Fru talman! Runt lönebildningspropositionen har
det stundtals varit en het debatt. Tack vare detta tyck-
er jag också att det är trevligt att statsrådet Mona
Sahlin är här i dag - även om hon är skadad.
Propositionen bygger på den s.k. öbergska utred-
ningen, där de olika förslagen har vållat en del rabal-
der. Jag vill i min inledning förklara hur Miljöpartiet
ser på arbetsrätten. Det finns olika kriterier i fråga om
arbetsrätten som delvis betecknar intressekonflikter.
Först och främst vill man ha ett skydd för arbets-
tagaren mot arbetsgivarens godtycke. Sedan vill man
ge företagaren handlingsfrihet och ha effektivast
möjliga ekonomi samt att man vill skydda företagaren
mot fackets godtycke.
Vilken tyngd och vilket innehåll man lägger i des-
sa kriterier beror givetvis till stor del på vilket parti
man företräder och vilka intressen partierna har.
De partier som ligger en så stor organisation som
SAF närmast ser givetvis arbetsgivarens intressen
som tyngst, medan arbetarrörelsen har sina sympatier
hos facket.
För Miljöpartiet är dock inte det ekonomiska
subjektet en organisation, den stora fackföreningen,
det stora företaget eller den stora staten. I min och
Miljöpartiets syn är det den enskilde människan. Den
enskilde människan kan för Miljöpartiet vara både
den enskilde arbetstagaren och den enskilde småfö-
retagaren.
När det gäller tryggheten för arbetstagaren är det
en mängd faktorer som spelar in: tillgången på arbete,
möjligheten att göra andra saker än att vara löne-
anställd - t.ex. studera eller starta eget - tryggheten
vid arbetslöshet och övriga sociala skyddsnät.
Det finns i dag egentligen två skolor inom eko-
nomin: den som hävdar att människor behöver mind-
re trygghet för att arbeta bra och bli kreativa och den
som hävdar att det behövs mer trygghet för att männi-
skor ska arbeta bra och bli kreativa.
Jag vill påstå att borgerliga partier kanske står för
det förra och att de gröna och vänsterpartierna delar
åsikten att det senare stämmer. Vi tycker att folk
behöver mer trygghet.
Men sedan skiljer vi oss åt en aning. Medan
vänsterpartierna bara ser lycka i ett tryggt lönearbete
ser vi mer än så. Den bild av världen som enbart
bestående av dem som köper arbetskraft och dem som
säljer den är inte längre helt relevant.
Miljöpartiet ser skalan stor mot liten i stället. Vi
utgår ifrån individen där vänstern kanske bara ser
kollektiven.
För LO är en arbetare svag och ska skyddas om
han har ett lönearbete. Startar han däremot eget blir
hon eller han genast en kapitalist och ska behandlas
med misstänksamhet.
Men för vår del är alla enskilda människor som
försöker forma sina egna liv det som utgör ekonomins
kärnpunkt. Det är de som för oss utgör det ekonomis-
ka subjektet, inte stora fackföreningar eller stora
företag.
Fru talman! Miljöpartiet blir alltid angripet av bå-
da sidor, och jag tycker att det kan vara på sin plats
med en förklaring till våra ställningstaganden.
I dagens betänkande om lönebildningen har vi till-
sammans med Moderaterna, Kristdemokraterna,
Centern och Folkpartiet en utskottsmajoritet om ett
förbud mot blockader mot enmans- och familjeföre-
tag.
Vi i Miljöpartiet vill underlätta för de små företa-
gen och arbeta för ett regelverk som anpassas för
dem.
Miljöpartiet tycker att det är fel att ha stora före-
tag som norm och samtidigt säga att småföretagandet
ska utvecklas och stimuleras. Det är bättre att dela
upp reglerna i arbetslivet i ett regelverk för stora
företag och ett för små företag.
För oss finns det en ideologisk tröskeleffekt som
drar en klar gräns mellan vilket stöd vi vill ge de små
företagen för de små företagens skull och vad vi är
villiga att ge de stora företagen. Vi bevakar alltid den
enskilda människans rättigheter mot institutionen.
Regeringen skriver i propositionen att det är
oskäligt att facket tvingar företag utan anställda att
skriva kollektivavtal. Vi vill införa ett förbud så att
blockader mot enmans- och familjeföretag i syfte att
få till stånd kollektivavtal blir förbjudna. Vi anser inte
att fackförbunden ska kunna tvinga ensamföretagare
att skriva på ett kollektivavtal på grundval av att de
kanske i framtiden ska anställa någon.
Om en företagare vägrar att skriva på inträder ofta
sanktioner som kan medföra bl.a. att kommuner drar
in sina order till företaget.
Utredningen om ett förstärkt förlikningsmannain-
stitut föreslog att ett förbud mot stridsåtgärder mot
enmans- eller familjeföretag skulle återinföras. Rege-
ringen fullföljde tyvärr inte utredningens förslag utan
den tog i sista stund bort förslaget från lagrådsremis-
sen och därmed också propositionen.
Fru talman! I detta läge väckte vi en motion med
ett färdigt lagförslag. Miljöpartiet hade dock gärna
sett att arbetsmarknadens parter själva löst frågan
avtalsvägen, vilket skulle ha kunnat förhindra en
lagstiftning om ett förbud. LO gjorde ett försök med
att förmå sina medlemmar att inte ta ut avgifter till
facket.
Men detta är inte tillräckligt, tyvärr, då blocka-
drätten mot mikroföretag trots detta kvarstår, och då
tycker vi att det inte är rimligt att facket ska kunna
sätta mikroföretagen i blockad.
