Lönebildning och arbetsrätt

Fru talman! Jag tror att vi alla uppskattar rege-

ringens närvaro vid viktiga debatter. Så är inte alltid

fallet, men det hedrar statsrådet Sahlin att hon följer

sin proposition ända fram till det beslut som alltså

föregås av denna kammardebatt.

Däremot får jag väl tillstå att jag kanske blir

mindre artig då jag kommenterar denna proposition,

som nu ligger till grund för dagens debatt om löne-

bildning. Den visar nämligen än en gång att regering-

en inte är förmögen att reformera lagstiftningen när

det gäller arbetsmarknadslagar och lönebildning.

Återigen har åsikterna från LO och Vänsterpartiet

hindrat den kloka reform som Sverige skulle behövt:

en flexibel lagstiftning kring lönebildning och arbets-

rätt som bidrar till att välfärd och sysselsättning kan

tryggas.

Inför framtagandet av propositionen aviserade

statsrådet att den kanske skulle komma att innehålla

en behövlig lagstiftning när det gällde t.ex. ett bortta-

gande av blockadmöjligheten mot enmansföretag. Det

var samma sak t.ex. hösten 1996 när regeringen pre-

senterade en proposition om en s.k. ny arbetsrätt.

Först gick man ut med stora ambitioner att reformera.

Slutresultatet blev några små förslag.

Denna gång är det faktiskt likadant. Förslaget har

tappat sting under den interna processen inom det

socialdemokratiska regeringspartiet. Detta är att be-

klaga, inte minst mot bakgrund av de många och ofta

goda förslag som presenterades i de utredningar som

Svante Öberg ledde. Det gäller både Medlingsinstitut

och lönestatistik och Medling och lönebildning samt

den rapport som regeringen fick från Öberg och förre

statsminister Ingvar Carlsson och som också föregick

propositionsskrivandet.

Få politiska uppgifter är viktigare än att moderni-

sera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden.

Dagens lagstiftning bidrar till att cementera arbets-

lösheten på en högre nivå än nödvändigt och till att

skapa problem med lönebildningen.

Skadeverkningarna av lagstiftningen märks på

många sätt: Arbetsgivare drar sig för att anställa,

småföretagare tvingas betala dryga skadestånd därför

att de missförstått snåriga regler och människor som

en gång hamnat utanför arbetsmarknaden har mycket

stora svårigheter att ta sig in. Lönesättningen av-

speglar också dåligt såväl det samhällsekonomiska

utrymmet som produktivitetsutvecklingen i skilda

branscher och företag.

Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna ska

ses som instrument för att skapa balans mellan ar-

betsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Den

moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till därför

att man ansåg att den anställde hade en svag position

mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt påpekande

såväl när lagstiftningen infördes som i dag. Vad som

har gått snett är att organisationerna, både på arbets-

tagar- och på arbetsgivarsidan, i många fall fått för

stort inflytande. Lönebildning och arbetsrätt bör där-

för i högre grad utformas så att den enskilde arbetsta-

garen och arbetsgivaren får större inflytande över

anställningsavtalen. Detta är något som vi i Folkparti-

et hävdat i flera år och också lagt fram förslag om i

olika sammanhang.

Det är ändock viktigt att påpeka att vi anser att det

i huvudsak är avtal mellan parterna som ska lösa de

här frågorna. Lagstiftning ska endast tillämpas i de

fall där det är uppenbart att nuvarande regler inte

fungerar som tänkt.

Regeringen konstaterar att Sverige under lång tid

misslyckades med att åstadkomma en lönebildning

som var förenlig med kraven på konkurrenskraft och

goda förutsättningar för tillväxt. Detta ledde till upp-

repade devalveringar som för en tid förbättrade situa-

tionen men på sikt ledde till kompensationskrav och

hög inflation.

Regeringen konstaterar i propositionen: "I Sverige

dröjde det ända till början av 1990-talet innan ett

definitivt beslut togs om att på allvar försöka bryta

inflationsutvecklingen." Därmed tycker jag mig spåra

att man något gör upp räkningen med 80-talets lätt-

sinne och 70-talets debatt om de s.k. övervinsterna.

Rentav kanske det är ett erkännande av den tidigare

borgerliga regeringen, som inledde en programskriv-

ning som har varit en god grund när vi i 90-talet ändå

fick en förbättring.

Den dämpning av löneökningstakten som därefter

inträdde hade inte, som regeringen påstår, så mycket

att göra med de specifika formerna under vilka avta-

len då slöts som med läget på arbetsmarknaden.

I morse kunde vi lyssna på nyheter om ett intres-

sant utspel från LO. Budskapet om den accelererande

svartmarknaden och dess avarter har nu nått ända

fram till Norra Bantorget. Det är bra att den största

arbetstagarorganisationen nu öppet erkänner att det är

ett stort missförhållande. Det är övertydligt att en

betydande del av skattebasen är undanträngd genom

den växande informella arbetsmarknad som vi har i

dagens Sverige.

