Fru talman! Under ett kvarts sekel steg de nomi-
nella lönerna betydligt snabbare i Sverige än i vår
omvärld. Samtidigt höjdes skatter och arbetsgivarav-
gifter kraftigt. Mellan 1970 och 1995 ökade de
svenska företagens lönekostnader med 800 %. Men
det blev väldigt lite kvar i våra plånböcker när skatt
och inflation hade tagit sitt. I stället ledde dessa höga
lönelyft till en snabb inhemsk inflation. De ledde till
att vi förlorade konkurrenskraft, och de ledde till
upprepade devalveringar. För varje gång blev Sverige
fattigare. Från att 1970 ha haft den tredje högsta
bruttonationalprodukten per capita i världen hade vi
1998 halkat ned till 18:e plats.
Under 1990-talet har vi brutit den negativa spira-
len av skenande löner och priser. Men det innebär
inte att lönebildningen fungerar problemfritt. Vi har
fortfarande högre generella löneökningar i Sverige än
vad man har i våra konkurrentländer. Vi har framför
allt en allt för dålig anpassningsförmåga och flexibi-
litet i vår inhemska svenska lönebildning. Vi ser nu
på arbetsmarknaden hur alltfler flaskhalsproblem, vi
ser hur de regionala obalanserna ökar och vi kan
tydligt iaktta att den svenska lönebildningen inte
klarar av att bidra till balans på olika delar av arbets-
marknaden. Ta byggsektorn som ett exempel. På de
få orter där det byggs ökar löneglidningen i dag
mycket kraftigt. Samtidigt är det totala byggandet
fortfarande lågt, och byggarbetslösheten hög.
Lönebildningen handlar om prissättning på arbete.
Det är ett viktigt signalsystem i samhällsekonomin.
Det är ju det som ger ekonomins aktörer information
om hur kostnader, utbud och efterfrågan förändras,
och det är efter de signalerna reagerar och förändrar
sitt beteende. Det är naturligtvis viktigt att detta sig-
nalsystem fungerar. I ett fungerande signalsystem
ligger också att lönebildningen måste stimulera, ut-
veckla och motivera individerna. Det måste löna sig
att förkovra sig och att utveckla sin kompetens. Den
som gör ett bra jobb måste få bra betalt.
Hur lönebildningen fungerar kommer i framtiden,
precis som under 70- och 80-talets förlorade år, att ha
en avgörande betydelse för vår välfärdsutveckling.
Fungerar inte lönebildningen och signalsystemet i
ekonomin kommer vi att få svårare att bibehålla en
uthållig hög tillväxt. Vi kommer att få svårare att
erbjuda nya jobb till de människor som i dag står
utanför arbetsmarknaden.
Allt detta vet regeringen om. Statsrådet Sahlin är
här, vilket jag tror att vi alla sätter värde på. Mona
Sahlin vet om detta, och regeringen vet om det. Man
har t.o.m. gett ut en skrift, Nu gäller det jobben -
lönebildningen i Sverige inför ett avgörande prov,
som innehåller en massa kloka tankar och synpunkter
kring lönebildningen och hur den ska fungera.
Trots den vällovliga skriften har denna regering, i
likhet med så många tidigare, gjort föga åt saken. Den
proposition som vi ska ta ställning till senare i dag är
väldigt innehållslös - det bidde knappt mer än en
tumme. Det är en proposition som väsentligen hand-
lar om två saker; obetydligt förlängda varseltider och
inrättande av ett nytt medlingsinstitut. Det sistnämnda
kommer i bästa fall inte att ha någon nämnvärd bety-
delse alls för lönebildningens funktionssätt, och i
sämsta fall att innebära att vi tar några små steg mot
mer av en statlig inkomstpolitik i vårt land.
Trots allt som sägs i skriften uteblir alla struktu-
rella reformer med anknytning till arbetsmarknaden.
Återigen skjuter man alla sådana förändringar på
framtiden.
Nu kan man naturligtvis säga som Hans Anders-
son alldeles strax kommer att säga, nämligen att det
inte behövs några strukturella reformer. Det går ju bra
för Sverige. Vi har tillväxt. Det skapas nya jobb.
