Fru talman! I slutet av september förra året för-
sökte en extrem islamistisk organisation, som heter
Jund al-Islam, att ta kontrollen över staden Halabja i
den södra delen av irakiska Kurdistan. De hade redan
lyckats ta över en del byar, och där hade de omedel-
bart infört sharialagar, tvingat kvinnor att sluta arbeta
och tvingat dem att bära burka. I närheten av Halabja
överraskade de en grupp kurdiska soldater ur den
reguljära armén som de tillfångatog och sedan skar
halsen av. Det var en massaker på ett 40-tal männi-
skor. När den kurdiska armén tog tillbaka kontrollen
över Halabja fann man liken av sina kamrater men
också liken av en mängd civila dödsoffer. Jund al-
Islam finansierades av Usama bin Ladin och al-
Qaida.
Man kan fråga sig varför jag börjar så här. När det
här dådet skedde, alltså bara några veckor efter ter-
rordåden i USA, blev det inte särskilt uppmärksam-
mat i väst. Det kanske är ett av skälen till att jag
nämner det just här. Det finns också andra skäl till att
jag vill berätta om den här massakern, för att ge ett
lite annat perspektiv på terrorism.
Det första jag tycker att vi ska slå fast är att terro-
rism drabbar inte bara den rika världen. Terrorism
drabbar, faktiskt i ännu större utsträckning, många
oskyldiga människor i den fattiga världen.
Det andra jag vill säga är att terrorism inte bara
drabbar de kristna. Terrorism drabbar också många
oskyldiga muslimer. I det här fallet, i Kurdistan, var
det extrema fundamentalister som gav sig på andra
muslimer därför att de inte tolkade Koranen på sam-
ma sätt. I den kristna världen känner vi också igen det
- se bara på konflikterna mellan katoliker och pro-
testanter på Nordirland.
Det säger oss en viktig sak. Kampen mot terro-
rism står inte mellan kristna och muslimer. Kampen
mot terrorism står inte heller mellan den rika världen
och den fattiga världen. Kampen mot terrorism står
inte mellan nord och syd.
Fru talman! Kampen mot terrorism står mellan
fredsförespråkare och våldsverkare. Kampen mot
terrorism står mellan demokrater och antidemokrater.
Den terrorismen kan ha många olika politiska
förtecken. Det kan vara extrema religiösa uppfatt-
ningar, som al-Qaida. Det kan vara extrema nationa-
listiska uppfattningar och övertygelser, som ETA
eller IRA. Det kan vara extrema politiska uppfatt-
ningar, som Röda brigaderna, rödaarméfraktionen
eller högermilisen i USA.
En sak förenar dessa grupper, nämligen övertygel-
sen om att de mål som man har endast kan nås genom
våld, genom ett ofta besinningslöst och blint dödande.
Som all annan brottslighet måste terrorism både
förebyggas och bekämpas. Den måste förebyggas
med en politik som syftar till minskade klyftor i värl-
den, mellan rika och fattiga, mellan etniska grupper,
mellan religioner. Vi måste göra allt vad vi förmår för
att bekämpa fattigdom och exploatering, för att upp-
rätta internationell rätt. Vi måste arbeta för alla folks
frihet och hela världens fred. Det måste vi göra.
Men vi måste också göra någonting annat. Vi
måste skärpa de lagstiftningar vi har som berör grovt
politiskt våld. Vi måste bli bättre på att ta fast de
människor som organiserar och finansierar terrorat-
tentat.
Men vi måste vara tydliga i ett avseende. Kampen
mot terrorismen måste stå på rättsstatens grund. Vi
får aldrig börja slarva med rättssäkerheten. Om vi gör
det sviker vi de ideal som vi till det yttersta vill för-
svara. Om vi gör det, om vi slarvar med rättssäkerhet
och grundläggande principer, kan vi hamna i en situ-
ation där man t.ex. plötsligt inrättar särskilda militär-
domstolar för att döma misstänkta terrorister, väljer
att inte kalla fångar som man tar i krig för krigsfång-
ar, eller, som vi har sett i FN-strukturen, stänger av
människors försörjningsmöjligheter utan dom eller
möjlighet att överklaga.
När det gäller det sista, FN-besluten om att frysa
tillgångar för bl.a. de tre svenskarna, är det uppenbart
att den FN-processen inte uppfyller grundläggande
rättssäkerhetskrav. Den måste ändras, och det arbetar
också regeringen intensivt med. Man måste få veta
vad man anklagas för. Man måste få granska bevisen.
Man måste få en ordentlig rättegång. Man måste ha
möjlighet att överklaga.
Samtidigt är vi som FN-medlem bundna av sank-
tionskommitténs beslut, och dem måste vi följa. Så-
vitt jag vet finns det inget parti i riksdagen som har en
avvikande uppfattning i den delen. Låt oss därför
arbeta tillsammans för att ändra den ordning som FN
lagt sig till med i den delen. Jag har gott hopp om att
vi kan nå framgång.
