Fru talman! Jag skulle vilja börja med några av de
utgångspunkter som ligger bakom propositionen och
som är välkända för kammaren och sedan göra några
kommentarer till de inlägg som har varit.
Både sett ur ett samhällsperspektiv och ur den en-
skilde löntagarens synvinkel, och det är viktigt att
hålla båda dessa aspekter i minnet, är självfallet bak-
grunden till den debatt vi har i dag att lönebildningen
i Sverige inte har fungerat tillfredsställande under
flera decennier. Det har hänt mycket de senaste åren,
men vi har en historia och ett ansvar som ska delas av
ganska många, både parterna på arbetsmarknaden och
regeringar av olika färg.
Högre nominella löneökningar än i vår omvärld
leder till, och har lett till, att man driver upp inflatio-
nen och urholkar det som är så oerhört viktigt för
löntagare i vårt land, nämligen att få reala lönehöj-
ningar. Trots löneökningar på sammanlagt ungefär
150 % steg inte reallönerna alls mellan åren 1980 och
1995. För att klara jobben tvingades Sverige att de-
valvera ett antal gånger under den här perioden. Det
drev i sin tur upp inflationen, och så var vi fast i en
väldigt farlig spiral. Därav kommer namnet på den
här proposition. Lönebildningen är också kampen för
jobben.
Lönebildningen avgör inte bara löneutvecklingen
och fördelningen av inkomster mellan individer,
grupper eller olika sektorer. Den har självfallet också
en viktigt del - och det är inte den enda - som bety-
der mycket för tillväxt, sysselsättning och konkur-
renskraft.
Utsikterna för svensk ekonomi i dag ser ju bättre
ut än på många år, precis som Björn Kaaling har varit
inne på. Mycket talar för att vi i Sverige kan ha
många år framför oss med stark tillväxt och stabila
priser och därmed goda förutsättningar för att klara
sysselsättningen och reallöneökningarna, och det ska
vi glädja oss åt samtliga i denna kammare. Men en
viktig förutsättning för att detta ska bli verklighet är
att lönebildningen fungerar väl.
Regeringen har ju en del av ansvaret för att trygga
en fortsatt bra utveckling av den svenska ekonomin
som just nu faktiskt är en av de starkaste i Europa,
och jag ska återkomma lite senare till det. Med stärkta
spelregler för lönebildningen får parterna på arbets-
marknaden ett bättre stöd - för det är detta det hand-
lar om - att träffa avtal som leder till fler jobb, bra
reallöner och därmed också en starkare välfärd. Styr-
kan och tydligheten i spelreglerna bidrar till att hävda
de svagares ställning på arbetsmarknaden.
Sverige har en ordning där parterna på arbets-
marknaden själva tar ansvar för träffade avtal utan
inblandning av regering och riksdag, och den tänker
jag slåss för så länge jag kan. Jag har erfarenhet av
hur det kan gå när man gör en annan bedömning. Den
fria förhandlingsrätten är en grundsten på den svens-
ka arbetsmarknaden. Både löntagarnas strejkrätt och
arbetsgivarnas rätt till lockout finns därför inskrivet i
grundlagen. Det är en väldigt tydlig och viktig marke-
ring. Den förutsättningen för lönebildningen ska
givetvis fortfarande ligga fast. Ansvaret ligger fortsatt
kvar på arbetsmarknadens parter.
Staten ska dessutom vara neutral mellan parterna.
Det betonas också mycket tydligt både i propositio-
nen och i utskottsbetänkandet. Det är fördelningen av
lönerna mellan löntagargrupperna som avgörs i för-
handlingarna. Men också samhällsintresset måste
tillgodoses i diskussionen om lönebildningen. När
löntagarna har rätt till kamp för sina relativa lönepo-
sitioner, för det har de, och när arbetsgivarna har rätt
att driva sin uppfattning om hur lönesättningen bör
ske, för det har de, får inte summan bli löneinflation
och färre jobb.
Nu står lönebildningen inför ett väldigt avgörande
prov. Det kommer att gälla en stor del av de politiska
områdena. Den starka tillväxten och förbättringen av
sysselsättningsläget gör att lönebildningen nu står
inför stora påfrestningar och ett väldigt viktigt ansvar.
Jag är övertygad om att en förstärkning av spelregler-
na för lönebildningen kommer att underlätta att
komma fram till ett resultat som ger löntagarna bra
reallöner samtidigt som samhällsintresset av en stark
sysselsättningsutveckling tillgodoses. Det är alltså
inte så som det ibland framställs i diskussioner att den
här propositioner handlar om kampen för att hålla
löneökningarna nere. Så är det icke. Däremot handlar
det om kampen för att försöka garantera reallöneök-
ningar åt löntagarna.
Medlingsinstitutet är en del i arbetet för att för-
ändra möjligheterna att klara jobb och välfärd i Sve-
rige. Medlingsinstitutet ska ju, vilket Mikael Oden-
berg bl.a. invände mot, ha i uppgift att dels medla i
arbetstvister, därom är väl de flesta eniga, dels verka
för en väl fungerande lönebildning. Så ska det uppen-
barligen inte stå enligt Mikael Odenberg. Om det inte
ska stå en väl fungerande lönebildning, vad ska det då
stå? Ska det stå en ganska bra lönebildning eller en
hyfsad lönebildning? Det är klart att utgångspunkten
ska vara en väl fungerande lönebildning med de mo-
tiv och diskussioner som förs i propositionen.
