Fru talman! Krister Örnfjäder ägnade sitt anföran-
de åt att tala om flyget. Det skulle jag också gärna
göra, men det ska jag göra senare i eftermiddag. Jag
har i stället valt som tema för mitt ämne i dag trafik-
säkerheten. Den håller på att komma bort i diskussio-
nerna om pengar till vägarna.
I regeringens budget för i år konstaterar man
krasst att utfallet för år 2000 med 591 dödade i väg-
trafiken kan därför betraktas som ovanligt ogynn-
samt. Verksamhetsmålet var 400 döda. Regeringen
konstaterar vidare att nivån för insatserna för fysiska
trafiksäkerhetsåtgärder inte har nåtts, vilket regering-
en har prioriterat. Men vilka slutsatser drar regeringen
av detta? Man säger att åtgärderna bör bli tämligen
kraftfulla under de kommande åren. Det är ingen
diskussion om vem som har ansvaret eller vilket an-
svar som Vägverket och andra berörda som arbetar
med trafiksäkerheten har för den tragiska utveckling-
en.
Vad avser regeringen egentligen att göra? Låter
man trafiksäkerhetsarbetet fortsätta som om ingenting
har hänt?
Vi i Moderata samlingspartiet har redan tidigare
ifrågasatt om det är förenligt med Vägverkets upp-
drag att arbeta med trafiksäkerhetsfrågorna. Vi tyckte
att de senaste årens misslyckanden gjorde att det var
en berättigad uppfattning. Den tycker vi fortfarande
är riktig. Vi tyckte därför att hela trafiksäkerhetsar-
betet skulle granskas av regeringen. Vi ville se över
Vägverkets organisation och andra organisationers
arbete för att se hur det går att arbeta med trafiksä-
kerhet.
Detta är än mer relevant i dag än då.
Även om man via munnen, s.k. lip service, ställer
sig bakom nollvisionen har regeringen ändå lämnat
nollvisionen. Man talar om sina olika insatser, t.ex.
mitträcken. Men de är långtifrån vad vi behöver. De
är bra, men det behövs väldigt mycket mera.
I år kommer det att bli över 600 döda i trafiken.
Målet var 400. Bristande trafiksäkerhet är en av våra
största och viktigaste folkhälsofrågor. Risken att dö
eller skadas i en trafikolycka är den vanligaste döds-
och olycksorsaken för ungdomar mellan 16 och 24 år.
Fru talman! Som Per-Richard Molén och Lars
Björkman tidigare har talat om är en bra väg en förut-
sättning för trafiksäkerhet. Jag ska inte ägna mer tid
åt att tala om regeringens dåliga vägar, men det är
oroande att vägarna fortsätter att försämras. Det finns
annat att oroa sig för när det gäller trafiksäkerheten.
Det är en rad frågor som regeringen skulle ha klarat
av, som riksdagen har beslutat om men som ännu inte
har skett.
En enig riksdag beslöt att inrätta en vägtrafikin-
spektion. Denna fråga utreddes. Det kom ett förslag.
Vad hände? Ingenting. Nu säger regeringen att man
ska utreda frågan en gång till. Vi menar att en sådan
trafikinspektion behövs för att se på vilket ansvar som
systemutformaren har och vilket ansvar som ska tas.
Det är inspektionen som ska lyfta fram bristerna hos
väghållaren och peka på förbättringar. Vågar inte
regeringen inrätta en sådan trafikinspektion därför att
det skulle bli så stor kritik av det arbete som har
gjorts? Varför tillsätts inte någon vägtrafikinspek-
tion? Det är inte bara vi i riksdagen utan många myn-
digheter och organisationer utanför riksdagen som
också har talat om behovet av en stark vägtrafikin-
spektion. Vi menar att den snarast bör inrättas. Här
tror jag att vi har hela utskottet bakom oss.
På samma sätt finns frågan om att utreda inrättan-
det av en patientofferjour. Denna fråga står riksdagen
också bakom. Jag vet inte varför detta inte har skett.
Här har vi varje år 5 000-7 000 allvarligt skadade
som många gånger - det vet vi från många utredning-
ar och studier - står helt ensamma och för vilken
trafikolyckan blir ett trauma som följer dem hela
livet. Det finns också 50 000-60 000 lindrigare ska-
dade som på samma sätt kan falla offer för försäk-
ringsbolagens godtycke, där Trafikskadades Riksför-
bund försöker att hjälpa dem - men utan särskilt stora
resurser. Varför kommer inte en utredning om pati-
entofferjour?
I den här frågan vill jag också lyfta fram statisti-
ken. Fortfarande har vi en väldigt osäker olycksfalls-
statistik. En utredning i Skaraborg visar nämligen att
rader av skadade på sjukhus efter trafikolyckor inte
ens var registrerade. De fanns bara i sjukhusets sta-
tistik men inte hos polisen.
Fru talman! Även om vi i Sverige är missnöjda
med vårt trafiksäkerhetsarbete är olycksutvecklingen
ute i Europa ännu mer oroande. En mindre mellanstor
svensk stad, nämligen 42 000 människor, dödas varje
år i trafiken på de europeiska vägarna, och över en
och en halv miljon skadas. Här är det alltså lång tid
kvar innan vi kan tala om en nollvision.
Jag vill särskilt peka på sådana åtgärder som
handlar om bilbältesanvändning och promillegränser.