Blanda inte ihop detta med det rambeslut som vi
nu ska fatta. Det är just för att förebygga sådana situ-
ationer som jag nyss har talat om som EU:s justitie-
ministrar har kommit överens om den konstruktion
som vi nu har på bordet. Vi vill skärpa kampen mot
terrorism, men vi vill göra det på rättsstatens grund.
Vad handlar då detta om? Egentligen är det gans-
ka enkelt. I rambeslutet räknas upp en lång rad grova
brott. Det är t.ex. mord och grovt våld, människorov
eller tagande av gisslan, allvarlig förstörelse av t.ex.
transportsystem och infrastruktur, kapning av flyg-
plan och fartyg, befattning med sprängämnen, kärn-
vapen, biologiska eller kemiska vapen, utsläpp av
farliga ämnen och mordbrand. Det är bara några ex-
empel.
Alla dessa handlingar, och ytterligare några
mycket grova brott och hot om detta, är det som ram-
beslutet handlar om. Det är mycket grova brott.
Men det räcker inte med att man spränger en
byggnad, genomför massmord, saboterar elförsörj-
ningen eller försöker tillverka kemiska vapen för att
man ska kunna dömas som terrorist. Nej, det krävs
dessutom att man har gjort det uppsåtligen och att det
allvarligt har kunnat skada ett land eller en internatio-
nell organisation.
Men inte heller det räcker för att man ska bli ter-
rorist. Dessutom krävs att detta brott har begåtts i
syfte att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, att
man har försökt tvinga offentliga organ eller en inter-
nationell organisation att göra något som de annars
inte skulle ha gjort, eller att man har försökt, som det
står, allvarligt destabilisera eller förstöra de grund-
läggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller
sociala strukturerna i ett land eller en internationell
organisation.
Om man gör sig skyldig till ett så grovt brott, med
dessa tre syften, ska detta brott betraktas som terro-
ristbrott, och då ska man dömas hårdare än vad som
annars hade blivit fallet. Om man har ingått i en
grupp som handlat i samförstånd för att begå detta
brott, eller försett gruppen med information eller
finansiering, med vetskap om att det används till att
begå ett sådant terroristbrott, ska man kunna dömas
till upp till åtta års fängelse. Om man har lett en sådan
här terroristgrupp ska man kunna dömas till upp till
15 års fängelse. I svensk rätt har vi bara upp till tio år
som tidsutsatt fängelsestraff, och därefter är det livs-
tid. För svensk del ska det alltså tolkas som livstids
fängelse.
Svårare än så här är det alltså inte. Ett antal myck-
et grova brott - mord och grov misshandel, flyg-
planskapningar och fartygskapningar, tillverkning av
sprängämnen, smuggling av kärnvapen osv. - kom-
mer att betraktas som terroristhandlingar om de begås
med uppsåt och med vissa syften. Då ska man straffa
gärningsmännen hårdare än vad man tidigare gjort.
Det borde då ha varit lätt att få bred politisk enig-
het om detta. Och länge såg det ut så. De här försla-
gen redovisades i EU-nämnden under förhandlingar-
nas gång, och allt tydde på att behandlingen i riksda-
gen skulle bli ganska odramatisk, med en bred block-
överskridande majoritet. Så blev det inte.
Moderaterna hoppade av helt överraskande, och
Folkpartiet följde med. Det såg nästan ut som om det
inte skulle gå att få majoritet för denna viktiga propo-
sition. Lyckligtvis tog Centerpartiet och Kristdemo-
kraterna sitt ansvar för terroristbekämpningen och för
Sveriges anseende, och för det ansvarstagandet vill
jag rikta ett särskilt och uppriktigt tack.
Det kom inte som någon överraskning att Väns-
terpartiet och Miljöpartiet inte ville ha en sådan här
reglering. När det gäller Miljöpartiet tror jag att det
till stor del beror på att man helt enkelt är emot EU.
Man vill att Sverige ska lämna EU, och då är det klart
att det är svårt att acceptera EU-överenskommelser
över huvud taget.
När det gäller Vänsterpartiet är det en lite annan
sak. Det är naturligtvis EU-motstånd som ligger bak-
om, men det finns också någonting annat. Jag tror att
en del av förklaringen ligger i Vänsterpartiets kluvna
inställning till politiskt våld.
Jag kommer själv från en progressiv politisk mil-
jö. I Lund träffar man på människor från hela den
vänstra delen av den politiska skalan - från vänsterli-
beraler till socialdemokrater, syndikalister och t.o.m.
en och annan kommunist. Jag trivs i den miljön - det
är ofta människor som verkligen bärs av solidaritets-
känsla, av en vilja att göra världen bättre för vanliga
människor.
Men jag har lagt märke till en sak. Det är att ju
längre ut på vänsterkanten jag kommer när jag talar
med folk, desto oftare stöter jag på människor som
fångats av våldsromantik och revolutionsromantik.
Man tar så att säga lätt på politiskt våld. Man har
också en tendens att låta sig tjusas av vad man anser
vara revolutionära frihetskämpar i andra länder.
Samtidigt ser man inte sällan hånfullt på socialdemo-
kratin, som ju försöker driva fram en social föränd-
ring med lagstiftning och reformer. Det duger liksom
inte. Det är direkt aktion som räknas, annars är man
inte riktigt radikal.