Sedan ingår det också just i denna mening, att
verka för en väl fungerande lönebildning, att Med-
lingsinstitutet kan agera tidigt, bl.a. genom att kalla
parter till överläggningar, informera sig på annat sätt
och även, i den mån det finns möjligheter, se till att
tidsplaner och annat fungerar på ett smidigt sätt.
Men allt detta fungerar bara under en förutsätt-
ning, nämligen att parterna har respekt och förtroende
för Medlingsinstitutet. Det är en väldigt viktig förut-
sättning.
Löneförhandlingarna är, och måste förbli, parter-
nas ansvar. Där måste staten vara neutral mellan de
olika parterna. Men det staten gör med den proposi-
tion som nu riksdagen behandlar är att erbjuda en
medlingsorganisation med möjlighet till analyser,
med regelverk för konfliktlösningar och med en arena
för att också diskutera de samhällsekonomiska förut-
sättningarna.
Stefan Attefall frågar om detta räcker och om re-
geringen är nöjd nu. Självfallet inte, precis som Björn
Kaaling sade. Men däremot är jag säkert på att denna
proposition är en förutsättning för att lönebildningen
ska fungera väl enligt den definition som vi nu dis-
kuterar.
Men staten får aldrig vara neutral inför konsek-
venserna av en illa fungerande lönebildning. De kon-
sekvenserna är arbetslöshet, inflation och svårigheter
för dem som står allra längst bak i arbetslöshetskön,
och det är dem som den här debatten i grunden hand-
lar om.
Staten har ett ansvar för den ekonomiska politi-
ken, för arbetsmarknadspolitiken och närings- och
utbildningspolitiken. Det är här som de två stora
principiella skillnaderna finns mellan majoriteten här
i riksdagen och oppositionen, och framför allt Mode-
raterna.
Det är många här i kammaren som har sagt att
avtal är alltid bättre än lag, och man måste faktiskt
försöka vara konsekvent på den punkten. Varje gång
politiken i form av riksdag och regering träder över
den gränsen riskerar man också att ge fler parter en
möjlighet och ett argument för att dra sig undan sitt
ansvar för hur lönebildningen och arbetsmarknaden
fungerar. Den som inte vill se statlig inkomstpolitik
ska också värna den fria avtalsrätten och uppmuntra
avtalsviljan. Den diskussion om blockadförbudet som
nu förs i den här debatten blir lite märklig i propor-
tion till det som det egentligen handlar om, nämligen
lönebildningen. Den kan var nog så viktig att diskute-
ra av principiella skäl, men den har inte speciellt
mycket att göra med hur lönebildningen fungerar.
För Moderaterna är strukturella reformer - som
man alltid efterfrågar - alltid lika med svagare fack,
mer klåfingrig riksdag, svagare arbetsrätt osv. Jag
tycker att detta är gammalmodigt, Mikael Odenberg.
Det är omodernt. Och det är, med förlov sagt, ganska
tjatigt.
Oavsett om vi har en låg- eller en högkonjunktur,
oavsett om vi har brist på arbetskraft eller massar-
betslöshet och oavsett hur den internationella utveck-
lingen ser ut kommer alltid samma medicin. Detta
driver upp kostnaderna, oavsett om det gäller läke-
medel eller det område som vi nu diskuterar. Det
måste vara rätt medicin vid rätt tid för rätt åkomma
om man vill påverka problemet med svensk lönebild-
ning. Man ska inte komma dragande med samma och
åter samma lösningar, som egentligen bara handlar
om att förändra maktbalansen. Så tolkar jag de två
stora principiella skillnader som vi här diskuterar.
Det som vi i stället vill göra, vid sidan av den
proposition som framlagts - för den innehåller själv-
fallet inte allt, som Stefan Attefall var inne på - är
bl.a. att se industriavtalet som exempel på någonting
nytt som sker. Där finns ett regelverk liknande det
som nu föreslås i propositionen. Varför inte se till
kompetensutveckling i det egna yrket, något som är
så oerhört viktigt och som det nu också finns nya
resurser till? Varför inte se till de individuella kom-
petenskonton som nu utreds och som kommer att ge
en möjlighet att byta kompetens för att byta jobb på
arbetsmarknaden? Jag tror att de två inslagen har
minst lika stor betydelse som förslaget om med-
lingsinstitut för lönebildningen. Det gäller en rätt till
kompetensutveckling i det egna yrket men också
ansvaret för att skaffa sig en kompetens för att byta
jobb och inriktning på sitt arbetsliv. Det gäller att ge
möjlighet till frihet och valfrihet, inte bara att männi-
skor ska tvingas ut i en större otrygghet genom sämre
arbetsrättsregler, om man vill ha en flexibilitet på
arbetsmarknaden.
Det viktiga är att ge en trygghet och möjligheter
för individen att förändra sitt yrkesval och att därmed
bli en del i en mer flexibel arbetsmarknad. Det hand-
lar också om diskrimineringsreglerna på arbetsmark-
naden, om kampen mot deltidsarbetslösheten och om
förenklingar för småföretagen. Det ska bli mer lön-
samt att driva småföretag. Inte minst handlar det om
konkurrenspolitiken, som jag personligen tror vid
sidan av utbildningsfrågorna är den riktiga nyckeln
till prisutvecklingen och inflationen i vårt land.
Om allt detta finns det eller kommer det under
denna vår att läggas fram förslag i riksdagen. Jag
tycker att vi ska lämna retoriken och i stället komma
ut i verkligheten. Där pågår oändligt mycket mer av
konstruktivt arbete för att klara flaskhalsar, diskrimi-
nering, bristande kompetens och konkurrens och för
att skapa en bättre entreprenörsanda än vad de bor-
gerliga partierna i dagens debatt erkänner.