Fru talman! Låt mig först upplysa kammaren att jag
endast suttit som ordinarie ledamot i KU litet mer
än en månad. Jag efterträdde Harriet Colliander
sedan hon blivit partichef. När jag nu tar till orda
gör jag det med försiktighet och respekt, inte minst
gentemot dem som har ruvat i utskottet under
långliga tider. Jag börjar med några synpunkter på
utskottsarbetet i KU sett med mina unga
nybörjarögon.
Förutsättningen för att man skall kunna göra ett
fullgott arbete är att man utan att somna kan läsa
igenom de meter av papper som produceras av det
i mina ögon effektivaste kansli. Jag har jämfört med
vad jag har upplevt i det civila livet, och jag är djupt
imponerad av det jobb som Magnus Isberg och hans
medarbetare har gjort. Jag vill tacka dem för detta.
Om jag ser på hur jag får jobba kan sägas att jag får
sitta ensam, medan mina regeringsvänner och
socialistiska vänner delar upp jobbet på sex sju
personer. Sedan blir jag sittande med utslagsrösten,
utan någon juridisk eller annan hjälp. När man
långsamt växer in i de utdragna
granskningsärendena under månader är det
säkerligen okej. Men det är hart när omöjligt att
träffa rätt beslut utan att läsa in och suga på de ofta
komplicerade granskningsfrågorna. Jag har därför
tvingats att passa ett par gånger, då jag inte känt
mig mogen att fatta ett beslut som kan få ödesdigra
följder för ett statsråd. Jag kommer att ta upp det
vidare under de två granskningsärenden som
kommer att avgöras här i kammaren. Det gäller
JAS-ärendet och ärendet om Finansinspektionens
chef. Mitt problem är att om jag avstår, blir
resultatet detsamma som om jag säger nej. Då har
ordföranden utslagsröst. Det gäller att hålla tungan
rätt i mun.
En fundering som jag tycker gör KU-livet extra
spännande är att det i varje granskningsärende
snart visar sig att regeringspartierna lojalt ställer
upp vid varje attack på den sittande regeringen. Jag
är övertygad om att rollerna var de omvända då
Socialdemokraterna satt vid makten under den
tidigare mandatperioden.
Då det är den sittande regeringen som granskas,
tenderar Socialdemokraterna att bli aggressiva och
i vissa fall gå till överdrift i partipolitiskt nit. De
borgerliga ledamöterna försöker då slå tillbaka
med samma vapen. Vi har på sista tiden upplevt
uppslitande strider, bl.a. i Volvo--Renault-affären,
där man diskuterat vad Pehr Gyllenhammar sagt
eller inte sagt till statsministern. Liknande
skärmytslingar har ägt rum beträffande granskning
av regeringens konsulttjänster. Regeringspartierna
har riposterat med att kräva granskning av den
socialdemokratiska regeringens hantering av sina
konsulter. Jag har, till skillnad mot vad Birger
Hagård har sagt, varit positiv till att även den
socialdemokratiska regeringen skall granskas.
Däremot har jag förespråkat att granskning om
möjligt skall ske omedelbart, medan man
diskuterar dessa konsulttjänster i pressen.
Jag tror att granskarna kommer att finna att de två
regeringarna varit lika goda kålsupare när det gäller
att använda konsulter. Man kanske inte alltid har
följt lagens bokstav. Vi får emellertid inte glömma
att man använder en konsult för att snabbt kunna
kompensera sig för bristen på kvalificerad
arbetskraft. Det är nämligen kvaliteten och
snabbheten i agerande man söker då man arbetar
med konsulter. Då hinner man inte alltid med
formalia. Detta kommer granskarna lätt att kunna
konstatera. Jag är däremot tveksam till vitsen med
att hänga ut varandras insufficiens för pressen, som
glupskt kommer att kasta sig över dessa godbitar.
Jag kommer återigen att sitta med min hopplösa
utslagsröst. Jag vet att båda parterna är skyldiga till
övertramp och vill att fighten skall sluta oavgjort.
Passar jag, får Socialdemokraterna
utskottsmajoritet med ordförandens utslagsröst.