Jag tror faktiskt att Alice Åström vet ungefär vad
jag talar om. Jag tror att hon har mött det också, för-
modligen i ännu högre grad än vad jag har gjort.
Här ser vi Vänsterpartiets revolutionära rötter.
Och jag tror mig veta att dessa krafter fortfarande är
starka inom Vänsterpartiet. Alice Åström är en klok
politiker. Hon skulle aldrig förespråka politiskt våld.
Men hon måste förstås ta hänsyn till hela partiet. Och
då är det svårt att acceptera ett rambeslut som så
entydigt tar avstånd från politiskt våld och som
stämplar det grova politiska våldet och allt stöd för
det som terrorism. Där finns nog en del av förklaring-
en till Vänsterpartiets reservation - den otydliga in-
ställningen till politiskt våld. Så långt Vänsterpartiet.
Vad ska man då säga om högerpartiet? Det är för-
stås en tragedi. Det börjar som en tragedi och slutar
som en fars. Fotbolls-VM börjar snart, och det kom-
mer att begås en del misstag i matcherna. Men jag
tror aldrig att vi kommer att få se ett lika präktigt
självmål som det som Moderaterna har stått för i
denna fråga. Först sitter Moderaterna och säger ja och
amen till rambeslutet när det föredras i EU-nämnden i
december. Inte ett ord andas om att de vill villkora
stödet för när strafflagstiftningen ska vara färdig.
Sedan sitter de tysta som små möss i tre månader
medan regeringen skriver en proposition i tron att det
finns brett stöd i riksdagen. Sedan lägger regeringen
fram sin proposition i mitten av mars, och två timmar
senare går Reinfeldt ut med buller och bång och säger
att man inte stöder rambeslutet. Och därför finns det
inget stöd i riksdagen. Varför? I intervju efter intervju
återkommer Reinfeldt till samma tema, nämligen att
regeringen minsann ska lära sig att den har stöd av
bara 36 % i riksdagen. Samma tema hörde vi här i
onsdags när vi diskuterade arresteringsordern.
Det är alldeles uppenbart vad detta är. Detta är ett
politiskt spel. Huvudsyftet är inte att diskutera rätts-
säkerhet eller andra sakliga invändningar mot rambe-
slutet. I så fall hade man bara kunnat fråga om det
fanns några frågor under de tre månader som man
hade på sig. Huvudsyftet var att sätta dit regeringen,
att tillfoga regeringen ett rejält nederlag strax före
valet, och då fick så att säga vilken fråga som helst
duga. Då hade det ingen betydelse om man satte Sve-
riges anseende på spel eller om det råkade vara en så
viktig fråga som internationell grov brottslighet. Hu-
vudsaken var att kunna fälla regeringen. Det var
svekfullt.
Vi är inte vana vid att se att Moderaterna uppträ-
der så här. Moderaterna brukar vara ett parti som man
ändå kan lita på när det gäller formerna, även om vi
sällan delar varandras åsikter. De brukar uppträda
rakryggat och ärligt. Så var det inte här. Här förföll de
till ett lågt politiskt spel, tricksande och taktiserande.
Det var väl valfeber som drabbade dem. Det är trist
och svekfullt. Men inte bara det, utan det är också
urbota klantigt. Det visade sig nämligen att de inte
alls talade för hela borgerligheten när de dundrade ut.
Centern och Kristdemokraterna ville inte delta i detta
låga spel. De ville se på sakfrågorna, vad det egentli-
gen handlade om. Och när de hade gjort det och fått
svar på de frågor som de hade valde de att stå för sitt
ord och stödja regeringens linje. Det kan inte ha varit
lätt att ta en sådan konflikt med Moderaterna bara
några månader före valet. Men det gjorde de, och det
ska de ha all heder av.
Fru talman! Avslutsningsvis vill jag säga att vi nu
har en uppgörelse i mitten. Nu står Moderaterna där.
De sålde smöret och tappade pengarna. De hoppade
av kampen mot terrorismen, men lyckades ändå inte
sätta dit regeringen. De föll på eget grepp. Och nu vet
de inte ens hur de ska rösta - ja eller nej - och lägger
därför ned sina röster. Det måste vara bittert men
förhoppningsvis också en nyttig läxa. Ärlighet varar
längst. Saklighet bär längre än taktiserande. Jag hop-
pas för min del att detta var en engångsföreteelse, att
de lät sig gripas av valfeber. Vi socialdemokrater vill
nämligen kunna lita på Moderaterna. Vi vill kunna
skapa breda majoriteter, framför allt när det gäller
politiska frågor av den dignitet som vi nu talar om.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i justi-
tieutskottets betänkanden 22 och 25 och avslag på
reservationerna.
I detta anförande instämde Yilmaz Kerimo, Mats
Berglind, Margareta Sandgren, Ann-Marie Fager-
ström, Leif Jakobsson, Märta Johansson, Mona
Berglund Nilsson, Ingvar Johnsson, Helena Zakaria-
sén, Göran Norlander och Kenth Högström (alla s).