Varför bråkar Moderaterna?
Sanningen är ju den att det kanske är just i det
ganska gynnsamma ögonblick som vi nu befinner oss
som vi har anledning att försöka få till stånd de
strukturella reformer som under en följd av år har
uteblivit på arbetsmarknadsområdet, men som det är
så viktigt att vi tar itu med om vi ska kunna möta en
sämre konjunktur i morgon eller övermorgon.
Jag skulle vilja peka på det som vi moderater upp-
fattar som fyra huvudproblem med regeringens för-
hållningssätt.
Det första problemet är inte nytt. Det har vi sett
flera gånger förut med socialdemokratiska regeringar.
Regeringen vill inte ta sitt ansvar för lönebildningen.
Man återkommer hela tiden i den här propositionen,
liksom tidigare, till att lönebildningen väsentligen är
parternas ansvar. Det är klart att avtal är bättre än
lagstiftning. Jag håller gärna med om det. Men det
innebär inte och kan inte leda till slutsatsen att ar-
betsmarknaden och lönebildningen är ett sådant ex-
klusivt område att staten där helt ska dra sig tillbaka.
Jag menar tvärtom att det är självklart att regering
och riksdag har precis samma ansvar på det här sam-
hällsområdet för att med lagstiftning ange de grund-
läggande spelreglerna och de ramar inom vilka aktö-
rerna har att hålla sig. Det här understryks för övrigt
också av att om lönebildningen fungerar dåligt drab-
bar det välfärden för alla samhällsmedborgare och
inte bara för dem som företräds av arbetsmarknadens
parter.
Det andra problemet som jag vill peka på är att
regeringen inte är opartisk i förhållande till de olika
parterna på arbetsmarknaden. I praktiken menar jag,
och jag är inte ensam om att mena det, att Socialde-
mokraterna och regeringen har tilldelat LO en veto-
rätt. Landsorganisationen och Hans Andersson har
tillsammans i stort sett slaktat det som var innebörden
av den utredning som förre generaldirektören Öberg
gjorde och som har legat till grund för den här propo-
sitionen.
I dag kan man notera att den huvudsakliga skilje-
linjen faktiskt inte längre går mellan SAF å ena sidan
och LO, TCO och SACO å den andra sidan. I väldigt
många hänseenden går skiljelinjen i dag mellan å ena
sidan LO och å andra sidan SACO, TCO och arbets-
givarna. Det är LO som i strid med övriga huvudor-
ganisationer på arbetsmarknaden har velat tilldela det
nya medlingsinstitut som föreslås i den här proposi-
tionen en normerande och samordnande roll på ar-
betsmarknaden. Det är LO som i strid med SAF,
SACO och TCO har vägrat att bejaka en mer lokal
och decentraliserad lönebildning. Det var Landsorga-
nisationen som spräckte samtalen med de övriga
huvudorganisationerna om en allians för tillväxt för
drygt ett år sedan, och man gjorde det genom LO:s
kompromisslösa krav på att centralorganisationerna
ska spela en roll i löneförhandlingarna. Det är en
ståndpunkt som inte delas av SACO, TCO och SAF.
Det har gått så långt att SACO och arbetsgivarna
gemensamt skrev till arbetsmarknadsutskottet inför
vår behandling av regeringens proposition. Man
skrev: "Vi vill fästa uppmärksamhet på den anmärk-
ningsvärda beredning som därefter har ägt rum när
det gäller förslagen i den nu aktuella lagrådsremissen.
Regeringen har på punkt efter punkt fallit efter från
kritik från LO. Det har kunnat noteras av envar ge-
nom den rapportering som förekommit i medierna
under senare tid. Först sedan LO förklarat sig nöjd
har ett slutligt förslag kunnat presenteras."
SACO och SAF fortsatte i skrivelsen: "Det är där-
för enligt vår uppfattning inte acceptabelt att rege-
ringen på det sätt som nu skett för en dialog med
enbart LO och dessutom tilldelar LO en vetorätt.
