Fru talman! Jo, Mikael Odenberg, jag vet nog var-
för ni är så missnöjda på den moderata kanten. Det är
ju så att lönebildningen i dag fungerar bra i Sverige.
Vi har en bättre reallönetillväxt än vad vi har haft på
många år. Inflationen är lägre än i nästan varje kon-
kurrentland. Ni är missnöjda därför att ni inte orkar
eller kan utnyttja frågan om sysselsättning eller infla-
tion för angrepp. Jag vet att det är i besvikelsen över
att ni inte har lyckats rubba makten till förmån för
kapitalägarna.
Arbetsrätten handlar i grunden om makten och
motvikten till äganderätten och marknadskrafterna.
Arbetskraften är inte vilken vara som helst, Mikael
Odenberg, även om den köps och säljs. Människors
arbete är grunden för vår existens och försörjning och
för samhällets utveckling. Inflytandet över arbetsplat-
ser, arbetsmiljö och arbetsvillkor är en central del av
demokratin. Därför är löntagarinflytande, fackföre-
ningarnas ställning och kollektivavtalen helt avgö-
rande för makten över framtiden.
Mot vänstern och fackföreningsrörelsen står ka-
pitalkrafter och den politiska högern. Så var det på
30-talet, så var det på 70-talet när arbetsrättsrefor-
merna kördes igenom och så är det i dag. När vi nu
inleder 2000-talet möter vi en borgerlighet som i sina
reservationer, ibland gemensamma men oftast helt
olikartade, försöker underminera kollektivavtal, för-
utsättningarna för löntagarnas rätt att tillgripa kon-
flikter, och gå fram på annat sätt för att hävda sin rätt.
Det är en uppsjö av reservationer. De är alla till
nackdel för löntagare, vare sig det gäller anställnings-
skydd och inflytande, vare sig det gäller konfliktreg-
ler eller lönesättning - det är samma sak. Det är
klasspolitik till förmån för arbetsgivarintresset med
udden riktad mot facket.
Men ni har fel. Det är inte så man skapar välfärd,
sysselsättning och ett rättvist samhälle. För oss i
Vänsterpartiet är den produktiva rättvisans strategi
den enda framkomliga. Det handlar då om att åstad-
komma en balans på arbetsmarknaden som hävdar
löntagarnas intressen.
Lönebildningen har diskuterats länge, och det har
varit mycket av utredningar och oerhört mycket av
diskussion. Och så kom regeringens proposition om
lönebildningen. Vi menar att debatterna innehållit
oerhört mycket av överdrifter om den svenska löne-
bildningens effekter. Jag instämmer i att vi har haft en
mycket dålig reallöneutveckling under lite drygt 20 år
fram till mitten på 90-talet. Det var dåligt. Det hängde
ihop med misstag i den ekonomiska politiken. Det
hängde ihop med den anpassning som i början på 90-
talet skedde till vad som kom att bli EMU. Det häng-
de ihop med strukturproblem på den svenska arbets-
marknaden.
Jag säger inte alls att vi inte har några struktur-
problem, men det handlar om kompetensproblem,
Mikael Odenberg. Det handlar om regionala obalan-
ser, om diskrimineringsproblem när det gäller löne-
sättningen och dessutom om alldeles för stor makt för
arbetsgivarintresset när det gäller att sätta löner.
Det är självklart att löntagarna är i ett underläge,
även om man i vissa fall har större möjligheter att
genomföra nålsticksstrejker i dag än på 30-talet. Se
verkligheten! Se internationaliseringens effekter! Se
hur företagen hotar med att flytta ut från landet om
löntagarna kräver sin rättvisa!
Det är snarare marknadslönesättningen och individu-
aliseringen som är hoten när det gäller överhettning
på vissa områden. Det möter man med kompetensut-
veckling, med utbildning, med investeringar i de
regioner som behöver det, så att inte alla sitter i sam-
ma bransch på samma ort och trissar upp lönerna,
vilket sedan får spridningseffekter.
Vi har inte eftersträvat någon reform, och vi var
mycket rädda för vad som skulle hända, inte minst
när vi såg den Öbergska utredningen. Vi har för-
handlat, och vi har träffat en uppgörelse, och som
alltid är det ett uttryck för en kompromiss. Det är
mycket väl känt att många i Vänsterpartiet har haft
svårt att acceptera vad man uppfattar som alltför stora
eftergifter och att förändringarna alltför mycket är
föranledda av EMU-processen. Jag tycker att den
misstänksamheten är naturlig, men jag menar att
Vänsterpartiets ställningstagande är väl motiverat.
Det slås fast att målsättningen för lönebildningen
är att kombinera höjda reallöner med låg arbetslöshet
och god sysselsättningstillväxt utan diskriminerings-
effekter. Vi avvisar statlig inkomstpolitik, men vi vill
ha ett aktivt medlingsinstitut för att underlätta för-
handlingar, komma in i ett tidigt skede, förse parterna
med bättre lönestatistik etc., men det är ingen norm-
bildning som föreskrivs.
