Fru talman! Jag vill bestrida statsrådet Sahlins
uppfattning att skiljelinjen skulle gå mellan en dyna-
misk Mona Sahlin och en tjatig Odenberg. Skiljelin-
jen går mellan en i hög grad centralistisk socialdemo-
krati, som i lönebildningsfrågorna går i LO:s ledband,
och dem som bejakar en decentraliserad och lokal
lönebildning som sker ute i företagen.
Det är inte bara vi från borgerligt håll som kritise-
rar att man ska ge det nya medlingsinstitutet i uppgift
att utöver själva medlingen också ha ett formellt an-
svar för hur lönebildningen fungerar. Det är att till-
dela medlingsinstitutet dubbla roller. Alla huvudor-
ganisationer på arbetsmarknaden utom LO kritiserar
detta.
Jag menar att regeringen när den har lagt fram det
här förslaget inte har klarat att upprätthålla en klar
rågång mot statlig inkomstpolitik. Den uppfattningen
delas, som sagt, av TCO, SACO och SAF. Jag tillhör
dem som gillar Mona Sahlin, men det är inte en un-
derlättande faktor att Mona Sahlin har varit föredra-
gande statsråd i den här frågan. Vi kan nu i det när-
maste fira tioårsjubileum av att Mona Sahlin gjorde
sin debut som arbetsmarknadsminister i denna kam-
mare och ville lagstifta om lönerna på den svenska
arbetsmarknaden. Det är tio år sedan Mona Sahlin
ville införa strejkförbud för svenska arbetare och
tjänstemän.
Mona Sahlin är ju den nu aktiva politiker som
mest av alla symboliserar statlig inkomstpolitik. Mot
den bakgrunden är det olyckligt att regeringen inte
tydligare och klarare har kunnat upprätthålla rågång-
en mot en statlig inkomstpolitik.