Vi tycker att de omfattande skadeverkningar som
stridsåtgärder i förening med sympatiåtgärder kan
medföra för företaget och tredje man är tillräckliga
skäl för att införa ett blockadförbud.
Några problem framkom inte under det år som
förbudet tidigare var verksamt, och vi anser att efter-
som större delen av SAF-LO-området och hela
tjänstesektorn, enligt Saltsjöbadsavtalet, avstår från
sådana stridsåtgärder bör förbudet införas.
Fru talman! Miljöpartiet står bakom propositionen
i andra delar, även om vi varit starkt kritiska till en
del andra förslag i den. På grund av felaktig propa-
ganda känner jag mig nödsakad att visa på det faktum
att jag i det längsta inte ville ha en förlängning av
varseltiderna till 14 dagar, som sedermera utmynnade
i sju arbetsdagar eller en rätt att skjuta på varslade
stridsåtgärder i 14 dagar.
Proportionalitetsregeln gick vi också emot, och
den är ju inte heller med som förslag i propositionen.
Nu till en annan fråga, fru talman. Ett problem
som har uppstått på arbetsmarknaden är den stora
tystnaden som brett ut sig. Föregående år och i tidiga-
re interpellationsdebatter med bl.a. statsrådet Mona
Sahlin har jag framfört mina farhågor om detta fram-
tida arbetsmiljöproblem, som jag ser det.
Klimatet på dagens arbetsplatser har hårdnat. Ef-
ter rationaliseringar i både den offentliga och den
privata sektorn måste människor hålla hårdare i sina
jobb. Flera vittnar om hur de själva eller arbetskam-
rater har kritiserat beslut och sedan blivit hotade med
uppsägning. Statstjänstemännen kom nu med en rap-
port som visade på hur läget verkligen har försämrats.
Många väljer i stället att vara tysta. När opini-
onsinstitutet Temo förra året ställde frågan om man
tyckte att man under de senaste åren blivit mer för-
siktig när det gäller att framföra kritiska synpunkter
till ledningen på arbetsplatsen svarade 25 % att de
märkt en sådan skillnad. Detta är alarmerande siffror.
Under 90-talet har både den privata och den of-
fentliga sektorn upplevt neddragningar. Arbetstempot
har ökat. Personalen hittar inte längre utrymme för att
utvecklas och vidareutbildas, utan den vantrivs utan
att hitta ett nytt arbete. Detta leder till nästa problem:
psykisk och fysisk utbrändhet.
Den senaste arbetsmiljöundersökningen upplyste
oss om att två av tre arbetstagare anser att arbetstem-
pot ökat de senaste fem åren. Professor Gunnar
Aronsson på Arbetslivsinstitutet säger att neddrag-
ningarna har skapat ett slags överlevnadssjuka.
För att säkra sin överlevnad och må mindre dåligt
gör personalen bara uppgifter som syns och kan mä-
tas. Kritiken, fru talman, tystnar!
Arbetsbördans konsekvenser blir ett resultat av
denna problematik, och de förslag till friår och för-
kortad arbetstid som Miljöpartiet länge har propagerat
för är utmärkta åtgärder för att komma till rätta med
sådana ökande problem som utbrändhet.
Utskottsmajoriteten har nu föreslagit ett tillkänna-
givande om en översyn av arbetsrätten som ska be-
handla bl.a. frågan om den ökade tystnaden på våra
arbetsplatser. Det gläder mig. Och det gläder mig
också att statsrådet har ändrat ståndpunkt, hoppas jag,
vad gäller yttrandefrihetstillämpningarna utanför
statlig verksamhet.
Inom den privata sektorn gäller inte yttrandefri-
heten och den gäller inte heller när våra bolag privati-
seras. Många arbetsgivare kräver i dag lojal tystnad
av sina medarbetare, Inte bara privata arbetsgivare
utan också kommuner och landsting finns i skaran
som menar att lojalitet betyder att inte kritisera sina
arbetsgivare.
Enligt tryckfrihetsförordningen har anställda i of-
fentlig verksamhet meddelarskydd. De har rätt att gå
ut i pressen och påtala brister i arbetsmiljön. Görs
detta anonymt har arbetsgivaren ingen rätt att efter-
forska källan.
Denna rätt gäller inte privatanställda. De måste
sätta företagets intressen framför sina egna. Arbetsgi-
varen har även rätt att efterforska vem som har läckt
till pressen.
Denna effekt är förbisedd när offentlig verksam-
het går över i privat regi. Jag är därför nöjd att detta
kan komma att tas upp i den utredning eller den över-
syn som utskottet förordar.
När det gäller de gemensamma reservationerna
som vi har med Vänsterpartiet om föräldraledighets-
lagens skyddsregler och återanställningsrätten från
nio till tolv månader så står vi bakom dem, där båda
partierna har motionerat.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 22
och 29 och bifall till hemställan i betänkandet i öv-
rigt.
Jag vill tillägga att man i medbestämmandelagen
skulle kunna införa en regel som inte är så allmänt
skriven. Man skulle t.ex. kunna uttrycka det som att
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare ska
präglas av ömsesidig respekt. Arbetsgivaren ska
iaktta den anställdes rätt till grundläggande medbor-
gerliga fri- och rättigheter.
Sedan skulle man också kunna ändra t.ex. 8 § 3 st
i medbestämmandelagen till att lyda: Sker en kränk-
ning av arbetstagares medborgerliga fri- och rättig-
heter eller av hans föreningsrätt genom avtalsuppsäg-
ning eller annan sådan rättshandling eller genom
bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal är be-
stämmelsen ogiltig. Detta skulle även kunna gälla för
privata företagare. Då skulle vi kanske kunna se en
minskning av det som vi nu upplever i arbetslivet.