Enligt Riksskatteverket beräknas uppemot 15 %

ha använt sig av svart arbetskraft, och den undanhåll-

na inkomstvolymen torde vara någonstans mellan 20

och 40 miljarder kronor, dvs. i storleksordningen en

svensk försvarsbudget.

Det är bra att LO nu tar itu med de här avarterna,

avarter som inte bara drabbar finansministern och

landets ekonomi utan också medverkar till en otrygg-

het i arbetslivet genom att arbetstagare som lockas in

i svartmarknaden inte kvalificerar sig för rätt sjukför-

säkring eller ATP-poäng för kommande pensioner.

Det var synd att kammarens socialistiska majoritet för

en stund sedan voterade bort det förslag om förbätt-

ring som varit på tal i skatteutskottet.

Enligt god socialdemokratisk tradition föreslår nu

LO-utredningen att det ska inrättas ett nytt institut där

parterna och staten ska sitta i domartornet. De som

följer spelreglerna ska få en lägre momssats. Andra,

dvs. fuskarna, ska erlägga den höga momssatsen.

Det är en i och för sig ganska ointressant påföljd,

eftersom poängen med svartmarknaden för dem som

utnyttjar den är att undkomma skatt, hög som låg.

Skulle statsmakten införa ett sådant system skulle det

ju närmast vara att ge legitimitet åt den växande avart

som vi av andra, för att inte säga alla skäl måste för-

döma. Man kan möjligen fundera på om förslaget har

varit i säck innan det kom i påse. Men dagens debatt

lär väl kunna ge utrymme för ett socialdemokratiskt

besked.

Den uppgift som nu ligger framför oss är att kun-

na nå en konkurrenskraftig lönebildning även i ett

läge där konjunkturen förbättras, något som uppen-

barligen misslyckades i 1995 års avtal. Regeringen

redovisar prognoser som pekar på att mycket talar för

att löneökningarna kommer att ligga ett par procen-

tenheter över motsvarigheterna i våra konkurrentlän-

der. Det är således en viktig politisk uppgift att så

mycket som möjligt, utan att bedriva statlig inkomst-

politik, underlätta en konkurrenskraftig lönebildning.

Fru talman! Regeringen föreslår att en ny myn-

dighet med namnet Medlingsinstitutet inrättas. Folk-

partiet tycker att det är bra att medlingsfrågorna får

en större tyngd för att förbättra lönebildningen på den

svenska arbetsmarknaden. Men vi är, precis som flera

remissinstanser, tveksamma till den form av med-

lingsinstitut som regeringen föreslår i propositionen.

Det är uppenbart att regeringen här försöker sitta

på ett par stolar. Dels vill man ge intryck av att man

vidtar en kraftfull åtgärd, dels vill man försäkra tvek-

samma eller kritiska parter att det egentligen inte

innebär någon förändring. Med en så oklar politisk

vilja blir också uppdraget för det nya medlingsinsti-

tutet oklart. Det finns en risk att uppdraget på några

håll kommer att tolkas som ett klartecken för en stat-

lig inkomstpolitik.

Ett exempel på oklarheten är när regeringen i pro-

positionen säger: "För att det skall vara möjligt att

skapa fortsatt goda förutsättningar för en hög syssel-

sättningstillväxt är det väsentligt att Medlingsinstitu-

tet inte enbart har i uppgift att medla utan även på

andra sätt verkar för en väl fungerande lönebildning."

Folkpartiet anser dock att frågan om en väl funge-

rande lönebildning är så viktig att vi likväl nu accep-

terar ett medlingsinstitut.

Det är lämpligt att medlingsinstitutets verksamhet

utvärderas efter nästa omgångs löneförhandlingar.

För att vi ska finna det meningsfullt med ett med-

lingsinstitut bör det ha rimliga arbetsförutsättningar.

En sådan förutsättning är att stridsåtgärderna på ar-

betsmarknaden har en rimlig proportionalitet. Utred-

ningens förslag om stridsåtgärders proportionalitet

bör därför genomföras.

Vi beklagar att regeringen inte vågar göra något åt

frågan om ett förbud mot stridsåtgärder mot enmans-

och familjeföretag. Visserligen finns det på många

avtalsområden skydd mot åtgärder som är riktade mot

enmans- och småföretagen, men de är inte heltäckan-

de när det gäller hela LO-SAF-området.

Frågan har varit aktuell tidigare. Under den tidiga-

re borgerliga regeringsperioden infördes ett förbud

mot denna typ av åtgärder som gällde under 1994.