Flera borgerliga partier har missuppfattat situationen
och påstår att något gäller som faktiskt inte gäller,
varken i propositionen eller i utskottets betänkande.
Det blir mer av politisk debatt - och det kan man
vara rädd för - kring lönebildningen och dess effek-
ter, men jag är inte det. KI ska lägga fram en rapport,
och både finansutskottet och arbetsmarknadsutskottet
i riksdagen ska diskutera med medlingsinstitutets
chef. Jag tror att det är bra med tanke på den vulgär-
debatt som pågår.
Då får vi upp vad chefslöner på orimliga nivåer
spelar för roll i lönebildningen i stort. Då får vi upp
frågor om lönebildningens relation till inflationsef-
fekter och jämförelser med andra länder. Vi får upp
frågor om rekryteringssvårigheter och hur man verk-
ligen löser flaskhalsproblem och överhettningsfrågor,
och det sker inte i första hand med lönebildningen. Vi
får upp frågor om konkurrenskraft och sysselsättning.
Jag tycker att det är bra.
Vi ser i dag ökade klyftor och hur marknadsdriven
individualiserad lönebildning leder snett när det gäller
relationen mellan mäns och kvinnors lönesättning och
mellan offentlig sektor och privat sektor. Jag vill ha
en sådan politisk diskussion eftersom jag som riks-
dagsledamot anser mig ha ett ansvar för fördelnings-
politiken, och lönebildningen är en viktig komponent
däri.
Det slås fast att parterna bär det fulla ansvaret för
avtal och för hur man utnyttjar konfliktverktygen.
Medlingsinstitutet kan inte påtvinga parterna något
som helst avtalsutfall och heller inte förbjuda några
konflikter eller hindra att de bryter ut. Parternas avtal
och förhandlingsordning tar egentligen över lagstift-
ningen i alla fall utom den förlängda varseltiden till
sju arbetsdagar. I varje annat fall gäller den förhand-
lingsordning som parterna förhandlat sig fram till.
Det är bra att avtal går före lag. Det är den svens-
ka modellen. Om man inte har förhandlingsordnings-
avtal finns sedan möjligheter för medlaren att göra
saker och ting, bl.a. att skjuta upp en varslad konflikt
i 14 dagar. Det ska ske i undantagsfall och om det är
väl motiverat för att nå en uppgörelse. Det bygger på
förtroende och att man inte utnyttjar maxgränsen hela
tiden utan vill utnyttja det för att göra ett konstruktivt
bidrag för att finna en lösning på något som riskerar
att bli en konflikt.
Medlingsuppdraget bygger på förtroende. Det slås
fast gång på gång. Jag menar att det kan vara farligt
att utsträcka tiden av osäkerhet som ett förskjutet
varsel innebär. Jag har inte eftersträvat det. Jag tror
egentligen att parterna löser det bäst. Men jag förut-
sätter att med de skrivningar som finns i propositio-
nen ska det inte missbrukas. Den medlare som tror att
han sätter p för rättrådiga konflikter som måste till-
gripas för att hävda löntagarnas intressen hugger i
sten. Det blir aldrig någon överenskommelse i ett
sådant läge. Det vet varje klok medlare.
Jag tror att det är försvarbart ur ett vänsterpers-
pektiv. Det är ett faktum att vi avvisar hela raden av
mycket farliga förändringar av arbetsrätten på löne-
bildningens område som den Öbergska utredningen
innehöll. På punkt efter punkt avvisas det i proposi-
tionen. Den eftergift vi har gjort tillhör så att säga
ordningsreglerna i förhandlingsspelet men hindrar
aldrig ett materiellt utfall eller valet av konfliktverk-
tyg.
Det är viktigt. Den som är i underläge, löntagar-
parten, har egentligen bara ett enda vapen. Det är att
undandra tillgången på sin arbetskraft. Det är kon-
flikten i olika former. Men det är ingenting man väl-
jer med gott hjärta. Alla vet att konflikter kan ha
svåra konsekvenser för den enskildes ekonomi, för
sysselsättningen och för företagens framtid, och allt
vad det kan vara. Därför är man mycket försiktig när
det gäller att utnyttja konfliktvapnet.
Den utveckling vi nu har med marknadslöner och
individualisering är mycket farlig för löntagarna och
för fackföreningsrörelsen. Internationaliseringen gör
att företag lätt flyttar över gränsen och schappar. Det
kanske inte ens handlar om att förhandla med svenska
löntagare längre. SAF har abdikerat som förhand-
lingsmotpart. Vi har en tendens att få alltmer av lokal
lönebildning nära arbetsplatsen.
