Fru talman! Jag tror att just detta är kärnpunkten,
att man kan göra si och man kan göra så, men arbets-
rätten och kollektivavtalet ger mig ett skydd om ar-
betsgivaren inte är en seriös person.
I väldigt många fall bör man uppmärksamma ar-
betsrätten och kollektivavtalet som skyddsinstitutio-
ner när inte alla är goda, snälla och omdömesgilla.
Det gäller alla arbetsgivare. Det gäller naturligtvis för
facket, som kan bete sig jätteilla mot sina anställda
osv. Man måste ha ett skydd. Det är detta skydd som
går förlorat. Vad jag tycker är rimligt är att det finns
en garanti för att den som blir anställd i ett litet, litet
företag, som det är på de här marknaderna och där
detta ofta sker, ska ha skydd för sina arbetsvillkor och
för sin försäkringslösning.
Det finns fall där den enskildes skydd och rättig-
heter har kränkts, på grund av att man inte ville träffa
ett vilande kollektivavtal. Men då fanns ju också den
där ingrediensen att det kostade pengar, och det tyck-
er jag är fel. Därför är det mycket bra att man tar bort
kostnader och förpliktelser till den sekund då jag har
någon anställd.
Men att ta till storsläggan och förbjuda fackliga
stridsmedel i det här läget det är farligt. Nästa gång
blir det sympatiåtgärder, och gången därefter blir det
- ja, vad blir det då? Barbro Feltzing ska akta sig.
Hon ger handen till hin håle själv, sett ur arbetsrätts-
lig synpunkt, när hon allierar sig med Mikael Oden-
berg, men bara ur den synpunkten.