Fru talman! Händelserna i USA den 11 september
skakade om en hel värld. Det har många kunnat tala
om här i dag, och det har refererats till TV-bilder och
liknande. För mig var det omskakande att komma till
Ground Zero och titta ut över de ruiner som nu ligger
där World Trade Center en gång stod. Det är först då
man känner dofterna. Det är först då man ser alla
avskedshälsningar från nära anhöriga som berättar om
dem de har förlorat och alla bilder på dem som blev
kvar i World Trade Center och inte hann ut.
Det är när man ser sorgfloret på omkringliggande
byggnader och förstår hur stort detta område är som
det går upp för en hur allvarligt detta var. Det är när
man står ute på Liberty Island, bredvid Frihetsgudin-
nan, med sin nioåring i handen och han pekar på
bilden av New Yorks skyline som finns där med två
stycken torn kvar och vi tittar på en verklighet där de
inte längre finns som man ställer frågan: Varför åker
man in med flygplan i hus? Och man blir svaret skyl-
dig. Varför gör man detta?
Hur kan man bli så märklig, så förstörd, så extrem
att man kommer på en sådan idé? Det är ju där vi
måste söka svaren. Det är där vi måste börja formule-
ra lösningarna.
Jag är övertygad om att en del av de inlägg vi har
hört tidigare här i dag är på fel väg. Det har talats om
att det skulle vara någon sorts högerpartier i Europa
som nu är hotet, och det var ännu mer oklart vad
Morgan Johanssons anförande syftade till. Det är
alldeles uppenbart att det handlar om dem som står
för slutenhet kontra dem som tror på öppenheten som
idé.
Vad är det som präglar dessa människor som gör
extrema handlingar? Jo, det är deras strävan att styra
andra människors liv, att stänga tillvaron för många
andra, att berätta att det bara finns ett sätt att leva, att
stänga sina nationer och att sluta tillvaron. Det är i
den typen av miljö som extremismen gror. Det är där
man göder idéer om att det är rätt att flyga med flyg-
plan in i byggnader.
Och deras främsta motståndare är inga partipoliti-
ker eller några som mer än andra försöker gråta över
det som har skett. Nej, deras främsta motståndare
kommer när deras tonårsbarn börjar vilja klä sig an-
norlunda, lyssna på musik från andra länder eller
upptäcker att Internet finns.
Det är globaliseringen som sprider sig och idén
om att vi ska kunna få bestämma och besluta över
våra egna liv som är det största hotet mot dem som
blir terrorister. Det är därför de är under press. Det är
globaliseringens verkan. Det är det faktum att vi har
en värld där gränser börjar betyda mindre, där rörlig-
heten ökar, kommunikationen blir global och där
ungdomar vill vara som andra ungdomar är. Det är
det som vi borde hylla - vi som tror på en idé om att
människor ska få bestämma över sitt eget liv och vi
som tror på friheten. Det finns ingen starkare idé än
denna, och det är mot den som extremismen och
terrorismen vill kämpa.
Jag tror att man ska vara väldigt klar över det per-
spektivet för att förstå vad det är man ska lösa.
Vår vakthållning mot denna terrorism ska natur-
ligtvis vara stram, och den ska vara effektiv. Det är
väl ganska typiskt att i debatten kastas nu anklagelser
om vem som har övergivit eller inte övergivit. Man
diskuterar mindre hur effektiv terrorismbekämpning-
en är på plats här i Sverige. Det är ett faktum att vi
var en majoritet, utan Socialdemokraterna, som fick
flytta Nationella insatsstyrkan för att just påpeka att
den polisiära enhet vi har i Sverige som ska förbere-
da, rekognoscera och terroristbekämpa inte har den
utrustning och den utbildningstid som den behöver.
Det betyder mer än alla ord vi säger här.
Vi måste se till att vi själva har resurser och kraft
att göra någonting åt de problem som vi alla är så
överens om. Det pratas väldigt tyst om detta.
Sedan vill jag säga att vi de senaste veckorna ock-
så har fått illustrerat att man när man står och tittar på
ruinerna kan dra väldigt många felaktiga slutsatser.
