Fru talman! Det går bra för Sverige på många sätt:
arbetslösheten minskar, tillväxten är hög och vi kan
successivt beta av våra skulder. Jag är stolt över att
Centerpartiet medverkat till detta genom ett ofta tungt
arbete för att sanera statens finanser, både i regerings-
ställning och som ansvarstagande oppositionsparti.
Centerpartiet har varit med om att sanera den då-
liga ekonomin, och vad vi nu kräver är att regeringen
följer upp det arbete som påbörjats. En del i det upp-
följningsarbetet måste vara att se till att arbetsmark-
naden får ett regelverk som är tydligt, genomskinligt
och upplevs rättvist av alla parter. Risken är annars
stor att inflationen åter stiger till nivåer liknande dem
under förra decenniet.
De som tjänat på inflationsekonomin är de som
tagit lån, för de har kunnat betala tillbaka en reellt
mindre summa på grund av att inflationen undergrävt
penningvärdet. Å andra sidan har långivarna förlorat i
samma mån, och detta har drivit upp räntorna till
ibland tvåsiffriga belopp. Lönenivåerna steg utan att
reallönerna gjorde det.
När sedan kostnadsrelationerna till andra länder
gjorde att många företag i början på 1990-talet fick
problem i lågkonjunkturen sprack hela bubblan. Fö-
retag gick omkull, och Sverige fick den högsta ar-
betslösheten på många årtionden. Arbetsmarknadens
aktörer har därefter ägnat sig åt att se till att folk har
haft något att sysselsätta sig med och inte alls funde-
rat över hur själva arbetsmarknaden ska fungera.
När vi nu börjar se resultatet av det mödosamma
arbetet med att räta upp ekonomin är det lätt att blåsa
faran över och lätta på plånboken. Inte minst såg vi
det på s-kongressen den gångna helgen. För att få
igenom sin politik hos en motsträvig kongress var
partiledningen beredd att betala dyrt med löften om
nya dyrbara reformer och ökade utgifter. Men ett
sådant lättsinne riskerar att straffa sig på sikt. Det må
vara att vi just nu skulle kunna öka utgifterna, lätta på
statsfinanserna, men någon måste i slutändan betala
det. Och ännu har vi en stor skuld, uppkommen på ett
par decennier, som riskerar att bli ett tungt arv för
våra barn.
I detta nu ser vi hur Sverige är på väg att ta steget
in i den nya ekonomin. Har dess profeter rätt, så ser
vi framför oss en lång period av tillväxt förenad med
låg inflation. Men det innebär också särskilda krav,
att vi ser den nya ekonomins förutsättningar och följ-
der. Och dit är det fortfarande långt.
I allt väsentligt har Sverige en arbetsmarknad an-
passad för industrisamhällets storskalighet och kapi-
talintensitet. Investeringar i medarbetare och deras
kunskaper missgynnas gentemot traditionella investe-
ringar i maskiner och produktion. Innovationsföretag,
ofta små och nystartade, har det besvärligt. Det finns
mycket att göra.
En avgörande förutsättning för en långvarig till-
växt är en fungerande lönebildning som ser till att
lönerna inte sticker i väg fortare än tillväxt och pro-
duktivitetsökningar med inflation som följd. Inte
minst när hjulen börjar snurra, som nu, är det angelä-
get att vara vaksam.
Bortom nästa hörn ser vi en situation med arbets-
kraftsbrist i stället för arbetslöshet. Bara kommunerna
kommer att behöva nyanställa mängder med männi-
skor för att klara sina åtaganden inom några år. Ännu
lite längre bort ser vi en situation där fyrtiotalisterna
går i pension samtidigt som de i produktiv ålder är
färre än på mycket länge. Om vi ska klara den situa-
tionen måste vi börja förbereda oss redan nu, och då
är en sund arbetsmarknad under det kommande de-
cenniet en av huvudpunkterna.
Det avgörande för en ny arbetsmarknad är kanske
inte själva medlingsinstitutet och på vilket sätt staten
håller ett vakande öga på lönebildningen. Det är nog
så viktigt, och Centerpartiet välkomnar det. Förmod-
ligen är det mer avgörande vilken syn främst social-
demokrater och vänsterpartister i regering och riksdag
ger uttryck för när det handlar om att över huvud
taget förändra och förnya. Det kommer nämligen att
vara nödvändigt med förändring och förnyelse.
Mot en sådan bakgrund blir betänkandet ganska
talande. Man motsätter sig konsekvent även små
förändringar. Blockadförbudet är ett sådant exempel
som rimligen bara handlar om maktförhållanden på
arbetsmarknaden, i detta fall fackens rätt att utöva
makt också över de företag där det inte finns några
anställda att skydda. Tilltron till anställdas och ar-
betsgivares förmåga att lokalt komma överens om
vilka regler som ska gälla är ett annat.
Trygghet, fru talman, är inget som staten eller nå-
gon annan kan garantera. Trygghet i arbetslivet kan
inte kommenderas fram. Den övertygelsen hör en
förgången tid till. Var fjärde anställd har i dag vad
man kan kalla atypiska anställningsförhållanden.
Alltfler arbetar i projektform eller som egenanställda.
Bemanningsföretagen har formligen exploderat på
bara några få år. Dessa människor ställs i stor ut-
sträckning utanför den storskaliga trygghet som da-
gens arbetsrätt har lagt grunden för. I alltför stor ut-
sträckning är deras förhållanden inte förutsedda och
därför inte med i lagstiftningen.
