Fru talman! Lönebildningen är central för syssel-
sättning och tillväxt. Det har regeringen tydligt po-
ängterat alltsedan 1995 i olika ekonomisk-politiska
propositioner. Även i det EMU-beslut som den soci-
aldemokratiska kongressen nyligen tog är lönebild-
ningen en av nyckelfaktorerna innan Sverige kan vara
moget för en anslutning.
Samtidigt vet vi att Sverige har halkat efter rejält i
den s.k. välståndsligan och att den ekonomiska ut-
vecklingen under 1980- och 1990-talen har varit
sämre än för flertalet OECD-länder. De senaste årens
tillväxt har inte varit tillräcklig för att ta igen Sveriges
fall i välståndsligan sedan 1970, då vårt land var ett
av de rikaste i världen. Trots att Sveriges BNP-
tillväxt i dag är högre än i några av våra grannländer
skulle det ta över 20 år att återta den topposition som
vi hade under 1970-talets första hälft.
Under de senaste 20 åren har den svenska löne-
bildningen fungerat dåligt. Lönerna i Sverige har ökat
snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidi-
gare har detta dolts genom ständigt återkommande
devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginfla-
tionspolitiken etablerad. Därför måste också löne-
bildningen fungera bättre och leda till avtal i sam-
klang med konkurrentländerna om vi ska få ned den
höga arbetslösheten.
Hans Andersson sade att lönebildningen har fun-
gerat bra under senare år, men det stämmer inte. Det
visar också en rapport från Näringsdepartementet,
som Mona Sahlin säkert känner till. Den heter
Benchmarking av näringspolitiken. Den visar just att
"lönekostnaderna i företagssektorn ökade väsentligt
snabbare än i flertalet övriga OECD-länder 1997-98".
Det är under senare år, Hans Andersson. Även vid en
jämförelse mellan förändringar i lönekostnader och
produktivitet ligger Sverige förhållandevis dåligt till.
Vidare heter det i rapporten: "Även om man tar hän-
syn till arbetsmarknadsläget finner man att den
svenska lönebildningen inte fungerade speciellt väl,
utan man har hamnat tillsammans med Spanien, Fin-
land, Irland och England i en grupp som verkar klara
detta sämst."
Till detta kan läggas att vi mitt i en rejäl högkon-
junktur har 9 % arbetslöshet, när vi räknar in dem
som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är
närmare 400 000 enskilda individer.
Mot den här bakgrunden, vad levererar då rege-
ringen och statsrådet Mona Sahlin för slags proposi-
tion? Vad handlar den om? Jo, den handlar om inrät-
tande av ett medlingsinstitut, och bara detta.
Vi kristdemokrater stöder i huvudsak inrättande
av detta institut - eller ska jag hellre säga utveckling
av den befintliga myndigheten Statens förliknings-
mannaexpedition? Det kan man ju säga att det är. Jag
tror att medlingsinstitutet kan fylla en viktig roll i
vissa lägen för att medverka till samordnade avtalspe-
rioder, ge råd och stöd, främja en sund lönebildning
och ha verktyg för att kunna kyla ned när en konflikt
börjar växa fram och också agera som medlare.
Fru talman! Vi anser att det endast är arbetsmark-
nadens parter som kan utveckla löneformer och an-
ställningsvillkor som är anpassade till dagens och
morgondagens arbetsmarknad med dess snabba om-
vandlingstakt och allt större variation i anställnings-
former, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet
av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig
inkomstpolitik. Det är viktigt att betona att det även
fortsättningsvis är arbetsmarknadens parter som har
huvudansvaret för lönebildningen. Det får inte vara så
att parternas ansvar avtar.
Men jag betonar, vilket är viktigt, att ett inrättande
av ett medlingsinstitut inte löser lönebildnings-
problemen i Sverige. Det kan spela en viss roll, och
därför stöder vi förslaget i dess väsentliga delar. Men
i den rapport från Näringsdepartementet som jag nyss
nämnde står det att vi har "ett genuint problem med
vår lönebildning". Och med lönebildning menar rap-
portförfattarna både den generella löneökningstakten
och lönebildning som ger incitament till högre utbild-
ning och kompetens och ansvarstagande.