Där pågår en diskussion, och där har vissa beslut nu
fattats inom EU. Men vi behöver arbeta mera för att
få gemensamma standarder och föreskrifter, så att det
blir säkrare för alla på de europeiska vägarna.
Vad ska vi göra i Sverige? VTI har tittat på skälen
till att antalet dödade i trafiken ökar. De har ställt upp
en rad orsaker till att utvecklingen gick ned och till att
den plötsligt har gått upp.
Som tidigare har konstaterats var det den minska-
de trafiken ett skäl till att antalet trafikolyckor gick
ned i mitten på 90-talet. Men den ökande trafiken kan
inte enbart förklara att antalet olyckor nu har gått upp
igen.
I den analysmodell som VTI har arbetat med sä-
ger man att det finns en rad faktorer som har lett till
att dödstalen gått upp på detta sätt. Man har bara gjort
en förstudie, men man tar fram några exempel på
vilka dessa faktorer skulle kunna vara. Jag vill gärna
ta upp och belysa några av dem.
En faktor sägs vara att det är unga bilförare. Här
kan man se att andelen bilolyckor med unga männi-
skor ökar, och olyckstalen är stora särskilt på sena
lördagskvällar och tidiga morgnar. Då är de unga
särskilt utsatta.
Man talar också om äldre bilförare i trafiken. Vi
vet att äldre är en utsatt grupp, som bilister såväl som
gångtrafikanter och cyklister. De löper större risk än
andra att dödas eller skadas svårt. Det beror på att
deras kropp är skörare men också på att de kanske har
sämre syn och mindre rörelseförmåga.
Här har det kommit en rad studier som visar att
äldre som förare inte är mer olycksdrabbade i trafiken
än andra. Vi menar att det kanske inte är tillräckligt
utrett än - det har alltså kommit en första utredning -
men det är viktigt att vi tittar på det här problemet. I
dag är en av sex svenskar äldre än 64 år, och det finns
1 miljon körkortsinnehavare. Om 20 år kommer en av
fyra att vara äldre än 64 år. Vi vet inte hur många
som då har körkort, men det är säkert minst 2 miljo-
ner.
Därför måste vi se vad det är för risker med äldre
bilförare och hur man kan lösa situationen för dem så
att de kan behålla sitt körkort men ändå inte öka ris-
ken för olyckor.
En annan fråga som man lyfter fram är andelen
alkohol i trafiken. I Sverige döms 14 000 rattfylleris-
ter varje år. Samtidigt finns det uppgifter som säger
att det kör omkring 14 000 påverkade i trafiken varje
dag. Det är siffror som skrämmer, och de blir inte
mindre hotfulla när vi vet att det finns andra typer av
berusnings- och bedövningsmedel som används allt-
mer frekvent.
Därför tror vi att alkolås i kollektiv- och yrkestra-
fik skulle kunna vara en konkurrensfördel för företa-
gen. Självfallet behövs det ökad polisövervakning
och skärpta promillegränser.
Fru talman! Det är också viktigt att de som kör bil
i sitt yrke följer säkerhetsföreskrifterna. Tyvärr har vi
haft en ovanligt kraftig utveckling av olyckor inom
den tunga trafiken - en fördubbling sedan 1994. Här
har vi sett att det är dåliga bromsar, alkoholpåverkan
och slarvig körning. Jag tycker att det är väldigt vik-
tigt att nyttotrafiken tar ansvar för sitt arbete och att
både beställare och arbetsgivare ställer tydliga krav så
att trafiksäkerheten värnas. Det känns oroande att så
många olyckor drabbar just dem som har trafiken som
sitt yrke.
Fru talman! Det räcker inte bara med säkra bilar
och säkra vägar, utan vi måste också ha människor
som kör på ett säkert sätt, som har en positiv attityd
till trafiksäkerhet, som vill visa hänsyn och som vill
följa trafikreglerna. I och med att vägkapitalet har
förstört så mycket som det har gjort, i och med att
polisen visar det bristande intresset och i och med att
vi därför har fått sänkningar av hastigheten som den
enda möjligheten att minska dödsolyckorna tror jag
att alltfler bilister struntar i trafikreglerna.
Vad vi därför måste göra, som man också säger i
VTI:s förstudie, är att få ett helt annat sätt att se på
trafiksäkerhet och ett helt annat sätt att hantera trafi-
ken - att visa hänsyn.
Varför är det så att när man sätter upp kameror
minskar antalet olyckor på olycksdrabbade
vägsträckor? Kan man inte få ned hastigheten och få
människor att köra på ett säkert och hänsynsfullt sätt
utan kameror? Jag tycker att det är väldigt viktigt att
diskutera det. Kan det också bero på att väldigt
mycket av trafiksäkerhetsarbetet inte har ägnats åt
attitydpåverkande åtgärder?
När det gäller t.ex. cyklister kunde vi se att an-
vändningen av hjälmar gick upp ganska dramatiskt i
mitten på 90-talet och var uppe i nästan 20 %. Nu har
man slutat med kampanjerna för att använda cykel-
hjälm, och användningen har gått ned till 16 %. Att
cykla utan hjälm är ganska farligt.
Jag tror alltså att hela trafiksäkerhetsarbetet måste
bygga på de här tre benen: säkra bilar, bra vägar och
förare som tar hänsyn. Utan det kommer vi inte att få
ned antalet trafikolyckor till noll - den nollvision som
vi arbetar för. Jag tror att det är oerhört viktigt att se
att det är både spännande och roligt att färdas i trafi-
ken, men det kräver också att man tar hänsyn.