Herr talman! Jag uppskattar den ödmjukhet med
vilken Bengt-Ola Ryttar ändå närmar sig det här
ämnet. Han erkänner uppenbarligen att allt inte är
elände och att allt inte är att gå mot en vägg när det
gäller miljön t.ex.
Jag har dock svårt att förstå varför det skulle vara
något fel med att bekämpa inflationen. Det var ju det
första som Bengt-Ola Ryttar nämnde som något
negativt med EU:s målsättningar.
En gång i tiden tyckte även en god socialdemokrat
att vi skulle hata inflationen, som kommer som en
tjuv om natten och omfördelar utan att någon
egentligen märker det. Det är ju knappast de svaga
grupperna i samhället som har något att tjäna på en
inflation. Och det är knappast till priset av en hög
inflation som vi egentligen önskar att det skulle gå att
bekämpa arbetslösheten. Men också jag erkänner att
det finns en balansgång där.
Bengt-Ola Ryttar säger: Genomförs den monetära
unionen har vi här i riksdagen inget annat att göra än
att säga ja och amen. Men omvänt frågar jag då: Om
vi inte är med och diskuterar de här frågorna och om
vi över huvud taget inte har något att ta ställning till i
Sveriges riksdag den dagen då den monetära unionen
genomförs, vad har vi då för inflytande? Och hur
utsatt blir Sveriges ekonomi den dagen då vi står
utanför det stärkta ekonomiska samarbete som finns i
Europa?
Det är med denna sak som med många andra
saker, nämligen att vi ändå måste se fram emot att
man i EU tillsammans diskuterar gemensamma
lösningar och att det är en angelägenhet enbart för
Sverige huruvida vi en gång i framtiden skall gå med i
den monetära unionen.