Herr talman! Sedan förra årets granskning av
flyktingpolitiken har det framkommit oroande
rapporter om situationen i Peru. Catarina Rönnung
berörde de förhållandena i sitt anförande. Det
förekommer bl.a. uppgifter om att återvändande
från Sverige och från andra länder har arresterats
vid återkomsten till sitt land när de har utvisats dit.
Regeringsbesluten i Sverige har lett till att
asylsökande har tvingats söka sig till andra länder,
där de åtminstone i ett fall har fått
uppehållstillstånd. Vidare har besluten lett till att
en rad av de asylsökande har hållit sig gömda i
Sverige under svåra förhållanden.
Till det här kommer att UNHCR, under
åberopande av konventionsreglerna, kritiskt har
kommenterat de grunder som åberopats i
regeringens beslut och som därefter använts i beslut
av Invandrarverket och Utlänningsnämnden.
UNHCR har dessutom vädjat för en av de berörda
asylsökandena.
Kritiken har baserats på UNHCR:s bedömning av
betydelsen av att de asylsökande har erhållit pass
på legal väg, av att asylsökande under lång tid har
kunnat hålla sig undan i Peru och av att de har
sympatiserat med eller varit medlem i en
organisation som förespråkar eller använder våld.
Det har visat sig att det inte är någon märklig
omständighet att de har haft tillgång till pass, då det
är relativt lätt att få tag i pass i Peru. Det är också
naturligt att de har kunnat hålla sig undan under
lång tid i Peru och därmed vistats där samtidigt som
de varit förföljda.
När det gäller användningen av
Genèvekonventionens artikel 1 F, anser vi att den
har använts på ett sätt som egentligen inte var tänkt
från början. Regeringen har utan stöd i
utlänningslagens förarbeten åberopat regler om
särskilda skäl mot asyl i 3 kap. 4 § andra stycket.
I ett av de granskade ärendena anför regeringen
sålunda att en asylsökande har verkat för en
organisation vars metoder får anses omfatta sådana
förhållanden som faller inom ramen för artikel 1 F
i 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars
rättsliga ställning. Enligt den principen skulle då
konventionens skydd uteslutas. Oavsett om denne
asylsökande har anfört sådana skäl mot att
återvända till sitt hemland som avses i 3 kap. 1 § 3
utlänningslagen, skulle därför enligt regeringen
särskilda skäl kunna föreligga att inte bevilja
honom asyl i Sverige.
Några särskilda skäl av den här arten anges inte i
förarbetena till utlänningslagen. Där handlar det
om brist på bostäder, på möjligheter att ta emot
flyktingar och att bereda dem arbete, om att de har
begått brott, att det är brister i vandel osv.
Det framgår av granskningen av besluten att
regeringen inte har tillmätt omständigheterna för
dessa flyktingar en betydelse som står i proportion
till de uttalanden som gjorts av bl.a. UNHCR och
till de rekommendationer som vi tidigare har fått
därifrån.
Man tycks också ha underskattat det förtryck och
den rättslöshet som enligt samstämmiga rapporter
råder i Peru. Härigenom har regeringen kommit att
meddela flera beslut som enligt vår uppfattning inte
står i överensstämmelse vare sig med artikel 33 i
Genèvekonventionen eller med 3 kap. 1 §
utlänningslagen.
Birgit Friggebo anförde vid utskottets utfrågning
att hon inte ändrat uppfattning. Tvärtom visar
motiven i förordningen 1994:1 om
uppehållstillstånd i utlänningsärenden att hon
vidhåller den kritiserade inställningen. I motiven
står nämligen att ett särskilt skäl att inte bevilja
uppehållstillstånd enligt de nya bestämmelserna är
att någon familjemedlem har verkat i en
organisation som gjort sig skyldig till grovt
övergrepp av olika slag.
Mot bakgrund av de oerhört omfattande och svåra
kränkningar av mänskliga rättigheter som har
pågått under en lång tid i Peru och som fortsätter
under nästan fullständig straffsrättslig immunitet
för förövarna, anser vi att regeringens tillämpning
av Genèvekonventionen och utlänningslagen har
varit felaktig och att statrådet Friggebo inte borde
ha undgått kritik för handläggningen av dessa
asylärenden.