Tyvärr togs denna åtgärd bort i samband med den

socialdemokratiska återställarpolitiken under hösten

1994. Vi för vår del delar utredningens bedömning att

sedan förbudet upphävdes har det på nytt använts

stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag och

därför bör förbudet återinföras.

Det finns uppenbarligen delade meningar inom

regeringen i den här frågan. Men här har återigen LO

fått diktera regeringens politik. Dessbättre, fru tal-

man, finns det nu en utskottsmajoritet för att förbudet

mot blockad av de minsta företagen ska hävdas.

En allmän iakttagelse, om jag får sticka emellan

med det, kan man göra i anslutning till det här betän-

kandet. Det sammanfaller med ett politiskt skeende.

Det är den respekt som Vänsterpartiet numera har

inför landets makthavare i regeringen.

Jag minns de storvulna attackerna på socialdemo-

kratisk arbetsmarknadspolitik som vi hade vant oss

vid. De blir nu bara ett par diskreta pip i relativt oför-

argliga vänsterpartireservationer. Nu ställer man upp

på förändringar av arbetsmarknadens regelsystem.

Man instämmer i den allmänna iakttagelsen att an-

ställningsformerna har förändrats, att andelen vis-

stidsanställningar har ökat på bekostnad av tills-

vidareanställningarna. I en truism så god som någon

uttalar man tillsammans med socialdemokraterna i

utskottet att det här naturligtvis inte är bra. Det är

"inte önskvärt".

När man suckat färdigt över en sådan utveckling

ställer man ändå upp till försvar för dagens lagstift-

ning, som ett antal motionärer har påpekat inte har

uppnått harmoni då det gäller regelverket och den

faktiska situationen.

En fråga som inställer sig och som det skulle vara

intressant att få svar på är om man i Vänsterpartiet

har gett upp sina tidigare ambitioner från den tiden då

bokstaven k fanns i partinamnet, dvs. då man mer

eller mindre inte skulle acceptera några som helst

korrigerade arbetsrättsregler för t.ex. arbetstagarsi-

dan.

Den andra frågan man kan ställa sig är om man i

Vänsterpartiet vill driva en linje som innebär att man

skulle upprepa återställarpolitiken från senhösten

1994. Det var då Vänstern befann sig på grönbete

några månader. Det var en politik som den socialde-

mokratiska regeringen sedan fick fjärma sig från,

eftersom den blev alltför besvärande för arbetsmark-

naden. Eller är det så att Vänsterpartiet helhjärtat

ställer upp på utskottets skrivning i dagens betänkan-

de? Jag citerar: "Utskottets ställningstagande innebär

dock inte att utskottet avvisar förändringar av den

arbetsrättsliga lagstiftningen."

I samma avsnitt skriver Vänsterpartiet tillsam-

mans med Socialdemokraterna att "- - - den arbets-

rättsliga lagstiftningen bygger på att den som utför

arbetet är arbetstagare, innebär denna utveckling att

alltfler står utanför lagstiftningen." Tala om att sitta

på två stolar.

Nu kunde naturligtvis ett sådant här avsnitt hänvi-

sas till den retoriska arsenalen i största allmänhet.

Men eftersom det här är en punkt där utskottsmajori-

teten har vågat sig på att föreslå en beställning till

regeringen om att se över både former och omfattning

av det arbetsrättsliga läget är frågan intressant. Det

skulle vara bra med ett besked om vad det här skulle

kunna innebära.

Till sist, fru talman, har utredningen föreslaget att

vissa proportionalitetskrav ska införas för stridsåtgär-

der. Med detta menas att vissa konflikter skulle kunna

förklaras olovliga om de t.ex. är mer omfattande än

vad som är rimligt, vissa fall av sympatiåtgärder m.m.

Regeringen är dock inte beredd att följa utredningens

förslag på det här området. Utredningen pekar på tre

situationer där stridsåtgärder bör betraktas som olov-

liga.

Den första är relativt liten, men har kraftiga skad-

liga effekter på motparten på ett sätt som står i up-

penbart missförhållande till åtgärdens omfattning.

Den andra är när en stridsåtgärd tillgrips som svar

på en åtgärd som varslats av motparten och svarsåt-

gärden är väsentligt mer omfattande än vad som är

rimligt med hänsyn till den ursprungliga åtgärden.

Den tredje är när en stridsåtgärd tillgrips som

sympatiåtgärd och åtgärden kan förväntas leda till

skada som står i uppenbart missförhållande till åtgär-

dens omfattning.

Utredningen föreslår att dessa frågor ska prövas

av Arbetsdomstolen. Folkpartiet anser att utredning-

ens förslag på detta område är rimliga och väl avväg-

da och därför bör genomföras.

Fru talman! Jag vill med det anförda yrka bifall

till främst reservationerna 9 och 12.