Fru talman! Kia Andreasson och jag har suttit i en
kommitté som arbetat med sexualbrotten. Vi gick
igenom ett helt kapitel i brottsbalken, i straffrätten. Vi
vet båda två vilka enorma problem det kan vara så
fort man går in i varje paragraf när det gäller tolk-
ningar och definitioner. Så är det i hela straffrätten.
Det är bara så. Man kan inte bygga upp en lagstift-
ning där man ska kunna förutsäga exakt varenda
situation som kan uppkomma. Det är därför vi över
huvud taget har domstolar.
Jag menar att som det här rambeslutet är skrivet
eliminerar man de stora definitionsproblem som kan
finnas. Det är klart att det fortfarande kan finnas kvar.
Men när Kia Andreasson talar om bevissvårigheter
talar hon egentligen emot sig själv. För att man ska
kunna ställas till ansvar för ett brott måste ju åklaga-
ren bevisa uppsåt. Så är det ju. Man ska inte behöva
bevisa sin oskuld utan det är tvärtom brottet som ska
bevisas. När hon pekar på det fäller hon alltså sin
egen argumentation.
Sedan sade jag att jag är ganska övertygad om att
det ändå finns ett element av EU-motstånd här. Det
går framför allt ut på att man från Miljöpartiets sida
inte vill att EU ska reglera detta över huvud taget. Då
är det detta man är emot, och sedan hittar man alla
möjliga sorters argument för att motivera det. Men
jag tror att det är det som faktiskt ligger i botten.