Detta gäller i särskilt hög grad om man dessutom
betänker att lönebildningens funktionssätt ytterst har
betydelse för alla medborgare. Genom att ge en part
avgörande inflytande över spelreglerna för lönebild-
ningen äventyras legitimiteten för avtalsförhandling-
arna och kollektivavtalen som lönebildningsinstru-
ment."
Det är ord och inga visor, fru talman.
Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristde-
mokraterna ville under utskottsarbetet att organisatio-
nerna skulle få komma till utskottet och utveckla sina
synpunkter. Det förvägrade en majoritet i utskottet
oss. Vi har i ett särskilt yttrande i betänkandet pro-
testerat mot den handläggningen och mot det synner-
ligen ovanliga parlamentariska beteendet att en majo-
ritet förvägrar minoriteten ett sådant inslag i bered-
ningen, i all synnerhet som det inte på något sätt hade
försenat utskottets behandling av ärendet. Jag vill
gärna till protokollet understryka den protest som vi
har avgett.
Den tredje punkten där jag tycker att det är ett
problem med regeringens förhållningssätt är lite
grann en parallell till följsamheten mot Landsorgani-
sationen. Det gäller den centralistiska syn som jag
menar att regeringen har på lönebildningen. Hela
propositionen är snäv. Den handlar egentligen bara
om förhandlingssystemet och om hur man ska hålla
de generella löneökningarna nere på en rimlig nivå.
Sveriges framtid ligger naturligtvis inte i låga lö-
ner utan i marknadsanpassade löner. Då duger det
inte med de traditionella centrala lönenormerna för
hela arbetsmarknaden. I dag sker lönebildningen
alltmer på marknadsmässiga villkor och är relativt
oberoende av centrala kollektivavtal. 40 % av företa-
gen med 50 % av de anställda omfattas för övrigt
över huvud taget inte av kollektivavtal utan står utan-
för kollektivavtalssystemet. Det viktiga är att löne-
bildningen har blivit och kommer att bli alltmer lokal.
I den privata sektorn sker den redan i stor ut-
sträckning på bransch- och företagsnivå. Även upp-
görelser om sådana saker som arbetstider och kom-
petensutveckling sker i dag ute i företagen. Detta
leder alltså till nya samarbetsformer där det tydligaste
exemplet naturligtvis är industriavtalet. Det leder
också till nya anställningsformer och nya ersättnings-
former som suddar ut många traditionella gränser
mellan anställda, uppdragstagare och delägare. Jag
tror att det är viktigt att även regeringen bejakar den
här utvecklingen.
Den fjärde och sista punkten där jag tycker att det
finns fog för att kritisera regeringen är det snäva
synsätt man anlägger. Detta är som sagt inte en pro-
position om lönebildning. Det är en proposition om
medlingsfunktionen på arbetsmarknaden.
Löneförhandlingar sker inte i ett vakuum. Därför
menar jag att det är fel när regeringen försöker att
skjuta över allt ansvar för lönebildningen på parterna.
Sanningen är ju att staten, regering och riksdag, i alla
avgörande hänseenden bestämmer förutsättningarna
för lönebildningen. Därför menar vi att det behövs
reformer på en rad olika områden om man ska kunna
understödja en sund lönebildning och underlätta en
uthållig och stabil tillväxt.
Tillsammans med Kristdemokraterna och Folk-
partiet liberalerna har vi i reservation 2 i betänkandet
angett hur vi ser på lönebildningsproblematiken. Vi
har också angett olika områden där vi menar att det är
viktigt att reformer vidtas.
Det gäller skattepolitiken. Vi behöver lägre skatter
på arbete, minskade skattekilar och slopad dubbelbe-
skattning. Det är klart att lönebildningen inte under-
lättas av att politikerna gör anspråk på större delen av
de pengar som medborgarna förtjänar.
Vi tar upp lönestrukturfrågorna där sammanpres-
sade lönestrukturer har försvagat sambandet mellan
kompetens å ena sidan och den lön man får för arbetet
å andra sidan. Vi understryker att utbildning måste få
löna sig.
