Herr talman! Vid det här laget i debatten är de
stora penseldragen redan målade. Jag tänkte bara göra
en mycket personlig reflexion utifrån några olika
erfarenheter som jag har gjort i mitt politiska liv inför
detta med EU-medlemskapet.
Jag hör till dem som i början av 80-talet gick i de
stora fredsdemonstrationerna och krävde stopp på
rustningsvansinnet och kärnvapenkapprustningen.
Vi demonstrerade, skickade budkavlar, samlade
namn, bildade kedjor och hela tiden krävde vi samma
sak. Vi ville att världens makthavare skulle lyssna på
oss och att de skulle börja tala med varandra i stället
för att kapprusta. Vi ville att också små stater skulle
få vara med vid bordet när världens öden avgjordes.
Vi förstod precis vad Olof Palme menade när han
talade om gemensam säkerhet.
Sedan dess har mycket hänt, som jag inte hinner
gå in på nu, men i vårt hörn av världen - om man nu
kan kalla Europa för ett hörn - fördjupas nu det
ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska
samarbetet på ett sätt som ligger helt i linje med
tankarna om gemensam säkerhet. Europas egna
stormakter ruckar nu för första gången på sin egen
säkerhetspolitiska suveränitet, och man låter dessutom
de mindre staterna i Europa vara med och bedöma
den säkerhetspolitiska framtiden.
Då har jag så svårt att förstå varför inte vi kvinnor
och ungdomar - samma grupper som gick främst i
fredstågen på 80-talet - och varför lilla Sverige inte
skulle vara de första att välkomna en sådan
utveckling.
Jag har i nio år varit ordförande i det
socialdemokratiska kvinnoförbundet och på nära håll
under hela mitt politiska liv, som inleddes under 60-
talet, följt utvecklingen som har lett fram till den
ställning som kvinnorna i Sverige i dag har.
Jag har sett hur tillväxt varit en förutsättning för
att få resurser att bygga ut en familjepolitik som
främjar jämställdheten, så att kvinnorna skall kunna
kräva sin rätt till arbete och ekonomiskt oberoende.
Nu går utvecklingen åt samma håll ute i Europa. Man
ligger i många stycken 15-20 år efter oss, men man
har lägre födelsetal, större deltagande av kvinnor på
arbetsmarknaden, ökade krav på samhällsinsatser för
att främja jämställdheten. Och tänk så många kvinnor
som jag har mött ute i Europa som inte vill någonting
hellre än att vi skall komma med och arbeta vidare för
jämställdheten! De vill så mycket när det gäller
kvinnors rätt. De vet så mycket om vad vi har
åstadkommit. Det vore inte likt oss kvinnor att inte
vilja vara med i det arbetet, även om vi inte har så
mycket att tjäna på det, även om det "bara" skulle
handla om solidaritet.
Jag har också under en period varit
invandrarminister. Sällan har jag sett så tydligt hur
nödvändigt det är att samarbeta i en region kring en
svår fråga. Med samarbete menar jag då verkligen att
komma överens om konkreta regler och
förhållningssätt.
Om vi inte gemensamt kan få något slags golv i
immigrations- och flyktingpolitiken finns det faktiskt
risk för att enstaka länder faller undan för de mörka
krafter som vi vet nu spirar litet varstans. Det sägs
ibland att EU bara bygger nya murar. Men den
verkliga faran i det avseendet ligger i att enskilda
europeiska länder bygger egna höga murar.
Grannländerna klarar då inte att hålla dörren öppen
för en vettig och humanitär flyktingpolitik.
De senaste tre åren har jag varit ordförande i
lagutskottet, som har hand om konsumentfrågorna.
Det är ju en av de saker som debatteras livligast, inte
minst i samband med EES-avtalet. Man får ibland den
uppfattningen att många anser att vi bara skulle
översvämmas av dåliga utländska varor. Det låter som
att vi över huvud taget aldrig tidigare hade haft någon
import av vare sig livsmedel eller andra varor.
I själva verket är det så, att förutsatt att vi
fortsätter att föra en aktiv konsumentpolitik, såsom vi
gör i Sverige bl.a. genom aktiva
konsumentorganisationer och såsom i hög grad förs
inom Europasamarbetet, är det just konsumenterna
som är de stora vinnarna om vi får en stor gemensam
marknad. Det ökar konkurrensen, ger lägre priser och
bättre kvaliteter. Även om det tekniska i
konsumentpolitiken är löst genom EES-avtalet har vi
mycket att göra tillsammans med de övriga
europeiska länderna.
Herr talman! Detta och mycket annat gör att jag
tycker att vi skall ta chansen till medlemskap, inte för
att vi måste, som så många tycks bygga sitt
ställningstagande på, inte trots de svårigheter som
finns och behöver överbryggas utan tack vare det som
vi kan bidra med och det som vi kan få ut av ett
medlemskap.