Herr talman! Jag yrkar bifall till de
socialdemokratiska reservationerna 1 och 3 fogade
till detta avsnitt.
Regeringens handläggning av asylärenden är ett
återkommande granskningsärende. Vi -- här talar
jag för socialdemokraterna och för en majoritet av
riksdagsledamöterna -- är angelägna om att Sverige
lever upp till sitt goda anseende som ett land där
humanitet och omtanke är ledstjärnor för
flyktingpolitiken.
Som Charles Westin, professor i invandrarfrågor
uttryckt saken: Politikerna måste ta sitt ansvar och
klart redogöra för vad vår demokrati står för. Och
att vi genom olika konventioner faktiskt har åtagit
oss att ge skydd åt förföljda och förtryckta
människor.
Herr talman! Utskottet har tillgång till detaljerade
och kontinuerliga rapporter från US State
Department, Amnesty International och Americas
Watch. Vi bedömer dessa källor vara säkra.
Vi tar också del av vad FN:s flyktingkommissarie
anför. Det har framkommit att förhållandena i Peru
avsevärt försämrats. Peru kan inte längre betraktas
som en rättsstat. Dödsstraff har nyligen återinförts.
Människor försvinner spårlöst. Människor avrättas
utan rättegång. Vi har uppgifter om att militär
rutinmässigt torterar misstänkta. Bruket av tortyr
är således utbrett. Organisationerna Sandero
Luminosa och MRTA tillgriper egna
sanktionsmetoder utanför lagens råmärken mot
motståndare, utan att staten Peru i dessa fall
skyddar sina medborgare. Det finns uppgifter om
70 försvinnanden och 30 avrättningar.
Vilka utsätts då i första hand för myndigheternas
eller terroristorganisationernas behandling? Ett
lovligt byte för denna brutalitet är naturligtvis de
som av politiska skäl flytt landet, men som trots
detta tvingats att återvända.
Regeringen har i sin praxisbedömning inte tillmätt
dessa omständigheter den betydelse som krävs.
Detta slår vi socialdemokrater fast i reservation 1.
UNHCR har i ett dokument, daterat den 18 mars
1994, riktat allvarlig kritik mot de avvisningsbeslut
som Invandrarverket och Utlänningsnämnden
fattat -- naturligtvis med ledning av praxisbeslut av
regeringen. Invandrarministern ansåg vid den
utfrågning utskottet hade med henne att ''man
lägger stor vikt vid UNHCR:s arbete''. Hon går till
och med så långt att hon säger att hon i huvudsak
delar UNHCR:s uppfattning och därmed kritik av
den 18 mars 1994.
Återrapportering av vad som händer med till Peru
avvisade personer har varit knapphändig. Men
misshandel och en skottskada finns det
dokumenterat.
Regeringen har att göra avvägningar mellan att i en
del fall avvisa människor eller att låta dem stanna
av humanitära skäl. Vi har förståelse för
regeringens synsätt, som också delades av den
socialdemokratiska regeringen. Sverige skall inte
bli centrum för cellverksamhet avsedd att stödja
terrorism i Peru. Men låt mig säga, utan att vi riktar
formell kritik, att vi i en del fall tycker i likhet med
FN:s flyktingkommissarie att anknytningen till
Sandero Luminosa och MRTA varit alltför löslig
för att vara relevant och för att motivera en
utvisning.
Vad händer i Kosovo? Tiden medger ingen längre
utläggning. I september 1990 tog Serbien kontroll
över Kosovos parlament, rättsväsen och polis. De
70 000 albaner som arbetat i statlig tjänst har
avskedats. Över 50 000 modernt utrustade serbiska
poliser och soldater har skickats till Kosovo som en
demonstration att landet i själva verket är
ockuperat. Övergreppen mot de mänskliga
rättigheterna är legio. Risken att kriget sprider sig
från Bosnien är också överhängande.
I oktober 1992 beslutade regeringen att upphäva
den s.k. treterminsregeln. Denna regel som
infördes av den socialdemokratiska regeringen
innebar att barnfamiljer som rotat sig i landet fick
stanna av humanitära skäl. Man hade barnens bästa
för ögonen. Birgit Friggebo påpekade vid
upprepade tillfällen i riksdagen att endast
skyddsbehovet skulle vara avgörande för om
människor fick stanna eller inte. Följden av detta
blev att barnfamiljer sändes tillbaka till Kosovo,
där skolorna var stängda. De återvändande fick i
många fall lita till hjälporganisationer för sin
överlevnad. Eller också valde de att gå under
jorden för att stanna illegalt i Sverige eller att fly till
annat land, företrädesvis Norge. Under alla
förhållanden fick barnen utstå lidande.
Den 14 april 1994 återinförs denna möjlighet för
barnfamiljer att stanna. Denna ryckighet i
normgivningen har skadat tilltron till de
rättstillämpande myndigheterna. Det har skadat
Sveriges anseende.
Den andra punkten i vår kritik i reservation 3 gäller
att regeringen brustit i ansvar när det gäller
uppföljningen av avvisade kosovoalbaner.
Amnesty har avvisats från Kosovo, och ESK får
inte ha undersökningskommissioner där. Så mycket
mer vilar då ansvaret på att regeringen följer upp,
åtminstone med stickprovskontroller, vad som
händer de återvändande.
Sveriges Radio gjorde ett reportage om en
hjärtsjuk man som avvisats, och som misshandlats
och torterats svårt när han återvänt. Han torterades
vid två tillfällen. Därefter blev han sängliggande,
och nu har han avlidit. FN:s flyktingkommissarie
har bekräftat att mannen bar spår av misshandel.
Att poliser våldtar, trakasserar och misshandlar
finns styrkt. Och att unga flickor begår självmord
för att de inte står ut med sexuella övergrepp finns
också styrkt.
För övrigt har jag behov av att säga att jag står så
långt ifrån Ny demokratis reservation i
flyktingfrågan som tänkas kan. Harriet Colliander
har uttalat att hon skall göra svensk flyktingpolitik
till Ny demokratis huvudfråga i valet. Jag beklagar
det ställningstagandet.