Fru talman! Jag delar Mona Sahlins oro för sys-
selsättningssituationen och de arbetslösa och inser
vikten av att vi får till stånd en fungerande lönebild-
ning för att hjälpa de arbetslösa. Den historik som
Mona Sahlin beskrev här är också riktig. Vi har
mycket av nominella löneökningar 1980-1995 men
lite av reallöneökningar, egentligen ingenting alls.
Sedan år 1995 har lönebildningen utpekats av re-
geringen i varenda ekonomisk-politisk proposition
som den centrala faktorn som kan lösa sysselsätt-
ningsproblemen. Benchmarking av näringspolitiken,
den granskning som skett av det departement som
Mona Sahlin är statsråd i, visade att lönekostnaderna
har ökat väsentligt snabbare än i flertalet övriga
OECD-länder 1997-1998 och att lönebildningen
fortfarande inte fungerar bra. Det var flera år efter det
att regeringen påtalat vikten av att få till stånd en
bättre lönebildning.
Fem år efter det att löften utställdes om att det
skulle komma förslag om förbättrad lönebildning
kommer propositionen Lönebildning för full syssel-
sättning som bara innebär inrättandet av ett institut.
Det kan ha ett värde i sig. Det finns en del saker att
anmärka på, men i huvudsak tycker vi att det är en
riktig politik att införa ett sådant.
Men frågan är då: Är det inte ett misslyckande
från regeringens sida att man i fem års tid talar om
vikten av bättre lönebildning, när man år efter år ser
att lönebildningen inte fungerar, och allt man kommer
med i den stora propositionen, som man säger, bara är
ett institut? Det måste göra att statsrådet blir lite öd-
mjuk och tycker att det här finns mycket mer att göra.
Statsrådet nämner det som komma ska, nämligen
kompetenskonton. Bra, säger vi. Tydligen hade man
redan i förra årets budget pengar för detta men ingen
politik. Det är lite anmärkningsvärt med en regering
som ändå haft ganska många år på sig att inte göra
mer av sådant man talar högt, vitt och brett om i alla
propositioner.