Herr talman! Varje år får KU
granskningsanmälningar av denna typ. Dessa
granskningar föranleder alltid, långa, ingående och
principiella diskussioner om var gränsen skall gå.
Jag talar inte om de mycket tydliga fall som
eventuellt kan finnas men som sällan uppträder,
nämligen där de legala gränserna tydligt överskrids.
Det är ytterst sällan statsråden överskrider de
legala gränserna för sin maktutövning. Nej, det
handlar om just vad statsråden kan tillåtas säga i
egenskap av framstående politiska företrädare och
inte sällan som partiledare.
Konstitutionsutskottet har tidigare uttalat att det är
statsrådets avsikt med uttalandet som skall fälla
avgörandet när KU gör sin bedömning. I sådana fall
går det alltid att se uttalanden från två håll. Det
finns en generös inställning oavsett partifärg till
statsrådens rätt att uttala sig, vidare en mer snål
inställning.
Jag anser att konstitutionsutskottet i dessa gränsfall
skall handla i den anda som
yttrandefrihetslagstiftningen är skapad, nämligen
att man skall lägga tyngre vikt vid rätten att uttala
sig om olika fakta och att argument skall vägas
samman.
Jag har den inställningen främst av det skälet att
man i en demokrati speciellt skall värna om
yttrandefriheten, även för statsråden som ju hör till
vår demokratis främsta utövare. Det får inte
utvecklas en praxis där statsråden inte vågar säga
någonting som kan misstänkas eventuellt få kritik
av konstitutionsutskottet.
Våra politiska partier gör säkert sitt bästa för att till
statsråd utnämna omdömesgilla personer som med
gott omdöme utövar sitt ämbete, personer som kan
avgöra vad som håller sig inom gränsen för det som
är möjligt för ett statsråd att uttala. Därför är det
positivt att vi i dessa frågor har ett enigt
betänkande. Visserligen uttalas det synpunkter,
men ändå sätts inte för snäva gränser. Jag ville göra
den principiella markeringen.
Regeringens handläggning av vissa asylärenden
(avsnitt 12)