Fru talman! När vi kritiserar utskottsmajoritetens
handläggning är det inte därför att vi uppfattar den
som ett övergrepp mot SACO och SAF och som en
åtgärd som skulle ha hindrat dessa två stora organisa-
tioner från att komma till tals. Vi kritiserar den därför
att den är ett övergrepp mot den politiska minoriteten.
Att utan bärande skäl förvägra minoriteten i utskottet
möjligheten att som ett led i ärendeberedningen i
utskottet höra utomstående strider mot all parlamenta-
risk hyfs, Björn Kaaling. Det är nonchalant, det är
maktfullkomligt, och det riskerar att straffa sig den
dagen man inte längre sitter i majoritetsställning.
För att sedan övergå till sakfrågan vill jag säga att
vi naturligtvis inte vill bestämma över ingångslöner
eller relativlöner. Dessa ska förhandlas fram i fria
förhandlingar. Men om lönebildningen ska fungera
väl menar vi att den lönebildningen ska ske så decent-
raliserat och lokalt som möjligt. Och det är den ut-
vecklingen som regeringen och socialdemokraterna i
utskottet inte bejakar. Vid sidan av att man visserli-
gen ger det nya medlingsinstitutet en del möjligheter
att kyla ned konflikter, vilket vi kan acceptera, vill
man tilldela Medlingsinstitutet en uppgift utöver den
traditionella medlarrollen, en uppgift att verka för en
väl fungerande lönebildning. Och det är ju dessa
dubbla roller som har kritiserats så hårt, inte bara av
oss utan också av TCO, SACO och SAF, därför att
dessa dubbla roller riskerar att leda i riktning mot en
statlig inkomstpolitik, kommer att motverka en de-
centraliserad lönebildning och riskerar därtill att un-
dergräva tilltron till Medlingsinstitutet i dess roll som
just medlare, vilket trots allt är den centrala. I dessa
hänseenden har regeringen och socialdemokraterna
gått helt i LO:s ledband, och det är till nackdel för
lönebildningen.