Röstar jag med regeringen, tvingas jag ta ställning,
vilket jag inte vill. Allså kommer avgörandet att ske
i kammaren, som i dag. Det gäller alltså dessa två
ärenden som vi har diskuterat tidigare.
Ärende efter ärende rullar vidare på samma sätt,
och jag blir så småningom ovän med alla, trots att
jag och Harriet Colliander försökt att fungera som
moderatorer. För att få respekt fordras att man kan
sitt ämne, annars faller ens argumentering platt till
marken.
Jag har med viss besvikelse upplevt att utskottet
beslutat att uppskjuta sju granskningsärenden som
har med regeringens behandling av
Nordbanksaffären och vissa därmed förknippade
frågor att göra. Jag har tillsammans med
Moderaterna reserverat mig mot detta beslut, och
jag yrkar härmed bifall till den reservationen. Inom
parentes sagt trodde jag att jag hade reserverat mig
mot uppskjutande av alla sju ärendena, men jag har
tydligen gjort ett misstag. Det förstod jag när jag
läste igenom protokollet i går. Framför allt har jag
reagerat negativt mot att frågan om regeringens
handläggning av Nordbanksaffären som sådan har
skjutits upp. Orsaken är kanske att allvarlig kritik
hade riktats både mot den gamla och den nya
regeringen. Då är det kanske bekvämt att i enighet
skjuta alla kontroversiella frågor på framtiden, då
allmänheten glömt vad som egentligen hänt i
Nordbanksaffären.
I raden av de granskningsfrågor som kan sägas vara
av mer allmän karaktär vill jag i korthet diskutera
riksdagens användning av konsekvensanalyser.
Konsekvensanalyser är ett magiskt ord, framför allt
inom riksdags- och regeringskretsar. KU har
frejdigt diskuterat detta innan jag kom in som
ordinarie ledamot. I näringslivet kallar man
konsekvensanalyser för investeringsanalyser,
därför att man framför allt är intresserad av att
uppskatta hur mycket pengar man får ut av en
investering. Detta är vad det principiellt handlar
om. Det viktiga är att man gör de rätta antagandena
om olika alternativ. Man pratar därvid om den
Gausska fördelningseffekten. Gauss var, inom
parentes sagt, en mycket känd matematiker. I
korthet rör det sig om en statistisk fördelning runt
ett medelvärde. Det är tyvärr få förunnat att ha den
rätta bollkänslan för att göra de rätta antagandena,
som får konsekvensanalysen att bli rätt utformad.
Jag vill därför varna för den inom riksdagen
härskande övertron på konsekvensanalyser. Man
säger populärt: ''Garbage in, garbage out''. Det är
lätt för en riksdagsledamot, som i allmänhet inte
känner till Gauss teorier, att i tid och otid, och ofta
i ett trängt läge, se ordet konsekvensanalys som ett
Sesam, öppna dig.
KU har frågat de olika utskotten vad de anser och
bett dem kommentera användandet av
konsekvensanalyser. Finansutskottet anser att
riksdagen bör ställa krav på att konsekvensanalyser
skall ingå i alla lagstiftningspropositioner. Det
anser också att konsekvensanalyser behövs för att
ärendet skall anses tillräckligt berett.
Ny demokrati har i finansutskottet anmält en
avvikande mening. Vi har anfört att det på det
ekonomiska området bör finnas ett motsvarande
organ till Lagrådet som bör kallas ekonomiskt råd.
Rådet skall ha till uppgift att granska regeringens
konsekvensanalyser och att biträda riksdagen med
att förbättra beslutsunderlaget.
Ny demokratis propå har, som ofta är fallet, inte
vunnit gehör. Men jag är övertygad om att vi om
några år har ett ekonomiskt råd som komplement
till Lagrådet. Juridiken får nu inte styra
utskottsarbetet, och det är viktigt. I den nya eran
kommer ekonomerna, med eller utan KU, att få ett
allt större inflytande på utskottsarbetet.
Jag har redan tackat den frånvarande Magnus
Isberg. Eftersom jag tror mig säkert veta att jag
kommer att vara kvar ytterligare en mandatperiod
vill jag säga följande. Jag kommer att sakna Bertil
Fiskesjö för hans kunnighet, hans torra humor och
hans skånska tal. Jag tycker att han är oöverträffad
som talman.