Fru talman! Också jag vill börja med att tacka
kanslipersonalen på konstitutionsutskottet, som
har haft och fortfarande har en tuff vår. Vi har en
förmåga att ställa krav på kansliet.
Dagens debatt är en viktig del av den kontrollmakt
som måste utövas i en demokrati. Flera talare har
haft den synpunkten. Ibland krävs också i
massmedierna att själva kontrollmakten i sin tur
måste granskas. Jag tror att det finns berättigade
synpunkter bakom dessa krav. Jag tror också att
alla KU-ledamöter välkomnar en sådan
granskning. Den måste utövas av den politiskt
intresserade allmänheten och massmedierna, men
givetvis också av riksdagens ledamöter.
Om allmänheten får intrycket att riksdagens
konstitutionsutskott mest är ett forum för
partipolitiska fejder minskar givetvis respekten för
demokratins kontrollmakt, och förtroendet för
själva demokratin får sig ytterligare en knäck.
Självfallet bär också landets statsminister ett ansvar
för opinionsbildningen om KU. Jag anser att vissa
formuleringar i hans brev till KU var olyckliga.
Det är enligt min mening också olyckligt att vi i
detta betänkande fått in ett par särskilda yttranden
som behandlar oavslutade frågeställningar om
regeringen och den s.k. Volvo--Renault-affären,
som ju konstitutionsutskottet kommer att fortsätta
att granska.
Fru talman! Precis som i början på 30-talet skrivs
nu artiklar i pressen med budskapet att demokratin
är sjuk. Den representativa demokratin måste
lämna plats för ett nytt styrelseskick sägs det i en
artikel av en ledande moderat jurist. En
kommission av högt uppsatta byråkrater bör få en
exklusiv rätt att lämna förslag, hävdas det.
Jag tycker att denna typ av artiklar för med sig en
odör från 30-talet när det gäller hur man ser på
parlamentarismen. Det borde vara en
varningssignal för oss alla att stärka vakthållningen
kring demokratins principer. I den vakthållningen
har konstitutionsutskottet en särskild roll.
För drygt ett år sedan framträdde i Finland en
anonym konsult. Han påstod att han i samarbete
med de finska storföretagen arrangerat en
mediekampanj mot den finska marken för att
framtvinga en devalvering. En sådan framtvingades
ju också.
I Sverige genomfördes mot en liknande bakgrund
av omfattande valutaspekulationer krisuppgörelser
i september 1992. Dessa krisuppgörelser har haft
stor betydelse för riksdagsarbetet sedan dess.
Under fjolårets granskningsarbete sköts
granskningen av krisuppgörelserna mellan
regeringspartierna och Socialdemokraterna till i år.
Nu har den granskningen lagts på hyllan utan någon
särskild utredning.
Jag frågar mig: Är det rimligt att partiledare med
snabba förhandlingar under några timmar utreder
och föreslår en politikomläggning av den
omfattning det här var fråga om? Är det rimligt ur
konstitutionell synpunkt att regeringen i ett snabbt
träffat avtal med ett oppositionsparti låser en stor
del av riksdags- och regeringsarbetet?
Kan inte övriga oppositionspartier och sakkunniga
inom regeringskansli och riksdag ha något att
komma med som i en normal beredningsprocess
kan förbättra förslagen? Kan sådana avtal, med ett
nödvändigtvis darrigt underlag, över huvud taget
förväntas hålla när de granskas närmare? I
praktiken har ju krisuppgörelserna fallit sönder.
Jag tror inte på det rimliga i att
partiledaröverläggningar skall tillåtas låsa det
politiska arbetet, om man inte har några fasta regler
för hur och när sådana uppgörelser kan ske. Sådana
uppgörelser kan vara viktiga, men de måste ske
under vissa bestämda former. Det är också märkligt
att konstitutionsutskottet inte har förmått granska
regeringsutövningen under krisuppgörelsen år
1992.
En annan fråga där KU borde ha gjort en
ytterligare kraftansträngning är granskningen av
den förra regeringens information av den illegala
krutexport via DDR som företaget Bofors stått för.
Det görs visserligen i betänkandet beskrivningar av
utskottets tidigare arbete med frågan sedan år 1987
och framåt. Men utskottsmajoriteten hänvisar bara
till de kritiska uttalanden som tidigare gjorts om
svagheter i regeringens kontroll av
krigsmaterielexporten.
Det har enligt min mening i fjol kommit delvis nya
uppgifter genom boken Die Akte Bofors som
kunde ha föranlett utskottet att gå vidare och
begära uppgifter från t.ex. SÄPO om vad det visste
och vad regeringen eventuellt visste om den illegala
kruthandeln vid denna tid. Denna bok bygger på
material som man har fått fram i forna DDR och
som blivit tillgängligt efter murens fall.
Det är litet märkligt att EU-frågan inte ägnas större
uppmärksamhet i granskningsbetänkandet.
Visserligen har utskottet utrett hur förberedelsen
för tillsättningen av de bortåt tusen tjänstemän och
svenska befattningshavare i EU-apparaten skall gå
till. Också på några andra ställen berörs EU-
anpassningen och EES-samarbetet. Men vi kan
fundera på vad detta relativa ointresse för EU-
frågan beror på.
Ur konstitutionell synpunkt finns givetvis många
frågor att ställa. De har också ställts, t.ex. i
samband med EES-propositionen. Jag menar att
EU-medlemskapet kommer att innebära högst
påtagliga förändringar i hur lagar och förordningar
bereds. Man kan fråga sig om regeringen har
ansträngt sig tillräckligt för att det svenska
samhällslivet i hela dess bredd skall komma med i
den beredningsprocess som nu pågår inom ramen
för EES-avtalet.
Det kommer säkert att finnas anledning att
återkomma till dessa problemställningar. Vi fyra
EU-motståndare som ingår i konstitutionsutskottet
får ta på oss en del av skulden till att vi inte varit
mer aktiva och med ytterligare begäran om
granskning drivit denna fråga framåt.
Fru talman! Jag skall avslutningsvis beröra en
ytterligare frågeställning som hör till dessa första
tio områden, nämligen frågan om
konsekvensanalyser. Det sägs på ett ställe i
betänkandet att trafikutskottet anser att
konsekvensanalyserna av regeringens
propositioner om trafikens infrastruktur måste
förbättras. Man säger också att det politiska
inflytandet måste stärkas. Konsekvenserna av
järnvägs- och vägbyggen måste klarläggas bättre,
menar trafikutskottet. Finansutskottet anser att det
inte sällan finns uppenbara brister när det gäller
förekomsten och utformningen av
konsekvensanalyser i propositioner.
Nu har riksdagen ställt sig bakom rätt omfattande
satsningar under de närmsta åren på just trafikens
infrastruktur. Man räknar med att staten skall satsa
i storleksordningen 100 miljarder på detta område.
Man kan fråga sig om riksdagen har fattat de
besluten utan att ha fullt klart för sig vilka
konsekvenser dessa investeringar kommer att få.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till min
meningsyttring vad avser avsnitten 12 och 15. Jag
återkommer senare i debatten till dessa avsnitt.