Frågan jag måste ställa till statsrådet Mona Sahlin,
socialdemokraten Björn Kaaling i utskottet och Hans
Andersson är: Anser ni att vi har löst det "genuina
problemet" med lönebildningen med denna proposi-
tion och detta betänkande? Det är nyckelfrågan för
dagens debatt.
Det anmärkningsvärda med den proposition om
lönebildning som vi i dag ska ta ställning till är att
den uteslutande handlar om den totala löneöknings-
takten, trots att vår lönebildning lider av flera andra
centrala problem. I alltför liten utsträckning uppmunt-
ras kunskaps- och kompetensutveckling. Orsaken till
detta är bl.a. de höga skattekilarna samt den samman-
pressade lönestrukturen.
För att tala klartext: Det är för dålig ekonomisk
utdelning för en undersköterska att sätta sig på skol-
bänken och bli sjuksköterska. Många offentligt an-
ställda akademiker har lägre livslöner än personer
inom den privata sektorn som bara har gymnasieut-
bildning som högsta utbildningsnivå. Vi ser framväx-
ande flaskhalsar på arbetsmarknaden som ett tecken
på att rörligheten mellan yrken, branscher och orter
inte fungerar tillfredsställande på grund av att lö-
nestrukturer och skattesystem inte är anpassade.
Vi kristdemokrater har några punkter som jag
gärna skulle vilja trycka på som är viktiga för att
främja en god lönebildning.
1. För att uppmuntra arbete, utbildning, kompe-
tensutveckling och ökat ansvarstagande måste
skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis ge-
nom ett höjt grundavdrag. Marginalskatterna och
olika former av marginaleffekter måste hållas ne-
re. Maximal marginalskatt ska vara 50 % i enlig-
het med skattereformen.
2. Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom
relativt blygsamma medlemsavgifter, arbetsgi-
varnas arbetsmarknadsavgifter men framför allt
över statsbudgeten. Försäkringen ska vara obli-
gatorisk och gälla för alla och i större utsträck-
ning finansieras genom avgifter från de försäkra-
de. När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, och
när den sjunker minskar de. En sådan modell ger
incitament för en bättre fungerande lönebildning.
Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomst-
skatter, exempelvis genom höjt grundavdrag.
3. Vinstdelningssystem för de anställda kan med
fördel utgöra en del i den framtida lönebildning-
en. Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens vinster och de an-
ställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte
tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.
4. För att utbildning ska premieras bättre och
bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft
måste lönebildningen ge utrymme för en bättre
löneutveckling inom dessa yrken jämfört med
hur det fungerat hitintills. Därmed kan också
ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten
inom branscher med relativt låga ingångslöner.
Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många
att komma ut på arbetsmarknaden. Skattesänk-
ningar för låginkomsttagare kan då underlätta en
sådan process.
Fru talman! När man läser utskottsmajoritetens
text i betänkandet ser man att de ödslar stor energi på
att polemisera mot oppositionen. Det är i och för sig
trevligt att vi uppmärksammas. De mer halsbrytande
och inkonsekventa argumenten finner vi i början, där
det hävdas att vi kristdemokrater vill ha mer av statlig
styrning och att vi lägger oss i för mycket i sådant
som arbetsmarknadens parter ska sköta. Men vad är
det vi föreslår? Jo, det är, som jag nyss nämnde i mitt
tal, skatteförändringar och strukturella åtgärder som
skapar bättre förutsättningar för en sundare lönebild-
ning.
På s. 17 i utskottsmajoritetens text står precis det-
ta, nämligen att lönebildningen "verkar inom en ram
som består av den ekonomiska politiken i stort, av
arbetsmarknadspolitiken, skatte- och transfererings-
politiken, socialpolitiken m.m.". Det måste väl vara
tillåtet att försöka ändra i dessa ramar för att främja
en bättre fungerande lönebildning utan att beskyllas
för statlig inkomstpolitik. Eller menar inte utskotts-
majoriteten vad man själv skriver i sitt betänkande?