Jag har stor förståelse för att man kan känna olust
inför förändringen. Det invanda och trygga förändras
och försvinner ibland helt. Förändring övergår från att
vara undantag till att bli normaltillstånd. Det är i en
sådan situation tryggheten måste finnas på nytt, i den
ständiga förändringen och i annorlunda förhållanden.
Och då måste det handla om en vingarnas trygghet -
ett sätt att kunna åstadkomma att man hänger med i
förändringen och får vara en del av den. Staten har en
stor och viktig uppgift i allt detta, från att låta också
de människor som i dag ställs utanför omfattas av de
offentliga trygghetssystemen till att ge människor
förutsättningar att vara med i förändringen - genom
utbildning och kvalificerade insatser vid arbetslöshet.
Men det förutsätter att man också tar ett samlat grepp
på trygghetsbegreppet. För de allra flesta är ett jobb
att gå till grunden för den personliga tryggheten. Den
som inte har kommit in i systemet står utanför och har
ett mycket dåligt skydd även i vårt land. Har man väl
kvalificerat sig för a-kassa m.m. kan man känna sig
lugnare. Man kan förlora jobbet utan att förlora den
ekonomiska tryggheten.
För de människor som inte har kommit in på ar-
betsmarknaden är det möjligheten att över huvud
taget få ett jobb som är avgörande. Därför är det vik-
tigt att så många företag som möjligt kan etablera sig,
växa och bli starkare för att så många som möjligt ska
kunna få vara med i leken.
Av den anledningen är jag mycket förvånad över
att man inte har tagit med fler förslag från den
Öbergska utredningen i propositionen. Man har i
förslaget bara tagit med en punkt, visserligen viktig
men inte allena saliggörande. När det gäller förbud
mot blockad mot enmans- och familjeföretag har
regeringen dessutom riksdagens uppdrag att snarast
återkomma med ett förslag i ärendet. Men man har
ännu inte, nästan ett år efter riksdagens beställning,
återkommit med förslag.
Nu har det bildats en majoritet i utskottet. De oli-
ka motionsförslagen från Centerpartiet, Folkpartiet,
Kristdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet har
sammanförts till ett beslut om genomförande av för-
slaget i samband med övriga förslag i propositionen.
Jag tillstyrker den här majoritetens förslag.
Stridsåtgärdernas proportionalitet är en annan frå-
ga som drabbar företagen hårt, eftersom många per-
soner i ett företag i dag är att anse som nyckelperso-
ner. Att ta ut ett fåtal av dem kan åsamka företaget
stor skada utan att det kostar den fackliga organisa-
tionen några stora pengar.
Frågan om vem som ska ha statistikansvaret för
arbetsmarknadsområdet är en annan fråga där rege-
ringen kommer med ett förslag som jag inte kan ställa
upp på. För min del anser jag att det vore bättre om
de resurser som ska satsas på att bygga upp en statis-
tikfunktion inom Medlingsinstitutet satsades på att
förstärka SCB, Statistiska centralbyrån. Man har
redan nu en uppbyggd administration, och med ytter-
ligare resurser skulle man kunna bli ännu effektivare
när det gäller att ta fram den arbetsmarknadsstatistik
som behövs. Man skulle kunna svara för den statistik
som behövs för lönebildningen men även för de upp-
gifter som ska till Eurostat och andra myndigheter.
Nu kommer detta ansvar att vara delat på flera olika
myndigheter, och det kommer att försvåra både
framtagandet och användandet av uppgifterna.
Utskottet behandlar även en del motioner från
allmänna motionstiden med bäring på området löne-
bildning och arbetsrätt. En fråga som har kommit upp
gäller en utredning av hela arbetsrätten. Det har hänt
ganska mycket på arbetsmarknadsområdet sedan
1970-talet när lagstiftningen antogs. Därför anser vi
från Centerpartiets sida i likhet med flera andra parti-
er att en utredning behöver göras för att man ska se
vad som fortfarande fungerar, vad som behöver juste-
ras eller tas bort eller om man ska införa en helt ny
lagstiftning.
En annan fråga där några steg togs av Centerparti-
et och regeringen under den förra mandatperioden
gäller lokala avtal. Riksdagen beslutade att man under
vissa omständigheter skulle kunna göra avsteg från
centrala avtal på lokal nivå. Från vår sida finns öns-
kemål om att gå vidare i den här riktningen. Det finns
fler områden där de lokala parterna kan fatta själv-
ständiga beslut utifrån både företagets och de anställ-
das önskemål. Kollektivavtal kan vara en god grund
att stå på men ska inte hindra en för båda parter posi-
tiv utveckling.
Detta med semesterlön vid utbildningsbidrag och
hela semesterlagen behöver ses över. Det finns många
tillägg och förändringar som har gjorts under årens
lopp. Det har medfört att lagstiftningen är snårig och
svår att överblicka. En utredning som rätar ut fråge-
tecknen och ställer allt i relation till dagens arbets-
marknad är nödvändig.
Fru talman! Hela arbetsrätten behöver omformas
så att den passar dagens samhälle. Fler behöver få
jobb. Lönebildningen behöver göras internationellt
konkurrenskraftig. Andra regler behöver ses över så
att de skyddar den som behöver skydd men inte hind-
rar människor som vill komma in på arbetsmarkna-
den. Regeringen har tagit ett steg i rätt riktning, men
många fler återstår för att Sverige ska ha en stabil
arbetsmarknad och ekonomi när nästa lågkonjunktur
kommer.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 9 under mom. 10 och reservation 12 under mom.
13. Jag yrkar även avslag på reservation 7 under
mom. 9. För övrigt står jag givetvis bakom samtliga
reservationer som Centerpartiet har medverkat till.