Man kan ge sig ut i en lång rad krig mot terrorismen
som leder fel. Man kan börja upprätta listor över
organisationer som man tycker är misshagliga. Man
kan se en hel värld där det utbryter något slags invek-
tivkastande och där vem som helst kan kalla vem som
helst för terrorist. Då känner jag ett särskilt ansvar för
att lugna ned mig, analysera och inte få bråttom. Det
är då som politiskt ledarskap måste visas.
Här gäller det inte att skrika högst. Här gäller det
att tänka lite längre. Vårt viktigaste besked är att vi
tror på det öppna samhället och på globaliseringen.
Det ska vi använda som vårt främsta vapen mot terro-
rismen. Naturligtvis ska vi kunna utverka gemen-
samma metoder också här i Sverige för att mer kon-
kret bekämpa terrorismen hur den än uppträder.
Jag och Moderaterna tror att detta att börja upp-
rätta listor som politiskt sanktionerats är en åter-
vändsgränd. Att vi som politiker börjar diskutera
vilken organisation - den eller den, X eller Y - som
är terroristisk eller inte och ska avföras från olika
listor är att föra fel diskussion. Det fångar inte det
som är problemet. Vi ska se till enskildas handlingar.
Vi ska se de människor som begår terroristbrotten och
gripa in mot dem.
Med detta vill jag säga att det inte går att stödja
vilken linje som helst. Jag tror - och det noterades här
tidigare - att vi har haft en partipolitisk enighet om att
säga att vi inte vill följa den linje som kanske framför
allt USA har drivit. Men samtidigt har det varit en
oerhörd svängning och en oerhörd passivitet från den
regering som har låtit detta pågå månad in och månad
ut.
Ibland undrar jag hur det känns för Thomas Bod-
ström och andra, som väl åtminstone i sin ungdom
var radikala, att nu sitta i ett marionettråd till USA:s
finansdepartement och höra att man styrs av ett tän-
kande som är både rättsvidrigt och felaktigt. Men det
är passiviteten som är ett problem. Man har inte höjt
rösten, och därför har det också kunnat fortgå.
Rambeslutet har ett värde. Det tycker vi modera-
ter. Vi tycker att det är bra att det finns en internatio-
nell konvention som definierar terrorism. Vi har lärt
oss att det annars kan bli föremål för allsköns uttolk-
ningar. Vi tycker också att det är bra att det ska leda
till följdlagstiftning i Sverige.
Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta den kritik
som har riktats mot oss moderater. Ni får väl sitta var
och en på er kammare och fundera på om moderater-
na nu tycker att det är kul med terrorister och interna-
tionell brottslighet eller om ni tror att det kanske är
lite präglat av att det snart är val. Den typen av inlägg
brukar man få höra. För mig är det väsentligt att jag
vill ha kontroll över vad jag är med och fattar beslut
om.
Om jag fattar ett rambeslut som innebär att det ska
leda till en följdlagstiftning där vi ska införa ett an-
svarsbrott för terrorism och vi fortfarande inte vet hur
avgränsningen för detta brott ska se ut - då vill jag till
mina väljare kunna säga att jag är med och fattar
beslutet när jag vet hur det påverkar dem i deras var-
dag och vilka konsekvenser det kan få för svenska
medborgare. Det är min roll som lagstiftare. Den
möjligheten finns inte klockan 17 i dag. Därför är
detta ett ofärdigt och ofullständigt förslag, som vi
hade velat se kompletterat med följdlagstiftningen.
Låt mig till Thomas Bodström, som i förra veckan
höll ett anförande lite grann i Morgan Johanssons
anda, säga att det nu trots allt har ställts en del frågor
om hur vi ska avgränsa terrorismen och hur vi ska
jobba med detta begrepp i lagstiftningen. Låt oss
försöka hålla en lite högre nivå på debatten i dag.
Det är inte så att alla ledamöter i den här kamma-
ren som inte låter Socialdemokraterna fritt uttolka
exakt hur verkligheten ska se ut älskar bin Ladin.
Med den typen av argument företräder vi inte våra
väljare på ett respektfullt sätt. Nu är det dags att höja
sig lite. Det här är allvarliga frågor som kräver en
allvarlig debatt och någon sorts besked från Social-
demokraterna. Det handlar inte om att kasta invektiv.
Nu har jag stora förväntningar på Thomas Bodströms
anförande lite senare.