Fru talman! Jag tycker alltid att det är intressant
med den här typen av lite oförenliga budskap, att man
liksom i stort blir väldigt mycket för med vackra ord
om att saker och ting ska bekämpas. Men när man
sedan lär sig lite om de praktiska instanser som ska
utföra jobbet ser man att det kanske brister en hel del
i Sverige. Det är en svensk teknik som används
ibland.
Jag är väl medveten om att det är Säpo som har
det övergripande ansvaret för detta, och vi får ju i
kontakter och i diskussioner med Säkerhetspolisen
möjligheter att jobba under cover, som det kallas,
alltså med falsk identitet, för att infiltrera en del av de
här grupperna. Jag menar att det är på det sättet som
det här ska utföras. Det ska vara polisiärt motiverat
och underrättelsebaserat arbete som i så fall kanske
riktas mot grupperingar där man misstänker att den
här typen av extremism kan frodas. Men när det gäll-
er idén om att vi politiskt ska sitta i en nämnd, som vi
gjorde i EU-nämnden, och få listor upplästa för oss
och säga ja eller nej till om det är fråga om terrorist-
grupper utan något som helst underlag måste alla på
något sätt vara medvetna om att vi är på det sluttande
planet. Det ligger ett problem i att Mona Sahlin och
andra far ut i en diskussion om huruvida PKK är en
terroristorganisation eller inte.
Dessutom blir det i förlängningen av detta en
felaktig debatt. Det är riktigt att den nationella insats-
styrkan aldrig har satts in, men det beror bara på att
den inte fanns 1974 när västtyska ambassaden
sprängdes i luften. Även Sverige har fått känna av
den internationella terrorismens arbetsmetoder. Det
kan i ett skarpt läge spela roll att man aldrig får re-
kognosera och förbereda sig för sin uppgift. Vi tror
naturligtvis inte eller anar att Sverige skulle vara ett
förstahandsmål för terroristisk verksamhet. Men det
hänger ihop. De stora orden måste hänga ihop med
resurser och insatser.