Fru talman! Det är glädjande att vi i detta betän-
kande kan samla en majoritet för att förbjuda stridsåt-
gärder mot enmans- och familjeföretag. Med hot om
blockad tvingas exempelvis ett företag där bara fa-
miljemedlemmarna arbetar att teckna kollektivavtal,
med höga kostnader som följd. Rätten att stå utanför
existerar i praktiken inte. Lika självklart som det är
att denna rättighet borde finnas bör det vara att före-
taget tecknar kollektivavtal när de har anställda som
kräver ett sådant.
Regeringens egen utredare, förre statssekreteraren
socialdemokraten Svante Öberg, har utrett detta och
föreslagit att ett förbud mot stridsåtgärder mot en-
mans- och familjeföretag ska införas. Regeringen och
Mona Sahlin var också inne på denna linje ett tag,
men fick backa efter protester från LO. LO har ju
tydligen haft veto på vad som får stå i denna proposi-
tion. Argumentet för att inte ta med detta förbud blev
att LO har lovat att de förbund som fortfarande an-
vänder denna möjlighet ska ändra i sina avtal så att
arbetsgivarna förvisso ska tvingas teckna avtal men
slippa betala en del avgifter som man tidigare tagit ut.
En fråga man ställer sig är varför fackförbunden
inte kunde ställa upp på detta tidigare, eftersom de nu
lovar att göra det. Jag har själv erfarenhet av att min
pappa blev utsatt för just denna typ av stridsåtgärder
fast han inte hade några anställda och var enmansfö-
retagare.
Jag tycker att det är en elementär rättvisefråga och
en viktig principfråga att man inte ska behöva betala
en avgift för något man inte utnyttjar och att man ska
kunna stå utanför när man är egenföretagare eller
familjeföretagare.
Allt talar för att vi behöver anta det lagförslag
som finns i detta betänkande om vi ska få ordning på
detta område och kunna hävda viktiga grundläggande
principer.
Fru talman! Får jag slutligen kommentera vad
som i detta sammanhang kanske är en detalj, men en
viktig sådan för många mindre företag. Det gäller
reservation 26, som bl.a. vi kristdemokrater står bak-
om, om semesterlön vid särskilt utbildningsbidrag.
Det är ett utmärkt exempel på hur regelsystem utfor-
mas utan hänsyn tagen till småföretagens speciella
situation.
De som studerar med särskilt utbildningsbidrag
får sin semesterlön betald av sina arbetsgivare, även
för den tid de studerat. Samtidigt ska arbetsgivaren
betala semesterlön för den som vikarierar för den
studieledige - alltså dubbel semesterlön. Det kan
givetvis inte vara rimligt. Det måste vara så att den
som betalar lön och ersättning också ska stå för se-
mesterersättningen.
Men socialdemokrater, vänsterpartister och miljö-
partister röstar emot och tycker att nuvarande ordning
är rimlig och bra. Samtidigt säger man sig vilja för-
enkla för småföretagen, men det är som vanligt
mycket prat och ingen konkret handling. Den som
med trovärdighet vill förenkla för småföretagarna
måste rätta till denna typ av brister.
Det ska bli mycket intressant att höra statsrådets
Sahlins kommentar till detta. Är det en rimlig ordning
att den som studerar i kunskapslyftet och får ersätt-
ning från staten för detta ska få semesterlön från
arbetsgivaren, samtidigt som arbetsgivaren betalar
semesterlön för vikarien? För ett stort företag spelar
det kanske ingen större roll, men för ett litet företag
kan det vara oerhört väsentligt och viktigt. Det skapar
mycket irritation, och det strider helt mot de uttalan-
den som kommer från Näringsdepartementet om att
förenkla för småföretagen.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnan-
de ska jag nöja mig med att yrka bifall till reservatio-
nerna 2 och 26. På en punkt vill jag dock yrka bifall
till utskottets majoritetstext, nämligen vad beträffar
mom. 9 angående förbud mot blockad av enmans-
och familjeföretag.