Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag
håller med miljöminister Anna Lindh i hennes analys
av det positiva i ett EU-medlemskap. Men jag
kommer att framföra kritik mot henne i ett annat
avseende.
Under valrörelsen gjorde Anna Lindh ett uttalande
som måste betraktas som ett praktfullt självmål. Hon
kommenterade algblomningen i vissa delar av
Östersjön och hävdade att den berodde på utsläpp från
det svenska jordbruket och att borttagandet av
regleringsavgifterna på handelsgödsel fått en negativ
effekt på växtnäringsläckaget från jordbruket. Det var
ju en åtgärd som den borgerliga regeringen vidtog helt
i enlighet med den överenskommelse som fanns på
det jordbrukspolitiska området från 1990.
Det visade sig att algblomningen berodde på
fosforöverskott och inte på för mycket kväve i vattnet.
Och fosforutsläppen i Östersjön kommer framför allt
från våra baltiska grannländer med obefintliga eller
dåligt fungerande reningsverk. Hennes kommentar
var alltså helt gripen ur luften. Den är ungefär av
samma halt som Miljöpartiets påstående 1988, när
säldöden slog till, att den berodde på för mycket
kväve i vattnet. Det visade sig ju vara en sjukdom
som spreds med ett valpsjukevirus.
Det är allvarligt när miljödebatten förs utifrån
klichéer och inte grundar sig på en saklig analys.
Långsiktigt kommer detta att erodera trovärdigheten i
miljöpolitiken. Uppslutningen bakom viktiga
miljöåtgärder kommer att försvagas, om debatten förs
på detta sätt.
Om jag återgår ett ögonblick till
växtnäringsläckagen från jordbruket, så har
användningen av handelsgödsel, vilket inte är
detsamma som försäljningen, varit i stort sett
oförändrad trots att regleringsavgifterna tagits bort.
Det beror säkert på att spannmålspriserna samtidigt
sänktes kraftigt. Dessutom har stora insatser gjorts på
växtodlingsområdet för att minska läckagen.
Orimligheten i Anna Lindhs påstående framgår
dessutom tydligt om man vet att en så drastisk åtgärd
som att skogsplantera all åkermark som avvattnas mot
Östersjön skulle minska kväveläckaget med ungefär
1 %. Den effekten skulle uppstå efter fem-tio år.
Åtgärder för att förbättra Östersjöns miljö sker
bäst i internationellt samarbete och i kraftfulla
hjälpinsatser i Estland, Lettland, Litauen och Polen.
En betydande miljöhjälp har under den borgerliga
regeringsperioden tillförts dessa länder. Jag är
övertygad om att även dessa insatser kommer att
vitaliseras genom ett svenskt medlemskap i EU. Vi
bör då få möjlighet att intressera fler EU-medlemmar
för att delta i detta samarbete.
Över huvud taget kommer miljöpolitikens
tyngdpunkt att förskjutas mot ett europeiskt
samarbete, där EU kommer att vara kärnan. När 80-
90 % av de luftföroreningar som drabbar Sverige
kommer utifrån, är det självklart att det, om vi kan få
till stånd skärpta miljökrav i de länder som ingår i
EU, har en direkt positiv effekt på oss.
En miljöfråga som har varit uppe mycket i
debatten, bl.a. i dag, är våra koldioxidutsläpp. Här var
ju Sverige ett föregångsland genom sitt beslut om
oförändrade utsläpp 1988. Det beslutet blev, trots den
dåvarande miljöministern Birgitta Dahls ivriga
protester, en framgång. Våra utsläpp på
koldioxidområdet har faktiskt minskat med ungefär
10 % sedan dess.
Vi har nu omformulerat våra mål och infört
koldioxidavgifter, som säkert har en avgörande
styrande effekt. Vi bör i samarbetet på miljöområdet
inom EU, som jag ser fram emot, driva denna fråga
offensivt. Jag tror att det är en av de viktigaste
miljöfrågor vi har på agendan. På sikt tror jag att vi
kommer att få framgångar i denna avgörande
miljöfråga.