Fru talman! Jag tycker att Mikael Odenbergs in-
lägg visade att han är ganska tjatig och håller fast vid
en mycket märklig beskrivning av det som låg bakom
det försök som den regering som jag trädde in i 1990
gjorde för att få stopp på precis det som den proposi-
tion som vi i dag behandlar rör sig om.
Det finns två vägar att gå, Mikael Odenberg. Den
ena är att riksdagen på punkt efter punkt trampar in
med lagstiftning, rubbar maktbalans och ger sig på
detaljer. Den andra är att vi försöker finna en bra
balans, vilket jag påstår finns i propositionen, mellan
statens ansvar och parternas eget och fria ansvar för
löneförhandlingarna. Jag vill påstå att det finns en
stor respekt hos samtliga centrala organisationer på
arbetsmarknaden i dag för detta.
Alla organisationer har sina intressen som de för
fram starkare än andras. Jag tycker att det är ganska
löjligt att diskutera vilka som går i vilkas ledband. Jag
går inte i någons ledband. Jag lyssnar och tar argu-
ment, och sedan försöker vi sy ihop en helhet som ska
ha en rimlig balans. Som jag sade måste institutet
kunna bygga på stor respekt och stort förtroende från
samtliga parter på arbetsmarknaden. Jag tycker att
propositionen är ett hedervärt försök att åstadkomma
detta.
När det gäller att undvika inflationskarusellen och
den diskussion om att försvaga olika parter på ar-
betsmarknaden som vi förde 1990 har vi kommit
väldigt mycket längre med den proposition som vi i
dag har framför oss. Men lönebildningsproblemen
kräver insatser på konsumentområdet, i konkur-
renspolitiken, i skattefrågorna - allt det som regering-
en samtidigt arbetar med.