Fru talman! Det sista är det ingen idé att jag säger
emot. Jag kan stå här varenda gång och säga att nu
vill jag prata om sakinnehållet och ändå kommer den
här argumenteringen. Jag vill på skarpen säga ifrån
om detta. Jag måste ju kunna sätta mig in i lagförslag
utan att bli anklagad för att jag är EU-motståndare
varje gång och att det jag säger därför inte är något
värt. Det är precis så det framförs.
Särregleringen när det gäller finansieringsbrottet i
följdlagstiftningen till FN-konventionen är så vid att
rättsgarantierna är svåra. Som Morgan Johansson
säger ger även en svensk lag med ganska tydlig
skrivning utrymme för tolkningar som ibland är upp-
rörande. Därför är det så viktigt att det här är klart.
Därför är det A och O att lagstiftningen är klar, och
det är den inte i det här fallet. Vi vet ju inget om
följdlagstiftningen till rambeslutet. Reglerna är alltså
så vida, och bara det gör ju att vi inte borde anta ram-
beslutet eftersom vi inte vet hur lagstiftningen kom-
mer att se ut.
Vi vet hur betydelsefullt det här är. Vi kan inte
bara lämna över till domstolarna att tolka. Jag tycker
inte att jag som lagstiftare kan ge så vida ramar att jag
lämnar över helt till domstolarna att tolka. Det måste
finnas tankar bakom.
Beträffande finansieringsbrottet, det självständiga,
har jag en oro att rättspraxis kan komma att utveckla
en bevisvärdering och bedömning som skiljer sig från
brottsbalkens. Skälet är att det uppstår så stora bevis-
svårigheter när det gäller direkt och indirekt uppsåt,
individualisering, försök och medverkan. Det är där
regeringen nu i den här följdlagstiftningen lämnar
frågan till domstolarna. Det bekymrar mig, Morgan
Johansson. Det bekymrar mig med den här formen av
lagstiftning. Det är inte så klart och tydligt som Mor-
gan Johansson vill göra gällande.