Vi tar upp reservationslönerna. Det är ett problem
att staten håller uppe dem, dvs. den lönenivå som
krävs för att det ska löna sig att ta ett arbete jämfört
med att låta bli att ta arbetet. Det är ett problem att de
hålls uppe på en sådan nivå att det utestänger stora
grupper av lågutbildade, invandrare och ungdomar
från arbetsmarknaden.
Vi tar upp arbetslöshetsförsäkringen där det också
i ett lönebildningshänseende är ett problem att ar-
betslöshetsförsäkringen alltmer har kommit att ut-
vecklas mot en sorts medborgarlön för dem som har
lyckan att vara inne på arbetsmarknaden.
Slutligen pekar vi också på behovet av en moder-
nisering av det arbetsrättsliga regelverket. Jag ska
avsluta med att något kort beröra några av de mode-
rata synpunkterna på arbetsrätten.
Vi, lika lite som någon annan, ifrågasätter den
grundläggande konflikträtten. Däremot är reglerna
gamla. De stammar egentligen alla från industrialis-
mens barndom. De framstår i en del avseenden som
förlegade. Dagens ekonomi är ju väsentligt mycket
mer integrerad än gårdagens. Företagen är oändligt
mycket mer sårbara och knutna till varandra än tidi-
gare. Det har förändrat balanspunkten i de kon-
fliktregler som vi har ärvt från gårdagen. Det är i dag
fullt möjligt att lamslå en hel bransch genom att ta ut
några enstaka nyckelpersoner i konflikt. I realiteten
kan motparten inte heller utlösa de motåtgärder som i
teorin står till förfogande, eftersom de ekonomiska
skadorna blir alltför omfattande.
Mot den här bakgrunden tror vi att det behövs för-
ändringar i arbetsrätten för att återställa en grundläg-
gande balans i konfliktreglerna mellan parterna, något
som i sin tur är ägnat att främja och medverka till en
sund lönebildning. Jag vill peka på tre åtgärder som
jag skulle vilja säga är särskilt angelägna.
Det första är att införa en proportionalitetsregel i
medbestämmandelagen, en regel som innebär att det
vid illegala konflikter ska finnas en rimlig proportion
mellan en stridsåtgärds omfattning och den skada
som stridsåtgärden medför för motparten. Vi tycker
också att det ska finnas en rimlig proportion mellan
stridsåtgärdens omfattning och syftet med åtgärden.
Den första punkten tar sikte på nålsticksåtgärder där
man lamslår en omfattande verksamhet genom att ta
ut enstaka personer i konflikt. Den andra punkten tar
sikte på väldigt omfattande åtgärder som vidtas trots
att det bara är begränsade fördelar som man försöker
uppnå.
Det andra som är väsentligt - och där har vi fått
en majoritet bakom oss i utskottet - gäller förbud mot
stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag. Det är
en fråga som jag också tycker har vad jag kan kalla
en moralisk aspekt. Det framstår inte som rimligt att
det ska vara tillåtet att vidta stridsåtgärder mot ett litet
företag i syfte att framtvinga kollektivavtal när det
inte finns några anställda i företaget. Vi hoppas att
om det inte trycks fel på knapparna kunna kl. 16.10 i
dag fatta ett beslut om att återinföra förbudet mot
sådana konfliktåtgärder.
Det tredje som är väsentligt är införande av ett
förbud mot sympatiåtgärder. I normalfallet grundas
konflikträtten på att det inte finns ett gällande avtal
mellan de två parterna, men vid sympatiåtgärder är
det precis tvärtom, nämligen så att det finns ett sådant
avtal. Vi menar att grundregeln då bör vara att det
avtalet ska hållas. Det framstår som orimligt att en
utomstående part som har träffat kollektivavtal, kan-
ske efter stridsåtgärd i de egna förhandlingarna, sedan
helt oförskyllt ska drabbas av sympatiåtgärder på
grund av en intressekonflikt vid ett helt annat företag.
Med de här orden, fru talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1 och 2 vid utskottets betän-
kande. Det innebär naturligtvis inte att vi inte står
bakom också övriga motioner som vi moderater har
väckt ensamma eller tillsammans med övriga partier,
men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationerna 1 och 2.