Om det blir ett system där rena marknadskrafter
härskar förlorar den som är svag. I en huggsexa vin-
ner alltid den starke. Därför har solidarisk lönekamp
alltid eftersträvat samordning. Fackens kamp för
rättvisa löner har gynnats av gemensamma utgångs-
punkter och krav och att också förhandlingar och
konflikter utformas utifrån en gemensam strategi.
Det är därför som det är så viktigt att kunna vidta
sympatiåtgärder. Mikael Odenberg säger: Det är väl
onödigt. Det är väl ingen primärkonflikt där. Nej,
men det är ett instrument som gör att den som är i ett
underläge får en hävstång för att hävda sina intressen.
På samma sätt är det när det gäller alla frågor om
proportionalitetsprinciper, där någon ska avgöra vilka
konfliktverktyg som skulle vara tillåtna. Det ska par-
terna själva disponera över.
I den här situationen drev LO sitt LISA-projekt.
Det innebär en långtgående samordning. Jag menar
att det innebär en långtgående statlig lönepolitik och
inkomstpolitik. Den gillade inte vi i Vänsterpartiet.
Vi vill slå vakt om den fackliga självständigheten. Vi
vill slå vakt om de möjligheter att gå i konflikt och
driva igenom sina avtalskrav som den svenska mo-
dellen har. Därför var vi kritiska mot LO:s förslag.
Det är inte LO som har vunnit i de manglingar
som har pågått kring den här propositionen. Det är
snarare så att det är respekten för förhandlingsord-
ningsavtalen som gäller och den fackliga friheten. Det
finns ingen samordning eller normering. Men det
finns ett underlättande, ett samspel och ett informa-
tionsutbyte från medlingsinstitutets sida.
Statens roll ska vara neutral men aktiv. Borgerlig-
heten klagar över att man inte säger tillräckligt om
lönestrukturen. Ni vill öka spännvidden i lönestruktu-
ren. Ni vill försämra konfliktverktyget så att markna-
den driver fram era lösningar, som är motsatsen till
rättvisa. Det är en svår balansgång att ta ett fördel-
ningspolitiskt ansvar och släppa parterna i neutralitet
för att de ska kunna göra upp och skaffa sig legitimi-
tet i sina avtal. Men det är vad jag tror är statens an-
svar.
Blockadförbudet som har genomförts av en ohelig
allians mellan Miljöpartiet och borgerligheten anser
jag är ett grundskott mot konflikträtten. Det är princi-
piellt mycket allvarligt att inskränka de grundliga
fackliga rättigheterna att vidta stridsåtgärder. Avtal
bör gå före lag. Det har vi löst på de flesta områden,
men det är kvar på en del områden därför att det har
materiella effekter.
Det är viktigt att det även i små företag finns kol-
lektivavtal när någon blir anställd så att man har reg-
lerade villkor och försäkringslösningar. Det fanns en
rekommendation från LO:s sida som var accepterad
av berörda förbund som gjorde att man inte skulle dra
på sig några kostnader eller förpliktelser.
Jag tycker att det är mycket dåligt hanterat, fram-
för allt av Miljöpartiet, som utnyttjar sin möjlighet att
kliva över gränsen i en fråga av yttersta betydelse för
fackföreningsrörelsen men också för Vänsterpartiet.
Det är många frågor som har varit på tapeten när
det gäller den allmänna arbetsrätten. Låt mig bara
säga följande. Vi är mycket glada för att utskottet ger
ett tillkännagivande angående behovet av en arbets-
rättslig översyn som grundar sig på frågor som hand-
lar om strukturförändringarna, flexibiliteten på ar-
betsmarknaden, korttidsanställningar, problemen för
yttrandefriheten, arbetstagarbegreppets förändring,
osv. Det gör att vi har ett sämre skydd och inflytande
i dag än vad som var tänkt när vi på 70-talet gjorde
vår arbetsrätt.
Det tillkännagivandet är mycket viktigt. Det är
motsatsen till de förslag på arbetsrättsliga utredningar
som borgerligheten står för som systematiskt under-
minerar löntagarnas ställning. För övrigt har Vänster-
partiet motionerat i en lång rad frågor som samtliga
gäller förstärkning av den enskildes rättigheter i för-
hållande till visstidsanställningar, anställningsskydd,
lokala avtal, osv.
Det finns en serie reservationer. Låt mig här bara
lyfta fram reservation 24, som handlar om principför-
budet mot utköp när någon har blivit uppsagd eller
avskedad utan saklig grund och detta är fastslaget i
domstol. Då ska det inte vara så lätt att låta pengar
och makt gå före rätt. Då ska man inte kunna göra sig
av med den som har fått rätt i domstol. I synnerliga
fall, i rena undantagsfall, där själva verksamheten i
företaget skulle upphöra kan man tänkta sig en un-
dantagsklausul. Men annars ska det vara mycket
kraftfulla böter och rättighet till återanställning för
den som har drabbats.
Fru talman! Jag yrkar bifall endast till reservation
7 i blockadfrågan och reservation 24 angående ut-
köpsfrågan.