Herr talman! Frågan om de permanenta
uppehållstillstånden för bosnier är en stor fråga,
som berör många människor och som också handlar
om mycket pengar. Jag anser att regeringen skulle
ha underställt riksdagen frågan innan man fattade
beslutet. Eftersom landet också befinner sig i ett
svårt ekonomiskt läge finns det all anledning att gå
till riksdagen och höra om riksdagen anser att
ytterligare några miljarder kan beviljas för
flyktingpolitiken. Jag vet att det här är praxisbeslut,
förvaltningsbeslut, som regeringen har rätt att
fatta.
Vid utskottets utfrågning frågade jag
invandrarministern vilket utredningsunderlag
regeringen hade när man fattade beslutet och om
man hade gjort någon konsekvensanalys. Vad
skulle beslutet att ge 42 000 bosnier, och så
småningom också deras åtföljande anhöriga,
permanent uppehållstillstånd innebära för staten
och för skattebetalarna?
Birgit Friggebo ansåg att det inte fanns någon
anledning att förse sig med något sådant
underlagsmaterial, därför att det här var ett
praxisbeslut, som regeringen hade rätt att fatta.
Jag frågade: Har invandrarministern hört
kommunerna? Bosnierna skall ju placeras ut där.
Det hade man inte gjort. Kommunerna reagerade
inte heller så som invandrarministern hade tänkt
sig, eftersom man fick locka kommunerna med
stimulansbidrag för att de skulle ta emot bosnierna.
Jag anser att regeringen har skött den här frågan
mycket illa. Men jag konstaterar att problemet med
uppehållstillstånden var olöst under ett års tid.
Under sommaren 1992 fanns det många bosnier
här, och det var ett akut problem. Sedan gick
hösten 1992, och riksdagen arbetade. Så kom
hösten 1993, och riksdagen arbetade då också. Om
jag förstod det rätt, fick regeringen de här ärendena
från Invandrarverket den 15 januari. I mitten av
juni hemförlovades riksdagen, och den 21 juni
fattade regeringen principbeslutet, som hade till
konsekvens att dessa slussar öppnades, dvs.
permanenta uppehållstillstånd för 60 000--100 000
människor.
Jag menar att regeringen skulle ha gått till
riksdagen. Regeringen har ju en initiativrätt, och
riksdagen hade kunnat ta upp frågan om vilka
riktlinjer som skulle tillämpas för flyktingpolitiken
när det gällde uppehållstillstånd för bosnierna.
Regeringen hade då kunnat få ett beslut om en
ändrad flyktingpolitik, som hade kunnat
tillkännages Invandrarverket, som då hade vetat
hur man skulle hantera de här ärendena.
Jag sade att regeringen har en initiativrätt. Jag
menar också att regeringen har en skyldighet att ta
initiativ i sådana här stora frågor som berör hela
landet. Regeringen hade genom ett förslag i
kompletteringspropositionen kunnat få riksdagen
att besluta att ställa pengar till förfogande. Nu
pålade man riksdagen ett konstitutionellt tvång.
Först beslutar man om åtgärder, som kommer att
innebära kanske miljarder på sikt, och sedan går
man till riksdagen och begär pengar. Riksdagen är
då tvungen att besluta om pengarna. Jag frågar mig
vad som hade hänt om riksdagen under tiden hade
fått en annan majoritet, som inte hade beslutat som
regeringen hade tänkt. Det är det jag menar med
det konstitutionella tvånget.
I regeringsformen står det också att det är
regeringen som styr riket och att regeringen har
ansvar för landet. Regeringen har också ansvar för
att hushålla med pengarna, och då borde man ha
gått till riksdagen för att ta reda på hur riksdagen
såg på saken.
Jag menar också att man borde ha samordnat
flyktingpolitiken med de nordiska länderna. I
Danmark har man löst frågan om uppehållstillstånd
för bosnierna annorlunda. Där startar man med ett
temporärt uppehållstillstånd i stället för med ett
permanent.
När det gäller kosovoalbanerna, där barnfamiljer
som hade kommit till Sverige före den 1 januari
1993 fick uppehållstillstånd, riktar vi kritik mot
regeringen. Vi anser att regeringen har skött hela
Kosovoärendet alldeles felaktigt från början.
Man släppte in tusentals kosovoalbaner i Sverige,
trots att man visste att de inte skulle få
uppehållstillstånd här. De får sitta i flera år på
flyktingförläggningar, och sedan skickas de
tillbaka. När allt är klart räknar man med att 95--
96 % har skickats tillbaka till Kosovo.
Sedan finns det människor som har hållit sig undan
och som inte har velat anpassa sig till
myndigheternas krav. Så småningom ger man dem
uppehållstillstånd, därför att man egentligen inte
har någonting annat att göra.
Jag riktar alltså kritik mot regeringen för att den
har handlagt detta helt och hållet fel från början.
Människor skall inte sitta i åratal på
flyktingförläggningar och bli prövade, utan en
asylprövning skall ske på kort tid -- vi menar att den
skall ske på tre månader. Då hamnar man inte i den
här situationen.
Vi kritiserar också regeringens hantering av
flyktingpolitiken som sådan.
Herr talman! Jag vill nu yrka bifall till våra
reservationer nr 2 och nr 4.