har också
ingått en överenskommelse som vi nu tillsammans
med de andra länderna formellt ska meddela i mitten
av juni.
Då vill vi inte stå ensamma, för vi vill vara med i
kampen mot internationell brottslighet. Vi vill inte
vara ensamma utan vi vill att också Sverige ska vara
med, därför att vi tror att vi kan påverka och förbättra
rättssäkerheten i EU med de traditioner som vi här på
det här området. Det finns alltså flera skäl för Sverige
att vara med, och vi vill vara det även efter detta
rambeslut.