Herr talman! Ansvaret är ju faktiskt i sig. Det växer
inte med olyckornas omfattning. Ansvar är ett
ansvar, oberoende av om en flygning -- som i det
här fallet -- genomförs lyckligt eller ej. Man kan
inte koppla ansvaret till antalet döda och i
efterhand säga att om si och så många hade
omkommit eller skadats skulle ansvaret ha ökat
ännu mera. De myndigheter som har givit tillstånd
till flygning och bedömt planet som luftvärdigt har
säkert gjort detta med kännedom om de brister som
kanske fanns i planet. De har därför ansett att det
skulle ske en begränsad flygning och att flygningen
skulle ske på ett visst sätt, huvudsakligen över
vattenområden i Stockholm.
Jag är utomordentligt glad och tacksam över att
ingen människa kom till skada och över att inte
heller piloten skadades. Det kan vi alla vara
rörande ense och tacksamma över. Självfallet är det
så. Det hade i så fall varit förfärligt.
Samtidigt konstaterar jag att det dagligen sker en
omfattande civil flygning över Stockholm. Vi kan
vara tacksamma för att det inte händer fler
flygolyckor över ett så tättbebyggt område som
Stockholm, mot bakgrund av det omfattande
trafikflyg som dagligen förekommer.
Jag vill inte påstå att försvarsministern var särskilt
dåligt informerad över vad som hände, men han
ansåg inte att han i första hand hade att göra
luftvärdighetstester. Det anser inte jag och
fortsättningsvis inte han heller. Det är chefens för
flygvapnet och Försvarets materielverks sak att
göra luftvärdighetskontroller.
Det politiska ansvar som man i så fall skulle kunna
utkräva får man utkräva av regeringen in corpore.
Det hade, precis som Ingvar Johnsson antydde, i så
fall varit möjligt för regeringen att ingripa, men inte
för försvarsministern utan för regeringen i sin
helhet. Men eftersom huvuddoktrinen är att det är
myndigheternas sak att göra den här typen av
tekniska bedömningar, ansåg man från
Försvarsdepartementets sida att man inte skulle ha
lagt sig i frågan, om man haft kännedom om att en
flyguppvisning skulle äga rum i Stockholm.